Konfliktlösning med 3,5åring känns fel

[katilonia]

Hej,

Har hamnat i en situation med min lilla dotter (3,5) som inte känns bra, jag upplever att jag gör någonting fel.

Vi har många konflikter, det känns som att hon varit i en konstant trotsålder sedan hon var två.

Matkonflikter

För det allra mesta uppstår konflikterna i samband med mat, för hon vill ofta inte äta. Det började redan när hon var ett år, då hon plötsligt "tappade aptiten" och blev otroligt selektiv. Samtidigt har hon sedan liten haft problem med mkt hård mage, och därför känner jag att vi måste se till att hon får i sig "rätt" mat.

Hon uttrycker nästan aldrig hunger, utan blir istället gnällig (förstås) och trött. Vid måltiderna vill hon ofta bara äta spagetti t ex, eller bara två teskedar mos, eller ingenting alls. Så vi matar henne, och hon ber ibland om att få bli matad ("Jag orkar inte äta själv mamma"). Då får vi med mycket lock och pock i henne lite mer, och lite grönsaker. Jag försöker hålla mig till regeln att efterrätt får man bara om man ätit mat, och då blir det ju konflikt igen. Lillayster (1,5) äter nämligen som en häst och ska ju förstås få sin efterrätt. Under hot om att hon inte får ngn efterrätt äter hon kanske några skedar till. Men ofta föregås det av att hon kastar sina bestick, knuffar undan tallriken, eller drämmer till med "dumma mamma".

Mattan i hallen

Man får inte säga dumma mamma tycker jag. Så då lyfter jag bort henne från bordet, ställer henne i hallen runt hörnet på en särskild plats (där hon alltid får stå när hon gjort något dumt). Och så står hon och skriker/gråter en stund. Ofta går jag till henne och frågar när hon är arg färdigt. Oftast blir hon då stilla, ber mig om förlåtelse och ger mig en puss, och kommer snällt tillbaka till bordet. Ibland dröjer det en stund innan jag hinner gå dit, och då kommer hon kanske självmant, ger mig en puss osv.

Jag brukar också säga till henne att det är viktigt att man tittar i ögonen när man säger förlåt, och det verkar hon tycka är jobbigt.

Känns inte bra

Nu tycker jag inte längre att det här känns bra, alls. Jag undrar vad vi uppnår med det här att hon säger förlåt till mamma och blir mild på beställning. Det är någonting som känns fel. Jag tycker inte det funkar så bra med den där platsen i hallen heller. Hon blir lite rädd när vi sätter dit henne (fast det är mitt i och ljust och inget konstigt på det sättet). Men det blir hon å andra sidan också om jag sätter ner henne i spjälsängen (llillasysters säng alltså) och går ut ur rummet när jag är för arg.

Nåväl. I hallen hamnar hon när hon slår lillasyster, bråkar med mamma (typ jag ber henne plocka upp något som hon slängt på golvet, hon vägrar, tar det till sist och kastar på mig), eller säger dumma mamma. Men för det mesta har det med mat och måltider att göra.

Grötmorgnar

På morgonen t ex serveras gröt hos oss, har alltid gjort. Men Fanny vägrar äta gröt. Hon vill bara äta cornflakes. Ingenting annat går. Jag har så ihärdigt försökt att undvika att olika familjemedlemmar ska få olika mat, men det är så trist att varje morgon tvinga i henne tre teskedar gröt som tar en halvtimma.

Ibland när hon är riktigt, riktigt trött och hungrig får hon riktiga, otäcka raseriutbrott också. Hon skriker och sparkar och slår omkring sig och är nästan omöjlig att lugna. Då försöker jag bara krama, krama och hålla och lugna. Och inte ge upp.

Hon är också ofta gnällig och lite småsur, och det är ju väldigt irriterande. Då brukar jag säga till henne "Sluta vara så gnällig Fanny, du kan fråga på ett vanligt sätt om du behöver hjälp!". Det tycker hon alltid är otäckt på något sätt, då brukar hon säga: "Mamma, säg inte någonting sådär elakt!".

Nätterna

Hon sover gott hela nätter, men inte på dagen. Hon är ofta trött och skulle behöva sova en stund på eftermiddagen, men då somnar hon inte förrän tio på kvällen. Att sova endast t ex 20 min verkar omöjligt, hon blir så arg när hon blir väckt och bara gråter och vill sova vidare. Hon sover i egen säng, men kommer till oss nästan varje natt. Ofta vill hon somna i vår säng, och jag försöker lära henne att man somnar i sin egen säng. Även om det innebär att gå tillbaka med henne tjugo gånger osv.

Fanny har varit torr sedan hon var 2,5 ungefär, men den sista veckan har hon börjat kissa på sig igen, varje dag. Jag tar det som en reaktion på att något är fel, att hon inte mår bra. Och det känns hemskt.

Ganska vanlig familj, tror jag

Vi är en familj som jag tror funkar ganska okej: vi tycker om att vara tillsammans, kramar och pratar och skrattar, men grälar och diskuterar också en hel del. Jag jobbar halvtid, och då är flickorna med en äldre dam som tar hand om dem. Fanny går också i lekskola några förmiddagar i veckan.

