GRATTIS!!!
Vad underbart och fantastiskt! Och vilken godbit hon var. Lik brorsorna?!
Litet skräp på väg....
-
Fjällfolket
-
blivandemamma
- Rådgivare/advisor
- Inlägg: 1573
- Blev medlem: tor 14 dec 2006, 21:03
Så fin hon är!
Hon hade visst blå pjamas, lilla Mika. Inte för att jag är så in to könsroller 8) men tror inte familjen hade så värst mycket klänningar och rosa kläder på lager... 8) inte för att det behövs... men ändå
Anna
Hon hade visst blå pjamas, lilla Mika. Inte för att jag är så in to könsroller 8) men tror inte familjen hade så värst mycket klänningar och rosa kläder på lager... 8) inte för att det behövs... men ändå
Anna
Gammalt barnaboksbarn och mamma till
Arvid - 07
Ebbe -08
Alfred - 11
Otto 2016-08-12
Arvid - 07
Ebbe -08
Alfred - 11
Otto 2016-08-12
-
Lua
-
Nancy
Åh vilken helt underbart ljuvlig liten gosing (plötsligt slår det mig att även jag går här och väntar på en liten bebisflicka, hade nog inte riktigt greppat detta tror jag)
Vilket jättefint namn också
Berätta gärna om hur ni kom på det, sånt tycker jag är så roligt att höra om. STOR kram igen från NancyTack för alla gratulationer kära vänner, ni är för underbara på alla sätt och vis. Önskar jag kunde krama er var och en riktigt länge.
Så här gick det till om ni är intresserade:
Sammandragningar, mest på kvällstid, hela veckan innan Mika behagade anlända. Inte så regelbundna men ganska rejäla, det krävdes lite andningsövningar som Emil så fantastiskt hjälpte till med. Det höll väl på två timmar max per kväll och sen var det lugnt igen.
Onsdagkväll var det ju fotboll på tv, en sån däringa final som Father A absolut skulle se på. Trist tyckte jag som ändå satt kvar i soffan och hejade på Barcelona som vann! Några mesiga sammandragningar kom och gick, inga problem att ta sig igenom dem.
Vi gick och la oss vid elva-snåret och då var det lugnt, framåt tolv började sammandragningarna kännas betydligt mer. Jag andades och slappnade av ändå tills klockan ett för då var det rejäla sammandragningar kan jag lova. De kom dessutom gärna två tätt på varandra för att sen ha några minuters upphåll innan nästa drog igång. Duschade, packade resten som skulle med till förlossningen, väckte Father A (som redan var vaken och undrade om jag hade sammandragningar hela tiden eftersom jag mest gick runt och flåsade) som sedan fick order att byta lakan i sängen, ringde mamma som kom som ett skott. Ringde förlossningen och då de hörde att detta var tredje barnet sa de bara KÖR!
Och då for vi. I bilen låg jag ner i framsätet medans Father A körde så fort han kunde genom mörker, storm och ösregn. Min bild under en sammandragning är att jag klättrar upp för ett berg, när sammandragningen når toppen är jag upp på toppen av berget och då vet jag att det klingar av. Sammandragningarna som jag hade i bilen var av den kalibern att berget brann och jag klättrade upp barfota!
Så rejäla var de så jag var tvungen att nypa mig riktigt hårt i örat för att kunna slappna av överhuvudtaget, samtidigt som jag klättrade uppför mitt brinnande berg och manade mig att behålla fokus. Ja j-lar min lilla låda vad jag fick jobba, och jag gjorde det bra.
När vi närmade oss Helsingborg bad jag Father A ringa förlossningen så de kom ner och mötte oss för jag skulle inte klara mig upp själv, inte ens med Father A:s hjälp. Jag mumlade ett telefonnummer som Father A snällt slog men det visade sig vara fel.
Father A hittade det rätta och varskodde förlossningen som stod beredda att ta emot oss när vi gled in framför akutmottagningen. Jag kände nämligen ett så gräsligt stort behov av att krysta så jag fick bröla för att låta bli och då vill man ju gärna ha en extra hjälpande hand för att komma ända fram innan bebisen behagade komma.
