Historia: Min underbara energiska kille har alltid varit envis, viljestark och högljudd och i perioder otroligt trotsig, men nu när han är tre år och precis fått en lillasyster har vi det verkligen kämpigt. Det är så ledsamt och tråkigt att det är så mycket bråk här hemma och bland andra. Många bråk kommer helt oprovocerade och han kan skrika och skrämma andra barn så man skäms och känner sig som en dålig och otillräcklig förälder. Jag känner mig så otroligt trött att jag inte vet i vilken ände jag ska börja, bråken bara maler och maler på… Jag försöker så innerligt att inte ösa på bränsle, men han driver mig in i ett hörn där den enda utvägen jag ser är att bära iväg honom till sin säng. Det jobbiga är bara att han genast går upp och följer efter mig och fortsätter att skrika. Han har också börjat skrika förlåt utan betydande innebörd efter oss för att fortsätta provocera. Han ska hela tiden prata och hela tiden höras och om man ägnar någon annan en sekund skriker han tills han får uppmärksamheten. Jag vill helst inte att någon ska komma på besök eller att han ska leka med någon för jag känner hela tiden att mitt barn är jobbigt…
Jag brottas med att jag känner på detta sätt och älskar honom så mycket att jag snart går i bitar av paradoxen…
/Ledsen
.Sen när jag sluta amma gjorde bara jag och han saker, gick till lekparken, hjälpte mig o handla osv. några gånger i veckan, det gjorde gott.