Men vi kommer från helt olika bakgrund. För mig är det viktigt att lära sig att man säger Tack, att man sitter ordentligt vid bordet, att man hälsar ordentligt osv. Min man tycker nog att det där kan komma när det kommer och bryr sig inte så mycket. Jag tycker att Fanny ska sova i sin egen säng, han tycker att det kan vara lite hipp som happ. En kväll här, en kväll där. Jag är mer för fasta regler som man håller sig till.

Just nu känner vi oss båda ganska borttappade med Fanny. Konflikterna tar musten ur oss, för vi känner att vi kanske inte hanterar dem på rätt sätt. Vi förstår inte riktigt varför vår lilla flicka inte verkar må bra. Mest jag, men jag är ju också mest neurotisk antar jag. Men jag börjar känna mig som min egen pappa som var ganska sträng, men inte på något konstigt sätt ändå. Vi har en riktigt bra relation, har alltid haft.

Hur skulle vi kunna bena ut det här?

Tacksam för hjälp!

[Ewa]

Hej

Jag hoppas jag kan bidra med en lite annan synvinkel på livet med små 3,5-åringar som bygger på ett delvis annat förhållningssätt. En 3-5-åring kan rätt mycket här i livet. Men kan lätt hamna i en situation av frustration somligt och behöva kärleksfull och säker vägledning framåt och förbi frustrationen.

Det finns många bra favoriter här ovan, som du gärna får botanisera bland. Framför allt tänker jag "Börja alltid meningen med ett ja":
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=13057
Trots-trådar:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 02&start=0
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... dsen+trots
Läs gärna och återkom med funderingar sedan.

Men jag vill gärna kommentera de konkreta situationer du beskrivit.

Matkonflikter - och här har verkligen en konflikt kring maten smugit sig in. Hon är stor. Och kan mer än väl äta maten själv. Så jag skulle låta henne göra det också. Och inte alls lägga mig i hennes mathållning. Det finns oändligt många bra trådar om små mattrasslare - eller sparrisar, som Anna hellre beskriver det och som jag också tycker passar bättre. Somliga små raringar är inte fullt lika intresserade av mat som andra. Jag har både en semla och en muskelbyggare hemma. Semlan njuter och frossar i godsaker. Muskelbyggaren koncentrerar sig på proteinerna och äter betydligt mindre. Men hon får vara. Även om hon får för sig att hon inte KAN äta själv ibland. Det KAN hon - förstås. Men hon undrar vad som händer om hon INTE äter själv. VILKEN blir reaktionen? Om alla då är upptagna med sin mat och att samtala och umgås runt middagsbordet, så blir fokus på vad varje enskild individ stoppar i sig inte så stor. Man visar i handling hur det går till runt ett middagsbord. När liten ärta anser sig klar kan man så klart fråga och tacka för maten å hennes vägnar. Här hemma får man gärna gå från bordet när man ätit klart, och då gå in i anslutande rum. Eller så får man gärna sitta kvar och umgås. Men inte springa omkring och förstöra matron för de som inte ätit färdigt. Här gör man som passar familjen förstås. Men någon kamp uppstår inte här. Ångrar man sig medan måltiden fortfarande pågår och vill ha lite mer från den tallrik man fått duka undan så är man förstås välkommen tillbaka.
Några trådar att botanisera bland:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=14651
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=14833

Mattan i hallen - jag tycker inte heller att man kallar varandra otrevligheter. Och det kan man förstås berätta och istället VISA hur man säger istället. "Så säger inte jag till dig, och så säger inte du till mig. Vi kallar inte varandra dumma." Att hamna på en matta och sedan haspla ur sig ett förlåt för saken får mig att associera till skämspallar och skämstrappor som så ofta dyker upp i Nanny-program och annorstädes nu för tiden. Och det tycker jag är fruktansvärt kontraproduktivt. Förnedrande också. Men även poänglöst. Som du ju själv observerat. Att fylla ett barn med skamkänslor (medvetet eller omedvetet) inför mindre lyckat uppträdande gör vare sig barn eller föräldrar glada. Och inte lär man sig stort mycket på det heller. Mer än att just haspla ur sig det där ordet som efterfrågas. VISA istället HUR man beter sig mot varandra. Låt alla gottgöra sina små misstag konkret, så lär man sig också hur man behandlar varandra här i världen. Jag klistrar in ett svar om just "förlåt" av Anna i en annan tråd:

Offentlig förvisning enligt företrädesvis engelsk modell (à la vissa Nanny-program) går till så att man tillämpar skamvrån öppet och bland folk, var man nu än är: barnet får stå mot en husvägg eller sitta på en trapp i lika många minuter som han eller hon är gammal, skämmas medan folk går förbi och glor och och be om ursäkt efteråt. Det enda som fattas är struten på huvudet.

I Amerika är det nu också modernt med "ignorans" - man "nollar" barnet och struntar i det, tills ungen själv bokstavligen kryper (eller går) till korset.