Väl inne på förlossningsrummet får de dra av mig kläderna samtidigt som jag lägger mig på sängen och säger att jag måste krysta. Efter en stund får jag lustgasmasken och det var ju inte helt fel. Barnmorskan, som var av den mest underbara sorten man kan tänka sig, vill känna om jag är öppen och då utbrister jag att tänk om jag inte alls öppnat mig något. Jo hej, helt öppen meddelar BM, det är bara att föda.
I det ögonblicket stannar världen. Jag frågar om jag ska föda nu, alltså på en gång, alltså genast nu. Hade nämligen tänkt bada lite i badkaret först..... Sen kommer en sammandragning och jag kryster, ber BM hålla emot så jag inte spricker för det har jag inte gjort tidigare. Vattnet går, vilket var en häftig upplevelse, tidigare har de fått ta hål på hinnorna, nu fixade sammandragningarna det själv. Och det var MYCKET vatten, jösses hela sängen fylldes, det var som att ligga i en bassäng. Varmt och skönt. Undersköterskan och BM är helt underbara, så lugna och fina, de bara finns där och stör inte alls. Några krystningar till och vips är vi trebarnsföräldrar. Upp på magen kommer en liten tös! Så fantastiskt och så obegripligt. Vi hann vara 35 min på förlossningen innan Mika föddes, det gick i raketfart och vi hann liksom inte med att fatta att hon var född. Det tog ett tag att landa och den tiden fick vi tre tillsammans i lugn och ro.
Den största delen av graviditeten var vi helt övertygade att vi skulle få en pojk till, men det ändrade sig v. 37 när skräpet inte anlänt. Killar duschar på tre minuter, de är liksom alltid klara i tid eller innan tid så att säga. Detta fick oss att tro att det nog var en tjej som dolde sig i min mage, hon behövde lite extra tid på sig för att hinna fixa håret, få naglarna att växa långa och fina.
Nu är vi hemma hela familjen och grabbarna har tagit Mika till sina små hjärtan. Emil har presenterat hela familjen för henne, förklarat vem som är vem och vad alla heter, han har bytt blöja, kollat in hur man ser ut om man inte har snopp och kontaterat att det är ok, han har även förklarat väldigt ingående för Mika att hon ska äta tuttmjölk och hur det hela ska gå till och var mjölken kommer ifrån. Sigge bara klappar på sin lillasyster och säger HEJ! sen pussar han henne och pillar lite på hennes vackra små händer. Hon är upptagen i flocken till fullo.
Mika föddes den 28 maj kl. 03.25, vägde 3665 gr och var 50 cm lång och världens vackraste lillasyster.
Kram Susan
Så här gick det till om ni är intresserade:
Sammandragningar, mest på kvällstid, hela veckan innan Mika behagade anlända. Inte så regelbundna men ganska rejäla, det krävdes lite andningsövningar som Emil så fantastiskt hjälpte till med. Det höll väl på två timmar max per kväll och sen var det lugnt igen.
Onsdagkväll var det ju fotboll på tv, en sån däringa final som Father A absolut skulle se på. Trist tyckte jag som ändå satt kvar i soffan och hejade på Barcelona som vann! Några mesiga sammandragningar kom och gick, inga problem att ta sig igenom dem.
Vi gick och la oss vid elva-snåret och då var det lugnt, framåt tolv började sammandragningarna kännas betydligt mer. Jag andades och slappnade av ändå tills klockan ett för då var det rejäla sammandragningar kan jag lova. De kom dessutom gärna två tätt på varandra för att sen ha några minuters upphåll innan nästa drog igång. Duschade, packade resten som skulle med till förlossningen, väckte Father A (som redan var vaken och undrade om jag hade sammandragningar hela tiden eftersom jag mest gick runt och flåsade) som sedan fick order att byta lakan i sängen, ringde mamma som kom som ett skott. Ringde förlossningen och då de hörde att detta var tredje barnet sa de bara KÖR!
Och då for vi. I bilen låg jag ner i framsätet medans Father A körde så fort han kunde genom mörker, storm och ösregn. Min bild under en sammandragning är att jag klättrar upp för ett berg, när sammandragningen når toppen är jag upp på toppen av berget och då vet jag att det klingar av. Sammandragningarna som jag hade i bilen var av den kalibern att berget brann och jag klättrade upp barfota!
