Hej igen

[MumA]

Jag har fått så bra hjälp med min sons toaträning på Barnmagar så nu vill jag diskutera några andra saker med er kloka. Jag har bara ganska nyligen kommit i kontakt med Barnaboken och inte jobbat så strukturerat med dess tänkesätt, men det passar mig, bara att jag behöver lite reflektioner.

Min pojke är 3½ år gammal. Om jag skulle beskriva honom med några få ord skulle det nog vara; Intensiv och hungrig på livet. En stark sparris kanske, enligt barnaboken. Han har ända sen han föddes varit ivrig, driven och framåt. Inte stilla en sekund, sova har varit slöseri med upptäckartid. Jag har studom varit helt slut efter dagarna i hans sällskap. Han är också en rolig och intressant kille, tidig i språket, går att prata med, det är kul att upptäcka världen tillsammans med honom.

Dock har det kännts som att tills han blev närmare tre år gammal hann vi aldrig komma så långt som till uppfostran, då handlade det bara om att passa och begränsa skadorna så att säga. Han har varit en rymmare som vi har jagat, passat och inhägnat. Man skulle kunna kalla honom vild, eller aktiv, eller som en liten tornado. Han behöver gränser och vi beöver hjälp att sätta dem på rätt sätt.

Nu när han är 3½ är han mitt i en mycket krävande trotsperiod som nästan sugit musten ur oss. Han har blivit storebror till en flicka som snart är sex månader gammal. Han är en utpräglad sällskapsmänniska och babblar i ett kör, rymmer inte längre men hittar på mycket dumt så det känns ändå som att vi måste passa honom mest hela tiden.

Han leker sällan med sina leksaker, de verkar tråka ut honom och nya saker intresserar honom bara en kort stund. Han är inte heller rädd om sina saker, kan slänga, slå sönder, pilla isär grejer och verkar då inte ett dugg bekymrad att sakerna är sönder eller inte finns kvar. Ibland verkar han ha sönder grejer för att få en reaktion från oss, men jag vet inte vilken reaktion som är den rätta. Han har även sönder våra saker, eller sparkar på
blommorna i trädgården och liknande. Om han leker ensam så urartar leken ganska fort till att bli destruktiv - legobygge förbyts i att slänga legot vilt omkring sig, utelek kan resultera i trasiga blommor, stora gropar i rabatterna eller en spade sand slängd mot bilarna på gatan.

När vi kommer på honom i dessa hyss så är hans första reaktion att springa iväg och gömma sig. Och vi blir ju arga, säger att så får man inte göra etc, etc. Om vi jagar efter och får fatt i honom startar ett utbrott som kan vara hanska länge, han sparkar, skriker och vrålar. Jag känner att hur vi än gör så blir det fel och han fortsätter med sitt dåliga beteende. Ibland känns det som att han söker en gräns men är missnöjd med hur vi markerar den, så nåt gör vi ju som ständigt blir fel. Han kan också bli väldigt uppspelt och liksom gå i spinn, börja ösa vatten ur badkaret ut på golvet eller bara springa runt runt utan mål och nästan bli okontaktbar. Likadant där om vi fångar in honom blir det ett utbrott och vrålande. Beteendet förstärks av trötthet och hunger och vi försöker hålla bra rutiner med mat och sömn.

Jag skulle önska mig att han kunde leka själv lite mer. Att leken inte blev så destruktiv och vild, att vi kan hitta aktiviteter för honom som intresserar honom, att han med och mer finner gränserna inom sig med vår hjälp. Och att vi hittar bättre sätt att markera vart gränserna går. Jag skulle vilja hantera hans utbrott bättre och att de ska minska i antal och längd. Jag skulle vilja hitta en större harmoni i familjen och vårt liv med vår pojke.

Snälla kom med era kloka tankar!

[cillus]

Hej!

Sitter på jobbet så jag har inte tid att göra några större utsvävningar..
Läser lite snabbt, skriver lite snabbt...

Men..!

Hur ser det ut med social delaktighet? Känner han sig behövd hemma, är han delaktig i lillasysters göromål?
Här är en länk som handlar om detta:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=5385
Att känna sig behövd brukar ge barnet en inre frid som bland annat resulterar i att de kan pyssla själva emellanåt.

