Förvisning

[redhotmama]

Hej på er igen.

Min lilla Lukas är galet trotsig just nu ( Det klassiska är tvärtemot och kan själv , spottas och grisar med maten .. men det är hanterbart... men han slåss väldigt mycket , detta kan ibland ske helt oprovocerat ex vis att jag bara går förbi honom och han lappar till mig allt han orkar utan att vi ens haft någon konflikt eller ordbyte. Han slår ochså ofta när han inte får som han vill ... är detta normalt trotsbeteende ?

Jag förvisar men känner att jag är lite osäker på hur man förvisar på bästa sätt så jag undrar nu om nån punktmässigt kan beskriva hur ? Har läst jättemkt trådar men blir lite förvirrad.

Hur förvisar jag honom på bästa sätt närhan slagit mig flera ggr trots varningar?

Med Vänliga Tacksamma hälsningar Åsa

[cillus]

Hej hej!


Jag tänkte inte skriva något om förvisning, för det har jag ingen erfarenhet av.
Men vad säger du om att VISA honom vart han kan slå istället?
Ta fram någon kudde eller visa på soffan eller annat ställe du finner lämpligt att HÄR får du slå så kan du demonstrera lite själv också.
Att prata och varna innan fungerar inte så bra på liten än har jag förstått här.

Jag tänker mig att man bör visa på en utväg först och att förvisning är sista vägen att gå? Eller?

Var beredd när du går förbi honom och snabb med att fånga hans händer om du märker att det är på G.
Ta det som om han ville klappa dig eller kramas eller annat. Jaa känn vilka mjuka byxor mamma har, Jaa titta det är dags att klippa naglarna (om långa) vad bra att du visade mig.
Eller se det som en olyckshändelse första gången, Hoppsan, snubblade du? Vad bra att jag tog emot dig! Så kan du toksnubbla lite, händerna far ut lite överallt, drutta på ändan, släppa en liten fis på samma gång?
Så får han hjälpa dig upp sedan förståss!
(Så får man sticka åt lite mellis tidigare om han inte åt något.)



Det här med att spotta och grejja med maten märkte jag en tendens hos min tjej (iallafall kasta). Jag gjorde ingen affär av det(för att inte skapa en "trigger") utan frågade om hon var färdig. Var hon inte det sa hon nej, fortsatte hon ändå kasta runt tolkade jag det som att man kan inte vara så hungrig om man inte har tid att äta. Jag tackade för maten å hennes vägnar och ställde helt enkelt undan den.
Så var det inte mer med den saken!

Vad tror du? Eller andra?

Kan du inte ge lite mer exempel på när han inte får som han vill?

Tar du han i bruk om dagarna? Extra viktigt (alltid viktigt) under trotstider har jag förstått, och lätt att glömma bort när man är mitt inne i det!

[cillus]

*tryckfelsnisse*


(Så får man sticka åt lite mellis tidigare om han inte åt något.)
mellis raden skulkle ju hamnat under måltidstycket förståss!

skyller på värmen..puh!

[redhotmama]

Tack för ditt svar cillus

Jag uttryckte mig kanske lite slavrigt skylle oxå på värmen
Men jag känner att jag kan hantera de vanliga trotsutbrotten typ vill inte klä på sig , grisa med mat och alla vill inte grejjor. Det är på frestande men jag får det oftast att fungera bra. Med de olika verktygen som finns

Det som är vårat stora problem är att Lukas verklgen slår mig och sin pappa och då menar jag HÅRT det är ibland så att tårarna väller upp i ögonen av smärta.

Ex vi låg och mös och läste saga på kökssoffan en dag och så ville lukas inte läsa mer utan börja klättra upp på mig och stå på min mage vilket gjorde on så jag sa att han inte fick stå på mig stå på soffan istället ... Lukas hoppar då ner från soffan och går in i sitt rum och kommer tillbaka med en stor platsleksak i handen (jag ligger kvar på soffan) Utan någon som helst förvarning drämmer han till mig så hårt att det svartnar för ögonen och tårarna tränger fram av smärta ... Hur förvisar man då på bästa sätt för detta är naturligtvis inte acceptabelt beteende?

Ex 2 Jag kan stå och diska eller vadsomhelst och Lukas leker på golvet och helt plötsligt får man en smäll i baken eller på benet ?? Vad jag än gör i detta läge resulterar det i att han slår mig tills jag förvisar honom. Och det brukar tillslut fungera men jag känner mig lite osäker på förvisningsförloppet och vill ha det i detalj om ni förstår hur jag menar.