(Och vissa trotsbeteenden eller förtrotsbeteenden gör man klokt i att inte "höra", låta barnet tröttna på sitt egen meningslösa gapande och stå beredd att kommunicera positivt i stället, så fort sig göra låter. Men också det kräver sin icke förödmjukande avskildhet, dvs bör praktiseras enkom hemma, dvs där man är ensam med barnet.)

Så potatissäcken ska naturligtvis HEM

Utan prat, med med vidmakthållande av sin kontrollerade vrede, som för barnet ska kännas som välförtjänt och tämligen förb-t orubblig beslutsamhet, forslar man hem säcken för att dumpa den i sängen / bakom stängd dörr, om det så är tio mil att köra. Och detta gör man utan några som helst förklaringar eller ursäkter eller vädjanden eller förebråelser eller prat ALLS. Barnet begriper så bra, så - tro mig Därför brukar det räcka med EN enda sådan här drastisk lektion, rätt genomförd och fullföljd.

Förvisning får alltså tillämpas ENBART inomhus och hemma (eller där man nu tillfälligtvis själv bor, tillsammans med barnet, men man ska "bo" dvs sova där också) och den ska följas upp nogsamt i enlighet med Barnaboken ("Jag vill, jag vill inte") och får aldrig någonsin inbegripa skuld och skam, beställd ånger eller krav på att barnet ska säga förlåt.

Och den ska skötas utom synhåll för gamar och hyenor i alla åldrar, inklusive syskon och andra barn. Därför ska förvarningarna, de offentliga - i affärer, vid hämtning på dagis, på besök borta - alltid ske mellan fyra ögon, så ingen annan hör. Man lurar iväg barnet älskvärt och utåt lojalt till ett avskilt utrymme, sätter sig på huk, upprättar ögonkontakt och meddelar vad som gäller: "Antingen... eller också får vi åka hem." Och detta kan man meddela med blick- och attitydmässigt mycket stora, tydliga bokstäver, utan att höja rösten det minsta.

Här blir också konsekvensen, som Susanne* talar om, uppenbar: Uppför man sig inte som folk, får man inte vara med. Då tas man bort ur det sociala sammanhang som var aktuellt och får tröttna på sig själv i (övervakad) isoleringscell

Under värdiga former. Potatissäcken utan prat är i alla fall minst ovärdigt

På Fostran i femte delen av Barnaboken under rubriken Straff skriver jag två saker som borde stå ristade i rött över diverse Nanny-program och, för all del, viss svensk TV-sänd barnpsykologi, där man också hej vilt anbefaller skuld och skam och offentliga bestraffningar:

Förödmjukande bestraffning är alltid verkningslös.

Att värna om någons värdighet är motsatsen till att förödmjuka.

Tror även du kan ha nytta av den här tråden :
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=14535

Grötmorgnar - handen på hjärtat, inte är vi alla skapta lika. Alla har vi olika preferenser. Att man inte lagar 4 olika sorters mat till middag har jag all förståelse för. Men om man nu verkligen inte gillar gröt - vilket många inte ger - varför i hela friden ska man då behöva äta det? Servera ett par alternativ (gröt, flingor, smoothie, smörgås, ägg...) och duka fram, så får var och en ta vad man vill ha. Eller? Låt det inte bli en kamp om maten - helt enkelt. Ta ett steg tillbaka och GE MÖJLIGHETER istället för att BEVAKA. Är du med på skillnaden? Låt henne få ta ansvar för sitt eget matintag - och ta själv ett steg bakåt.

Vad gäller sömnen. Efter 2,5 är det FÅ små ärtor som behöver sova på dagen. OM de sover på natten förstås. Sover din tjej 12 timmar på natten så behöver hon ingen daglur. Däremot kan det vara skönt att vila kroppen en smula. Och det kan man göra genom att lyssna på saga på cd, bläddra i lite böcker, ligga och titta på en film... vad som helst som ger lite paus från hopp och spring och alltför mycket intryck. Och det räcker gott så 8) . Har hon kortare natt nu, så förläng istället natten, tycker jag. Att sova i egen säng eller inte. Där får ni som familj bestämma er för hur ni tycker det ska vara. Som med allting som rör barn och fostran tror jag på att när man som förälder är trygg och säker i sin roll och sitt beslut kring vad det än är, så känner barnet det också. Det är det Anna pratar om när hon skriver om Attityden. Här är en tråd på just det temat:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=5252

Nu blev det mycket lästips här. Men återkom gärna med funderingar och frågor som dyker upp !

Kram Ewa

[katilonia]

Tack snälla Ewa,

För att du orkade läsa mitt lååååånga inlägg. Nu ska jag läsa och läsa och läsa dina länkar, men också fundera över det du skriver, och Annas förlåt-svar. Och känna efter vad vi mår bra av. Jag återkommer ! En sak har redan hänt: jag är så glad att jag bestämt mig för att vi gör oss av med "skämsmattan", det känns som en stor lättnad!

/Katarina

[Ewa]

:thumbsup: Härligt. Då hörs vi vidare