Efter att ha läst Nancys tråd här inne på SoS började mina tankar fladdra :-k .
Det här med att ha blivit mamma en andra gång, det här med alla förväntningar jag hade, föreställningar om hur det skulle bli, om hur det inte skulle bli
... Att bli mamma första gången var en Ride. Ibland en ren HellRide också ids jag säga. Det innebar så mycket, det innebar att förlora mig själv, min identitet och efter mycket ensamtid med Klimp bli ett med Klimp. Så mycket och till den milda grad att jag till slut hamnade hos BUP-psykologen.
Många var de som sa att jag ställde för höga krav på mig själv. Jag ansåg det inte då och jag anser det inte än idag att jag gjorde.
Jag gjorde det som måste göras, nämligen styra upp en vardag åt oss istället för att rymma till svärmor och förbli där, rotlös i närmare 3 månader.
Att inse att jag förlorade mig själv var en hård smäll, att samla ihop MIN identitet - Kalaskakan, gjorde ont. Samtidigt var det fascinerande, hur kan man förlora sig själv så?
Att bli mamma en andra gång nu är att skala av lager på lager utav mig själv. Jag står här med alla föreställningar raserade, för hey, den HÄR gången skulle jag ju ha lösningarna, den HÄR gången skulle jag veta vad jag skulle göra och inte göra. Den här gången skulle inte mitt barn skrika, den här gången skulle mitt barn älska att åka vagn, den här gången skulle jag inte bli fången i mitt egna hem de första månaderna. Den här gången, den här gången, den här gången...
BADDANG sa det, platt fall, inget blev som jag trodde, inga av mina lösningar passade.
Så jag skalar av lager på lager, Smulan ser till det. Jag förlorar inte mig själv, jag hittar nya delar utav mig själv dagligen. Det kostar en del tårar av frustration och det behövs en rejäl jäkla dos av självransakan. Det krävs att jag ställer en del obehagliga frågor för mig själv, det kräver att jag gör tar ett gäng okända steg.
2 månader har gått, jag har inte njutit än (trots Annas och Torsmammans idoga piskor
). Jag njuter inte så som jag trodde att njutningen skulle vara, den där "Åååh aaaah mitt vackra vackra barn vad jag äääälskar dig". Nej, min njutning består av att "Yeeeih idag skrek inte Smulan på 2 av sina 3 vakenpass", den består av "Yeeeih idag fick jag HELA dagen att funka med både henne och Klimp".Lager på lager skalas av och jag vette katten faktiskt vad det är jag kommer att hitta längst där inne när jag är färdigavskalad.
Till er som känner er misslyckade - gör inte det! Jag har inte kommit så mycket längre jag men lite har jag kommit på.
Imorgon skall jag prata med vår underbara BVC-ssk, lätta på mitt tryck om hela den här resan. När hon frågade mig hur det var så ja, jag kände mig misslyckad som måste prata med någon igen, jag kände mig som en Miffomorsa, en morsa som inte klarar av det här.
Dock så ÄR det så det är nu. Jag är inte misslyckad, jag är förbaskat himla ny på det här.
Igen.
Storasyster f feb 07
, så fint skrivet! 
...tills PappaKlimp kom på det eminenta att tratta i henne hela målet inom 20 minuter 
Och ändå er det schema och bara schema som funkar. Alla försök att följa bebis "vilja" leder till övertrötta skrikkvällar. Jag tror stenhårt på att schema kommer funka topp för er.