Här hemma bedrivs det social delaktighet på gränsen till barnarbete
Skämt och sido så har gård med stall och 3 hästar samt att både min man och jag arbetar ,hästarna är en hobby samt lite egenföretagsgrej så det är tidskrävande och Lilla lukas får spendera en hel del tid i stallet där han har sina egnen skottkärra och spade , sop. Nästan varje dag består av att vara ute minst 2 timmar .

Han har många saker som han kan göra helt sjäv i stallet så som mocka blanda mat tillhästarna forda i hagen fylla vattenhinkar och badkar med vatten hämta spån , ge katten mat osv

Inne så får han hjälpa mig med allt jag gör skura dammsuga diska laga mat osv kort sagt så får han hänga på och hjälpa till med allt som jag gör det är en förutsättning för att vårat liv ska fungera Och han mår ju som bäst när vi påtar på , jag är extremt noga med att berömma honom för hans insatser och tacka för hjälpen och faktum är att han faktiskt är till hjälp han e så duktig ! Men detta med att slåss är nått som han sysslat med i några veckor nu och som han även höll på med i förtrotsen. Som tillslut gick över men nu är det tillbaka och jag känner att jag måste få till det här med förvisningarna nu ... så snälla kan någon detaljerat berätta hur jag ska göra det hela lyckas inte förstå fullt ut genom att läsa alla trådar här även om de är bra !

Tack på förhand Åsa

[cillus]

Vi får ropa på de andra forumisterna helt enkelt!

Vilken tillgång för er och honom att ha tillgång till stall och hästar *avis* .
Vilken hjälpreda i stallet! Låter härligt.

Under tiden kan jag skriva lite till...
En sak bara, som fick mig att fundera lite är hur du beskriver när han slår dig.
Att han VERKLIGEN slår dig hårt, tårarna väller och det svartnar framför ögonen.

Det är möjligt att jag bara hakar upp mig på ord, men det blir ju lätt så vid text.. (för mig iallafall)

Om han hade puttat/slagit dig men inte varit lika stark fysiskt hade du reagerat på samma sätt? Rent filosofiskt alltså. Jag menar absolut inte att du inte skall reagera/agera, missförstå mig rätt bara.
Han har ju ingen aning om hur smärtsamt det är för dig. Han utåtagerar på grund av något, som i hans på slag, kanske för att ni reagerar så stark på det? (Med all rätt) Slåss skall man ju inte.
Oavsett hur det känns för dig (smärtmässigt) så måste bemötande vara sakligt, visa på rätt, förvisning eller annat som ger ett betryggande svar,kopplat till beteendet hur ont eller "ickeont" det gör. För det är ju beteendet vi vill komma åt.Det vet du säkert redan. Förebygga främst tycker jag så mycket det går.
Du säger att du kan hantera vanliga "trotsutbrott". Om hans slag hade varit mildare hade de varit vanliga då?

Jag funderar bara generellt på huruvida när ens egna känslor involveras, påverkar hur man agerar? Är du med hur jag tänker?

Lite svammel såhär på kvällskvisten bara..

Och så ropar vi *HohOO* till de andra..

[Ewa]

Hej på er i sommarvärmen

Här diskuterar ni ju fint allaredan, och Cillus har givit många bra råd, tycker jag. Han är för liten för att ha full koll på hur världen går till, förstås. Därmed inte sagt att man får slå på folk och fä - eller prylar heller för den delen. Man börjar med att VISA HUR man gör, dvs haffar lilla handen och visar vad händer används till - klappar fint, klappar händerna, give me five, skalar en morot... HELST skulle man i det här läget, när det gått lite troll i det här med att tjonka till, vara väldigt uppmärksam nu närmaste veckan eller två och haffa handen INNAN han ens kommer till att tjonka till, och förflyttar fokus: "Vad bra att du stod här! Jag behöver hjälp med att lyfta... bära... skala... ge..." Vad som som förflyttar fokus och ger honom något att ha för händerna. Så han inte får tid att stå sysslolös. Skulle jag se till att göra rejält mycket hela dagarna. Sticka till honom kuvert som behöver öppnas, lock som sitter fast, toarullar som måste bytas - vad som så han använder händerna till vettigare sysslor.

