Pappig

[Jenjen]

Hej, Hej!

Har en liten undring...
Min son är 17 månader, jag har börjat jobba för en månad sedan och pappa är hemma istället. Allt funkar naturligtvis jätte bra för dem båda, problemet för mig är bara att sonen har blivit jätte pappig! När jag kommer hem på kvällen så blir han väldigt ledsen när jag tar honom och springer bara efter pappa. Kan inte hjälpa att jag känner mig ledsen och undrar om jag gjort nåt fel, fel på anknytningen eller... har bara hört talas om alla barn som bara ska sitta hos mamma då hon kommer hem. På helgerna blir det bättre, men då får jag kämpa. Jag älskar mitt barn och har från början bara haft en tanke och känsla jag vill fömedla att jag älskar och bryr mig om detta barn, jag har alltid funnits där och tiden då jag var hemma funkade jätte bra (då var det jag som gällde). Har läst Anna Wahlgrens bok och vi har haft bra rutiner osv. Har jag gjort något fel, kan jag åtgärda eller är det normalt? Känns jätte jobbigt att bli avisad hela tiden, kan snart inte vara naturlig med barnet eftersom jag blir så spänd! Är det nån som har nåt svar, känner mig orolig och visste inte vem jag kunde fråga...?!
:?

[/LO]

Hej och välkommen hit.
Visst känner man sig lite avvisad när barnet ropar på pappa istället för mamma, som man hört så länge.

Fundera inte på om du har gjort fel. Du har bytt roll. Nu är det pappa som är centrum. För att få honom att vilja vara med dig när du kommer hem måste du fundera på några saker.
Det första är din attityd gentemot honom. Det måste vara självklart för dig att du duger och att det inte måste vara pappa som gäller. "Hör" honom inte när han protesterar. Tänk på att det inte är protester utan frågor. Svarar du då med att tveka eller till och med i tydlig handling visar att pappa är bättre, så antingen blir han helt förvirrad eller så köper han svaret rakt av.

Förvänta dig inte att han ska sitta i ditt knä hela kvällen. Planera istället att göra något med honom, så att han känner sig nyttig. Låt honom ställa iordning mammas skor, ställa väskan där den ska vara eller duka till maten.

Det är ju också viktigt att pappa är med på vagnen så att inte han "tröstar" honom och räddar honom från dig.

/LO

[hemmapappan]

Hej, Hej!

Har en liten undring...
Min son är 17 månader, jag har börjat jobba för en månad sedan och pappa är hemma istället. Allt funkar naturligtvis jätte bra för dem båda, problemet för mig är bara att sonen har blivit jätte pappig! När jag kommer hem på kvällen så blir han väldigt ledsen när jag tar honom och springer bara efter pappa. Kan inte hjälpa att jag känner mig ledsen och undrar om jag gjort nåt fel, fel på anknytningen eller... har bara hört talas om alla barn som bara ska sitta hos mamma då hon kommer hem. På helgerna blir det bättre, men då får jag kämpa. Jag älskar mitt barn och har från början bara haft en tanke och känsla jag vill fömedla att jag älskar och bryr mig om detta barn, jag har alltid funnits där och tiden då jag var hemma funkade jätte bra (då var det jag som gällde). Har läst Anna Wahlgrens bok och vi har haft bra rutiner osv. Har jag gjort något fel, kan jag åtgärda eller är det normalt? Känns jätte jobbigt att bli avisad hela tiden, kan snart inte vara naturlig med barnet eftersom jag blir så spänd! Är det nån som har nåt svar, känner mig orolig och visste inte vem jag kunde fråga...?!

Du är säkert en helt fantastisk mamma som inte har gjort något fel alls. Varför försöka hitta fel i det där exemplet? Det där kan ju svänga fram och tillbaka snabbare än man fattar och måste ju kunna vara lite olika från barn till barn? Att han visar sin pappa att han tycker om honom behöver inte betyda att han hatar dig. Livet består inte bara av motsatsförhållanden.

[Jenjen]

Tack för svar! Jag ska verkligen försöka peppa upp självförtroendet och inta en självklar attityd. Försöker egentligen alltid göra något tillsammans med sonen så att han känner sig delaktig, svårt bara när han gallskriker, gråter och absolut vill bort, ibland tittar han inte ens på mig... Förhoppningsvis blir det ju bättre om vi kör ändå, utan att pappa kommer. Nåja, ibland ropar han ju trots allt på mig, jag får väl leva på det :D .

[annawahlgren]

Läs tråden Borta bra, hemma bäst

LIlla barnet är så liten än. Han är fortfarande (de första tre åren) fullt upptagen med att försöka lära sig hur det ser ut här i världen, hur det går till, vart han hör, hur livet levs just här, där han råkade hamna; han föddes inte med en massa känslor och preferenser och han föddes definitivt inte med en emotionell tillhörighet med er som överskuggar allt (vilket det lätt gör för oss föräldrar, men så är vi också vuxna när vi får barn ).

Han skulle ju strängt tagit lika gärna ha dumpit ner i Saharas öken eller i en igloo och då fått lära sig helt andra levnadsvillkor.

Anknytningen byggs upp omedelbart efter födseln men man måste minnas att det från barnets sida - precis som hos en liten kattunge eller en råtta eller vad du vill - handlar mer om överlvenad än om känslor. Vem ska dra försorg om mig? Vem garanterar att jag inte dukar under? Vem skyddar och bevarar mig? Vem stänger ute vargen så han inte kommer och tar mig? Vem sörjer för min överlevnad här i världen, när jag nu inte kan själv det minsta

Nu är det pappa som tar på sig det högst personliga ansvaret, konkret i barnets ögon; det är pappa som finns tillgänglig, pappa som skyddar och bevarar. Du är den som kommer och går, vilket naturligtvis stör hans cirklar (bokstavligen; du var cirkelns centrum förut, kring vilket han rörde sig trygg i en allt vidare radie). Flyttar pappa på sig - lämnar huset - kommer han att söka sig till dig precis som förut och precis som annars till pappa nu.

Så anlägg lite mera saklighet här Och invänta den tid då han är mentalt mogen att omfatta TVÅ personer som sin gemensamma överlevnadsgaranti. Den tiden är inte inne än. Nu är det den som finns tillgänglig, enligt ovan - inte i första hand känslomässigt alls - som gäller. Så enkelt är det, och så svårt (För dig, inte för honom.)