En av mina favoritberättelser att läsa.
Någon som har lust att dela med sig?
nyfiken
Jag måste bara säga att jag tidigare ALDRIG ens tänkt tanken att folk får fler barn än ett 
.
Jag var nog i ca vecka 8-9 när jag fick jätteont. Det gick inte över och tillslut ringde jag till kvinnokliniken på sjukhuset och fick en tid. Då hade det gått över ett dygn och jag kunde inte stå upprätt. Det stramade och gjorde jätteont. Jag och min sambo åkte upp och förväntade nog oss att något hade gått fel. Jag gick in själv och fick ultraljudsundersökning. Redan medans läkaren började klämma och känna så kom tårarna, jag trodde att vi fått missfall. Hon tittade på skärmen och sa med lugn röst att, - Ingenting är fel, du har två barn, jag ser två hjärtan som slår . Jag grät såklart ännu mer. Av chock och av lättnad. Hon hämtade min sambo och fick berätta för honom med för jag kunde inte prata . Smärtan berodde antagligen på att det växte för fort.
När vi äntligen kommit hem så gick jag hela dagen och väntade på att de skulle ringa och säga att de sett fel.... Men ingen ringde och nu har jag två underbara, busiga, vackra, jobbiga, leende, påfrestande, roliga prinsessor
. Jag var nog i ca vecka 8-9 när jag fick jätteont. Det gick inte över och tillslut ringde jag till kvinnokliniken på sjukhuset och fick en tid. Då hade det gått över ett dygn och jag kunde inte stå upprätt. Det stramade och gjorde jätteont. Jag och min sambo åkte upp och förväntade nog oss att något hade gått fel. Jag gick in själv och fick ultraljudsundersökning. Redan medans läkaren började klämma och känna så kom tårarna, jag trodde att vi fått missfall. Hon tittade på skärmen och sa med lugn röst att, - Ingenting är fel, du har två barn, jag ser två hjärtan som slår
. Jag grät såklart ännu mer. Av chock och av lättnad. Hon hämtade min sambo och fick berätta för honom med för jag kunde inte prata . Smärtan berodde antagligen på att det växte för fort. När vi äntligen kommit hem så gick jag hela dagen och väntade på att de skulle ringa och säga att de sett fel.... Men ingen ringde och nu har jag två underbara, busiga, vackra, jobbiga, leende, påfrestande, roliga prinsessor
Tvillingmamma till prinsessorna Meya och Hanna födda 080208
Klart jag hade tänkt tanken, varje gång jag var gravid Tänkte jag tanken faktiskt. Mormor fick ju tvillingar. Tydligen tvåäggs det också, vilket man ju vet är ärftligt. (den ena tvillingen dog i psd vid 6 månader)
År 2005 väntade jag faktiskt tvillingar då också men det slutade i missfall, de dog båda två allt eftersom med 7 veckors mellanrum.
Jag trodde nog inte att det fanns en ytterligare chans till tvillingar.
Men då när jag sen blev gravid igen 07 tyckte jag att magen var väldigt spänd och hård tidigt, jag hade fött barn bara någon månad tidigare så jag trodde det berodde på jag så nyligen varit gravid. Och tänkte inte så mycket mer på det.
Sen kom det blödningar i vecka 9 eller nått. Och har en gedigen erfarenhet av missfall i bagaget så jag var ju aldeles tvärsäker på att jag skulle förlora även detta barn. Kände igen hela förloppet, avsaknad av symtom, blödningar...ja allt stämde med hur mina missfall gått till.
Nåja jag ville bara få det bekräftat av en läkare att graviditeten avstannat, och möjligen få hjälp med att skrapa ut resterna såsom jag fått göra flera gånger tidigare.
Jag var inte glad när jag kom på kvinnokliniken, och trodde att jag "visste" svaret på orsaken till blödningarna.
MEN jag hade ju inte förlorat ett barn, jag hade två livskraftiga små foster med härliga pickande hjärtan som verkade växa precis enligt planerna.
Jag blev både så chockad och så genomlycklig, typ: nästan andektig eller tillfälligt och extremt troende (jag är inte troende så där till vardags) men jag tänkte för mig själv vad farmor sa en gång: "herren tar och han giver" och det hade han precis gjort.
Jag förlorade tvillingar med några veckors mellanrum, och sen förlorade jag också ytterligare ett barn i en annan graviditet.
Och lika många barn som jag förlorat i missfall har jag nu också fått.
Klart man är tacksam och nästan salig.
År 2005 väntade jag faktiskt tvillingar då också men det slutade i missfall, de dog båda två allt eftersom med 7 veckors mellanrum.
Jag trodde nog inte att det fanns en ytterligare chans till tvillingar.
Men då när jag sen blev gravid igen 07 tyckte jag att magen var väldigt spänd och hård tidigt, jag hade fött barn bara någon månad tidigare så jag trodde det berodde på jag så nyligen varit gravid. Och tänkte inte så mycket mer på det.
Sen kom det blödningar i vecka 9 eller nått. Och har en gedigen erfarenhet av missfall i bagaget så jag var ju aldeles tvärsäker på att jag skulle förlora även detta barn. Kände igen hela förloppet, avsaknad av symtom, blödningar...ja allt stämde med hur mina missfall gått till.
Nåja jag ville bara få det bekräftat av en läkare att graviditeten avstannat, och möjligen få hjälp med att skrapa ut resterna såsom jag fått göra flera gånger tidigare.
Jag var inte glad när jag kom på kvinnokliniken, och trodde att jag "visste" svaret på orsaken till blödningarna.
MEN jag hade ju inte förlorat ett barn, jag hade två livskraftiga små foster med härliga pickande hjärtan som verkade växa precis enligt planerna.
Jag blev både så chockad och så genomlycklig, typ: nästan andektig eller tillfälligt och extremt troende (jag är inte troende så där till vardags) men jag tänkte för mig själv vad farmor sa en gång: "herren tar och han giver" och det hade han precis gjort.
Jag förlorade tvillingar med några veckors mellanrum, och sen förlorade jag också ytterligare ett barn i en annan graviditet.
Och lika många barn som jag förlorat i missfall har jag nu också fått.
Klart man är tacksam och nästan salig.
kaxiga storebror på 15 vårar illbattingen på 2 år och 10 månader
Och så våra "partners in crime" båda 20 månader
illbattingen på 2 år och 10 månader Och så våra "partners in crime" båda 20 månader