Får han så ändå för sig att tjonka till någon, så får det ojjas en smula, blåsas och ställas tillrätta. För så klart man inte slår någon. Behandla det som en olyckshändelse, där man sakligt och konkret får ta hand om det onda som uppstått, som måste åtgärdas. Och visa sedan VAR man får tjonka, om man nu har lust för just det. Här hemma har vi en yogaboll som funkar förträffligt att tjonka på om man behöver pyssla med sådant. Och det kan man ju faktiskt behöva ibland 8) Så ordna fram något som man FÅR slå på. Och hänvisa sakligt allt bankande dit. Men på folk slår man INTE. Visar man.

Och skulle det därefter fortsättas i samma stil, skulle jag ta till förvisning, vilket man alltså, som Cillus skriver, gör när budskapet inte går in eller barnet inte är förnöjt med svaret det fått. Sakligt, återigen. Kan man inte bete sig som folk, så kan man för stunden heller inte vara bland folk. Så länge man slår på folk, så kan man inte vara bland folk. Då får man slå på X - vad man nu bestämt och visat är det man FÅR slå på. Och där får man vara tills man slagit färdigt. Och när man gjort det, kommer man ut och fortsätter med nya trevliga saker. Fokusskifte alltså. Inte harpa på om vad som varit. Nu är det klart och förbi, och nu ägnar vi oss förstås åt annat

Har det gått lite troll i detta, skulle jag förvisa redan andra gången han slår till och man inte haffat innan. Men jag skulle också verkligen vinnlägga mig om att se till att haffa, och att se till att han har annat för händer under dagarna. Extra mycket nu en tid framöver, så ni bryter mönstret som uppstått. Och ge extra tid för skratt och bus och trevligheter och beröm för allt gott som åstadkoms om dagarna.

Här ett utdrag ifrån Barnaboken:

Det är då inte fråga om att avkräva barnet en viss känsla – ömhet, tillgivenhet – utan bara om att demonstrera ett godtagbart beteende i motsats till ett icke godtagbart beteende.

Metoderna:
1. Övergripande: att i handling stå för det man sagt (det uttalade); att i handling stå för det som gäller (rutinerna, det bestämda); att i handling stå för det man gjort och gör (jfr lilla Liv: mamma sitter i stolen; hennes handling betyder att hon vill sitta i stolen. Hon måste stå för det hon ”säger” med sin handling. Hon ska inte flytta på sig för att Liv kör iväg henne utan för att hon själv så beslutar); att i handling helst också stå för den man är och för det liv man lever (jfr ”Gifta sig med barnet eller förbereda det för livet?”).
2. Ta med handen om barnets för att genomföra det tillsagda: plocka upp, hämta, lägga tillbaka, klappa, röra försiktigt, ta på, ta av etcetera.
Uppföljning: uppskattning som om barnet verkligen på egen hand – med egen hand – utfört det tillsagda.
Också i hårda strider, där råstyrka krävs för att ta med handen, ger man barnet hela äran. Ingen triumf, inget översitteri, utan enkel, naturlig uppskattning.
3. Förbjuda det barnet vägrar; ifrågasätta än värre.
”Vill du inte ha nallen? Då FÅR du inte ha nallen. Då tar jag bort den.”
4. Vända barnets vägran till egen avsikt.
”Vill du inte sova? Då är vi uppe hela natten. Ingen får gå och lägga sig. Då städar vi hela huset. Jättebra, det behöver verkligen göras. Vad tänker du börja med?”
”Vill du inte gå hem? Nehej, men då stannar vi här på vägen. Jag har en bok, som jag tänkte läsa.”
”Vill du inte sitta still i bilen? Då stannar vi bilen. Vi blir här.”
5. Att upprepa lika länge som barnet och en gång till; och varje gång som om det vore första gången, oavsett alla invändningar.
6. Att förvisa. (Se även ”Hur man gör – om man så vill” i femte delen av Barnaboken, om samhällets normer.)
”Vill du vara med, får du inte bitas. Vill du bitas, får du inte vara med. Bits du, får du vara ensam i ditt rum; du får vara med så fort du slutar bitas.”
Förvisningen följs noga upp. Den vuxna lämnar inte sin plats vid dörren. Förvisningen bryts i samma ögonblick barnet visar sig berett att göra de eftergifter som krävs (till exempel sluta bitas).
Förvisningen är rumslig, inte känslomässig.
Tillämpar man förvisning, gör man det därför att man vägrar ett visst beteende.
När då barnet överger detta oacceptabla beteende, eller visar sig berett att överge det, för att i stället bemöda sig om ett acceptabelt beteende, bör ju rimligen en belöning utgå – i form av vanlig, hederlig uppskattning.

En tråd i ämnet kommer också här:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=14535