Tack Hege för din engagerade förklaring!
Boken jag läser är speciell för att författaren inte "låser sig" vid specifika diagnoser utan inkluderar en mängd olika diagnoser under rubriker som "oflexibla och explosiva barn samt barn med låg frustrationsnivå" och hans metoder att hjälpa barnen är mycket lika AW:s tankar kring fostran (inte exakt givetvis men mycket känns igen) och jag blir glad för alla familjer som får hans hjälp i boken- jag kan absolut rekommendera den som läsning! Sen tycker tyvärr författaren förvisso att medicinering ibland är oundvikligt (ibland kanske det för den delen är det...synd bara att det anses vara en så viktig del)
Det som skrämmer mig- och som får min hjärna att spinna- är att de "fall" som beskrivs i boken skulle i många fall kunna vara barn med i mitt tycke helt normal hjärnfunktion men som pga personlighet, fel bemötande eller av omogenhet reagerar som de gör.
Det får mig att undra om man inte stämplar barn som problem när det sedan ofta också visar sig att man som förälder kan få beteendet att väsentligt förbättras och upphöra genom att man bemöter barnet på ett för barnet mer lämpligt sätt (det är vad Greene skriver om)
När föräldrarna har makten att "bota" genom sitt beteende- hur mycket hjärnskada måste man då prata om? Hjärnan styr det mesta men måste barnen verkligen få höra att de har fel i sin hjärna när ingen ens egentligen vet?
Nu ska man kanske inte blanda in trotsåldern i det hela men om Mr Greene varit närvarande vid ett(ibland av mig illa hanterat) trotsutbrott hemma hos oss kan jag garantera att han skulle kunna beskriva ett av mina barn som oflexibelt explosivt och med låg frustrationsnivå- säkert mig också vid nån tidpunkt.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma förutom att jag instinktivt blir orolig över om någon ska komma och tala om för mig att något av mina barn har problem när de blir äldre och primärt utgå ifrån att det är de som utgör problemet istället för att ta reda på vad som framkallar ett visst beteende i t ex miljön omkring dem. Att det blir slentrian i diagnossättande. På bekostnad av barnen.
Det är svåra frågor och jag är nyfiken på IAHP för jag förstår att man kan använda sig av deras metoder för att främja alla barns utveckling? Och för att förebygga symptom?
Mata skriver om en broshyr- kan man få tag på den?
Boktipset ska jag skriva upp- tack Nimrah!
Ska minnas!
.