Du skriver att du känner att han söker en gräns. Ja han vill veta hur man skall göra här i livet.
Har du tillämpat ledorden VISA,LEDA,LÄRA,HJÄLPA?
Dvs visa hur man gör med blommorna. Man kan lukta på den, känna på bladen, vattna de, plocka och sätta i vas mm.
Hur man kan göra med spaden.
Får han inte veta hur man skall göra utan att ni bara blir arga på honom, så blir han ju frusterad förståss.Vem skulle inte bli det?
Här en länk om beteendefostran:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11468

Får han ta konsekvenserna av sitt beteende, dvs plantera tillbaka blommorna?
Viktigt är att det är BETEENDET som skall uppmärksammas inte personen.
Borsta av bilen?
Gräva igen groparna?
Hjälpa till att samla ihop legot sedan?


Här är en länk om trots:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=17083

Och här är en hel DRÖÖS med superduper länkar som du kan läsa..
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18665

haha som du ser bollade jag tillbaka en hel del frågor till dig istället!

[blomman]

Hej!

Jag har också två stycken MYCKET aktiva barn! Det har klättrats och utforskats konstant sen de föddes. Det har varit full fräs fram tills de började skolan, nu är det lite lugnare..
Och det är så HÄRLIGT!!

det är kul att upptäcka världen tillsammans med honom.

Håller med dig! Vilken gåva man får!

Jag kan bara säga en sak ang lösningar på problem: SOCIAL DELAKTGHET!!
Det löser det mesta, speciellt på såna här busungar, är min egen erfarenhet. Alla behöver behövas, men jag skulle säga att den här typen av personlighet kräver ännu mer av den varan.

För fem minuter sen suckade min käre son (nu hela 7 år gammal), då jag meddelade att ikväll när alla är hemma igen från kalas och annat, så ska vi sortera ALL tvätt som ligger och skräpar (typ fem maskiner):

"Varför bor jag i det här huset egentligen" (mycket dramatiskt himlande med ögonen) "Och inte kan jag flytta heller, jag är ju för liten än"

"Men du" svarade jag honom "tänk om du bodde själv, då skulle du ju behöva göra ALLT själv"

"Ja just det, nu hjälps vi ju åt och då går det ju mycket lättare, jag ska nog bo kvar här" kom han fram till.

Det här kan du redan nu få din son att känna. Att han BEHÖVS, att han är DELAKTIG!
Treåringar är oerhört kompetenta om de bara får chansen, och att få behövas och arbeta ger avslappning och tillfredställelse.
Det behöver inte vara schemalagt ännu, men använd det som botemedel när du känner att han blir lite obalanserad!
Och för in det i det dagliga livet! Stort som smått. det kan räcka med astt hålla nycklar, öppna dörrar tillsammans, handla, skrapa rutor på bilen etc.

Om han behövs så kommer han också att kunna leka mer själv, det blir den effekten av det! Då man arbetat tar man semester, även treåringar!

Övrigt att tänka på:
Säg inte "nej så gör man inte"
Säg och visa istället hur man gör! Tänk dig att du är hans guide till världen, du har "jobbat" här längre och kan visa och leda honom!
Tänk inte "sätta gränser", tänk istället att du lär honom sociala koder för livet!

Börja gärna en mening med JA!
"Ja, Åh, vad god den där glassen såg ut, den köper vi på lördag!"
(För du tycker nog förmodligen att glassen såg väldigt god ut, du med)
Måste inte just praktiseras på glassar, men principen är densamma.

Jag hinner inte skriva mer nu!
Kom gärna med fler funderingar och synpunkter!
/blomman

[blomman]

Ser nu att cillus hann posta ett jättebra inlägg medan jag skrev, med ungefär samma tankar!

[blomman]

För att övertyga dig lite extra om förträffligheten med delaktighet så ska jag berätta (helt utan att bli tillfrågad ) om hur det gick med tvätthögen!
Vi körde ett race här och vek, la in och sorterade strumpor.
Efteråt sa jag till dem "vad SNABBT det gick när vi hjälpes åt" (och det gjorde det ju)

Direkt vi är klara försvinner barnen in på sina rum. Sätter på musik, pysslar, läser, bygger med lego. I nästan en timme, tills jag säger att vi ska äta.
Det är resultatet! Semester, avslappning, tillfredsställelse.