Så rejäla var de så jag var tvungen att nypa mig riktigt hårt i örat för att kunna slappna av överhuvudtaget, samtidigt som jag klättrade uppför mitt brinnande berg och manade mig att behålla fokus. Ja j-lar min lilla låda vad jag fick jobba, och jag gjorde det bra. När vi närmade oss Helsingborg bad jag Father A ringa förlossningen så de kom ner och mötte oss för jag skulle inte klara mig upp själv, inte ens med Father A:s hjälp. Jag mumlade ett telefonnummer som Father A snällt slog men det visade sig vara fel.
Father A hittade det rätta och varskodde förlossningen som stod beredda att ta emot oss när vi gled in framför akutmottagningen. Jag kände nämligen ett så gräsligt stort behov av att krysta så jag fick bröla för att låta bli och då vill man ju gärna ha en extra hjälpande hand för att komma ända fram innan bebisen behagade komma. Väl inne på förlossningsrummet får de dra av mig kläderna samtidigt som jag lägger mig på sängen och säger att jag måste krysta. Efter en stund får jag lustgasmasken och det var ju inte helt fel. Barnmorskan, som var av den mest underbara sorten man kan tänka sig, vill känna om jag är öppen och då utbrister jag att tänk om jag inte alls öppnat mig något. Jo hej, helt öppen meddelar BM, det är bara att föda.
I det ögonblicket stannar världen. Jag frågar om jag ska föda nu, alltså på en gång, alltså genast nu. Hade nämligen tänkt bada lite i badkaret först..... Sen kommer en sammandragning och jag kryster, ber BM hålla emot så jag inte spricker för det har jag inte gjort tidigare. Vattnet går, vilket var en häftig upplevelse, tidigare har de fått ta hål på hinnorna, nu fixade sammandragningarna det själv. Och det var MYCKET vatten, jösses hela sängen fylldes, det var som att ligga i en bassäng. Varmt och skönt. Undersköterskan och BM är helt underbara, så lugna och fina, de bara finns där och stör inte alls. Några krystningar till och vips är vi trebarnsföräldrar. Upp på magen kommer en liten tös!
Så fantastiskt och så obegripligt. Vi hann vara 35 min på förlossningen innan Mika föddes, det gick i raketfart och vi hann liksom inte med att fatta att hon var född. Det tog ett tag att landa och den tiden fick vi tre tillsammans i lugn och ro. Den största delen av graviditeten var vi helt övertygade att vi skulle få en pojk till, men det ändrade sig v. 37 när skräpet inte anlänt. Killar duschar på tre minuter, de är liksom alltid klara i tid eller innan tid så att säga. Detta fick oss att tro att det nog var en tjej som dolde sig i min mage, hon behövde lite extra tid på sig för att hinna fixa håret, få naglarna att växa långa och fina.
Nu är vi hemma hela familjen och grabbarna har tagit Mika till sina små hjärtan. Emil har presenterat hela familjen för henne, förklarat vem som är vem och vad alla heter, han har bytt blöja, kollat in hur man ser ut om man inte har snopp och kontaterat att det är ok, han har även förklarat väldigt ingående för Mika att hon ska äta tuttmjölk och hur det hela ska gå till och var mjölken kommer ifrån. Sigge bara klappar på sin lillasyster och säger HEJ! sen pussar han henne och pillar lite på hennes vackra små händer. Hon är upptagen i flocken till fullo.
Mika föddes den 28 maj kl. 03.25, vägde 3665 gr och var 50 cm lång och världens vackraste lillasyster.
Kram Susan
Emil född 19 okt-05 och klok som en bok!
Sigge född 16 okt-07 och tuff som en Tigger!
Mika född 28 maj-09 och snabb som en raket!
Linus född 15 dec-10 och cool som en isbjörn!
Dipl. SHN-kurare!
Sigge född 16 okt-07 och tuff som en Tigger!
Mika född 28 maj-09 och snabb som en raket!
Linus född 15 dec-10 och cool som en isbjörn!
Dipl. SHN-kurare!