Det här funkar alltid, både på mina barn och andras. det har funkat sen de var jättesmå!
Man slutar fråga "vad ska jag göra" man slutar vara överaktiv och rastlös, man mår bra och blir lugn av att veta att man fyller en plats! Att man behövs. Att man är delaktig i viktiga, riktiga saker!

Prova!

[Susanne*]

Hej igen
Du har redan fått massa svar och hänvisningar. Jag vill dock gärna visa dessa länkar som ligger just under Favoriter som du redan fått dig hänvisat. Han är ju i trots, men just tankarna om fostran tror jag kan passa.

Beteendefostran

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11468

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 10&start=0


Om 4-åringar

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=15652

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=17017


Har också en enormt levnadsglad och påhittlig liten dam här hemma. Hon var i din rarings ålder när hon blev storasyster och var då hemma med oss alla. Dagarna var helt klart intensiva och det som hjälpte mig var att strukturera dagen. NU leker vi, och nu har du egentid. Varje morgon fick hon hemliga lådan som hon var tvungen att leka med i sitt rum en bestämd tid. Annars tycker hon sannerligen att leksaker är helt onödigt. Hon gillar att jobba och att vara med människor. Det är det som hon lever på. Hon pratar både på in och utandning så man ibland blir alldeles svettig. Men superglad och positiv hela tiden.

Dessa små människor behöver sättas i arbete och ha utmaningar som lär dem saker. Baka, fixa, tvätta - ja allt. Fysisk aktivitet och utevistelse. Sedan tror jag också de behöver uppmuntras (typ tvingas) till lugna stunder, vilket man bäst tar ute i naturen genom att sätta sig ner och ha med sig "väldigt-viktigt-jobb" eller tidning medan de får filosofera själva en stund.

Läs gärna lite och återkom med dina tankar.

Varm kram
Susanne

[MumA]

Jag har haft lite att stå i och tagit mig lite tid att fundera över era svar.

Jag är helt på det klara med att nyckeln till hans beteende ligger hos oss föräldrar, det är därför jag ber om hjälp, vi måste göra något.
Social delaktighet har vi, om än inte strukturerat enligt schema. Han älskar att vara med och hjälpa oss med olika saker, särskilt laga mat eller jobba med pappa i olika byggprojekt eller liknande. Han är inte särskilt delaktig i skötseln av lillasyster dock, det kan vi bli bättre på.

Tidigare har det varit så att han varit så på och ivrig när vi ska göra nåt att det har varit rätt svårt att jobba med honom - innan man vet ordet av har han hällt hela saltkaret i pannkakssmeten eller så blir diskningen till et enda slängande av vatten i hela köket. Ofta börjar det bra och lugnt för att sedan övergå i vildare och vildare hantering. Torka upp får han också hjälpa till med, men det verkar inte få honom att sluta slänga vatten, nästa gång är det likadant igen. Det är nog sant att han inte känner sig så behövd hemma alla gånger, men det har jag helt klart insett värdet av och jobbar på att förändra.

Kan beskriva en situation nu på förmiddagen - han har varit ute och cyklat en stund och det är dags för mat. Vi ropar in honom och han kommer in och slänger ena sandalen i hallspegeln. Vi säger nåt om att inte slänga så, han kastar andra sandalen i spegeln och springer sen ut i trädgården igen. Vi ropar åter in honom att vi ska äta, då river han ner lite tvätt som hänger i trädgården, sparkar på några blommor och springer ännu längre bort. Pappa springer efter, fångar in honom med ett rejält utbrott som följd. Han sparkar, vrålar och jobbar upp sig till totalt raseri. Vi försöker lugna och efter en lång stunds vrålande lugnar han sig och kommer till matbordet. Finn fem fel! Jag inser att vi gör helt fel, men ärligt talat vet jag inte hur vi ska göra. Var går det så snett?

Efter maten var han glad och lugn igen men kom sen in från trädgården och fnissade lite menande till mig och berättade att han druckit upp allt vatten i lillasysters nappflaska. Han får inte dricka ur den, för att inte smitta henne med förkylning, utan har en egen drickflaska. Så det var ju en trotsgrej. Han fick rengöra nappen och fylla på nytt vatten till lillasyrran. Inget utbrott men kunde blivit lika gärna.

Många såna här situationer uppstår när han är hungrig elller trött, men också i övergång mellan aktiviteter - typ komma in och äta, gå upp ur badet, gå och lägga sig...

Hur ska vi hantera såna här sitationer? Konkreta förslag för jag behöver också lite handfast ledning här i livet Jag känner också tyvärr att jag är så trött och sliten efter alla konflikter och bråk att jag inte orkar möta honom med humor och glädje just nu. Jag låter mig provoceras mot bättre vetande. Också något jag behöver jobba på.

Vi är alltid ute minst 2-3 timmar per dag. Vi har även infört en vila efter maten då han får lyssna på en CD-saga och vara lite stilla en stund.

Så tacksam för era svar och tankar!

[cillus]

Hej!

Här kommer ett lite tips på situatuionen nedan.
(Skriver jag utan att ha erfarenhet av 4-åringar förståss...)
När ni ropar in honom för mat, så behöver ni GIVETVIS hjälp med dukningen eller annat. Hur skulle det annars gå?:?:
Ge han inte tid att fundera, utan gå på DIREKT med vad ni behöver hans hjälp med. (När han cyklar så har ni tidigare talat om att det strax är mat förståss)
Ni har ju totalt glömt bort vad som skall vara på bordet, han kan kolla att rätt grejjer är med? Ni får spela allmänt förrvirade och bortkollrade såhär i värmen Locka ur det där teatraliska ni har inom er och gör det stort.
Duka fram några totalt felaktiga grejjer på bordet.

Slänger han sandalen, så säg inte att han INTE skall kasta den. Tala istället om vart den skall vara, eller fråga. Var skall skorna vara nu igen, skoja till det lite där, ställ skon på ett ruuskigt knaasigt ställe! Locka till skratt.

River han ner tvätten, ta det som om han var på väg att plocka in tvätten.
Jaa vad bra att du samlar ihop tvätten ,så går man dit hjälps åt med ett stort leende just som om man precis trodde att det var så det var.(Men man får vara snabb!)
Se inte på honom som om ni förväntar sig att han ska ställa till det.

Apropå att springa efter, kanske göra det till en buslek, jaga honom, eller du kan inte ta mig leken? Så kan han jaga in en och till slut se det alldeles galet dukna bordet, som han kan rätta till?

Varför han reagerar som han gör kan jag inte svara på men det vet jag att andra forumister kan!!

Kan beskriva en situation nu på förmiddagen - han har varit ute och cyklat en stund och det är dags för mat. Vi ropar in honom och han kommer in och slänger ena sandalen i hallspegeln. Vi säger nåt om att inte slänga så, han kastar andra sandalen i spegeln och springer sen ut i trädgården igen. Vi ropar åter in honom att vi ska äta, då river han ner lite tvätt som hänger i trädgården, sparkar på några blommor och springer ännu längre bort. Pappa springer efter, fångar in honom med ett rejält utbrott som följd. Han sparkar, vrålar och jobbar upp sig till totalt raseri. Vi försöker lugna och efter en lång stunds vrålande lugnar han sig och kommer till matbordet. Finn fem fel! Jag inser att vi gör helt fel, men ärligt talat vet jag inte hur vi ska göra. Var går det så snett?

[noanamn]

Hej! När jag hamnar i kaosiga svackor brukar det här funka bäst:

1. Sänkta krav - på både mig själv och de andra.

2. Skala av alla teorier och tankar ner till grunden. Vad är kärnan i min relation med barnen? Kanske att jag har tappat ledningen och osäkrat oss alla, kanske att jag glömt hur man är deras bästa vän i världen och helt säkert har jag pratat för mycket och glömt bort att lyssna, se och förstå. Att verkligen vara där och att vara mig själv och uppriktigt intresserad.
(Det där var mina vanliga missar. Säkert ser dina annorlunda ut.)

3. Med prioriteringarna på plats tar jag mig sedan an social delaktighet på enklast möjliga vis, och bygger sen på efterhand igen. En sak i taget - som mina barn brukar påminna mig när jag vimsar till det härhemma...

Och så humor förstås! Skratt, betona samhörigheten, och att som sagt ransonera rösten. Blickar, beröring, gester och hela atmosfären betyder oerhört mycket i min vardag med barnen.

Bara lite osorterade tankar från en förkyld hjärna.

Kram och lycka till!

[MumA]

Cillus; stort tack för ett underbart inlägg, jag sitter här och ler mitt i mitt elände Jag ska verkligen prova dina suveräna idéer. Så enkla men ändå så svåra för mig att komma på. Jaga har nog mina tankar om varöfr han reagerar som han gör - det är nog som svar på hur vi gör - vi är nog inte alltför roliga föräldrar just nu. Men med dina förslag skulle vi nog kunna bryta den här trista cirkeln vi har hamnat i.

Malavm3; japp, visst är det nog så att vi tappat ledningen och osäkrat oss alla. Men jag har inte kunnat finna vägen tillbaka igen. Och jag behöver definitivt hitta humorn och glädjen igen, det har du alldeles rätt i

[cillus]

Hej

Vad bra att du känner att du fick lite idéer. Ibland snöar man bara fast.
Malvvamed3 skrev dessutom så bra om, om att skala ner. Stanna upp, bara leva och vara. Man kan bli stressad av att ständigt fundera på hur man skall göra hela tiden. Att glömma att ha roligt..

Angående att kasta vatten vid diskning. Det är roligt att leka med vatten. Såhär i sommartider så kan du ju erbjuda massor med vattenlekar.
Ta ut pool, balja, hink eller annat i trädgård/balkong. Säg att här får du leka med vatten, kasta, plaska eller annat. Skulle han sedan fortsätta med det vid diskning så kan man kan påminna om VAR man LEKER med vatten?

Har du läst länkarna som Susanne visade på?
Finns massor med tips och idéer som du kan inspireras av. Annars kan du fylla på med situationer här så kan vi spåna tillsammans.
Så lär jag mig massor med!

[Nancy]

Hej

Åh vad många fina inlägg i din tråd :thumbsup:

Smyger bara in för att berätta att detta som malvamed3 skrev var precis vad jag behövde läsa just nu. I värmen och med värk i kroppen har jag tappat bort vardagen en smula. Raderna sitter nu fullt synliga på kylskåpet. Jag läser flera gånger varje dag. Tack

Hej! När jag hamnar i kaosiga svackor brukar det här funka bäst:

1. Sänkta krav - på både mig själv och de andra.

2. Skala av alla teorier och tankar ner till grunden. Vad är kärnan i min relation med barnen? Kanske att jag har tappat ledningen och osäkrat oss alla, kanske att jag glömt hur man är deras bästa vän i världen och helt säkert har jag pratat för mycket och glömt bort att lyssna, se och förstå. Att verkligen vara där och att vara mig själv och uppriktigt intresserad.
(Det där var mina vanliga missar. Säkert ser dina annorlunda ut.)

3. Med prioriteringarna på plats tar jag mig sedan an social delaktighet på enklast möjliga vis, och bygger sen på efterhand igen. En sak i taget - som mina barn brukar påminna mig när jag vimsar till det härhemma...

Och så humor förstås! Skratt, betona samhörigheten, och att som sagt ransonera rösten. Blickar, beröring, gester och hela atmosfären betyder oerhört mycket i min vardag med barnen.

[noanamn]

MumA -du kommer att fixa det här alldeles fint! Tänk bara på att inte försöka ändra allt på en gång.

Tack finaste Nancy - vad glad jag blev över att få finnas på just ditt kylskåp! Men jag tror du glömt vem som lånade mig de där tankarna i gamla hjälptråden

[Nancy]

Men jag tror du glömt vem som lånade mig de där tankarna i gamla hjälptråden

...och du lånade tillbaks dem precis i rättan tid Tack (i fortsättningen delar vi på dem tycker jag )

Hur går det för dig MumA