DUMMA!!!!!

Lisa Edin · Inlägg av **Lisa Edin** » sön 25 sep 2005, 15:48

Hej alla!

Vår son som alldeles strax blir två och ett halvt år, har börjat trotsa och testa oss ordentligt på sista tiden. Det hör ju till denna ålder, och nu har det tagit fart vill jag lova

Storasyster har alltid hållt sin moralflagga högt, och sagt till andra barn om de tex påstått att en tredje inte får vara med i leken osv. Sådan har denne lille man oxå varit (blev helt förtvivlad när vi läste "Malla handlar" eftersom Malla vid ett tillfälle säger "Dumma mormor"

)
Men nu, nu är det annat ljud i skällan! Var och varannan minut hör vi "dumma mamma", "dumma pappa", dumma Ebba", "dumma katten" osv. Vi kör med OJ:et och rättar till det som sagts. Men jag måste säga att det inte har någon större inverkan på detta beteende.
Nu undrar jag om man "får" säga ifrån på skarpen ("nej, så säger vi inte" el dyl)? Eller ska vi bara ignorera det som om ingenting hade hänt? Svårt! :-k
Just nu är det oxå väldans mycket handen om handen, eftersom han gång på gång häller ut diverse lådor med lika diverse innehåll och sedan inte vill plocka tillbaka. "OJDÅ

, nu får vi hjälpas åt att plocka tillbaka". Är det rätt att göra så?
Behöver lite stöd och råd!

Gäst · Inlägg av **Gäst** » mån 26 sep 2005, 09:57

Hur har vi det med den sociala delaktigheten? Den kan lösa hela saken!

Grejen är att hans "dumma mamma" skapar en reaktion hos er som leder till kontakt för barnet. Även om det råkar vara en negativ sådan så är det ändå en kontakt. Därför är mitt tips att helt enkelt struta i det han säger och bara gå på som om inget hade hänt! När effekten uteblir kommer han att välja ett annat sätt för attt få kontakt - uppmuntra när han säger trevliga saker istället.

Den sociala delaktigheten gör att han får känna sig behövd och får på det viset kontakt med er. Då kommer han inte behöva använda sina trix för att väcka er uppmärksamhet utan är nöjd ändå!

Tänk på att det bara handlar om ord från en två-åring som inte har en susning om vad han säger egentligen

. Den grundläggande orsaken till det han gör är det intressanta och det som löser själva grejen. Därför ska man inte koncentrera sig så mycket på ett beteende utan se till orsaken och möta barnet DÄR! Social delaktighet och att "tala i frågor" så att barnet får svara ger en känsla av tillhörighet och egen påverkan av det som händer. Det gillar vi alla - stora som små

!

Om allt det andra finns så är det effektivaste att inte uppmäksamma "dumma-pratet" - inte ens med "ojdå" eller annat prat. Kommer det ingen reaktion så är det liksom inte kul längre...

Been there done that och det har gått över på en vecka eller så!

Länktips! http://www.annawahlgren.com/phpBB2/viewtopic.php?t=2985

Lisa Edin · Inlägg av **Lisa Edin** » mån 26 sep 2005, 20:38

Hej o tack för svar

Jodå, han är socialt delaktig och har sina uppgifter i hemmet som ingen skulle klara sig utan (tex duka, skära grönsaker, plocka i o ur tvätt, lägga in sin kudde i rent örngott osv). Kan säkert sysselsätta honom mer ändå

Innerst inne tror jag oxå mer på detta med att ignorera hans "dumma" och uppmärksamma det braiga han säger istället. Känns bäst, och verkar ha bäst effekt på honom oxå.
Måste bara passa på att ojja mig lite över min svärmor (som är jättebra på alla sätt o vis annars

). Vi var där på middag igår, hela familjen. De har en kökssoffa som de placerade mig, sonen o dottern i. Som väntat sitter han inte stilla i den, utan springer fram o tillbaka bakom ryggen på oss. Farfadern säger vänligt till honom att sätta sig ner på lilla rumpan, varpå den lille sonen blir fullständigt förkrossad och börjar gråta. Han tar sitt saftglas och vänder det helt sonika rakt upp o ner, mitt på duken

Jag hinner knappt reagera innan farmodern ryter "DUMMA UNGE!"

Behöver jag säga att han - om han var fullständigt förkrossad redan innan - blev totalt hysterisk? Och inte undra på det! Jag var förstås snabb med att säga till henne att det inte är okej att säga så, och hon bad honom om ursäkt. Men han pratade fortfarande imorse om att "farmor säger Dumma Jack!"
Snacka om att 1; sätta käppar i hjulet för oss, och 2; såra sitt barnbarn. Hon menade det lika lite som han brukar göra, men man tänker att en kvinna på drygt 50 år ska kunna hejda sig lite mer än en kille på två och ett halvt...

Gäst · Inlägg av **Gäst** » tis 27 sep 2005, 07:51

Du ser - lita på din innersta känsla så blir det rätt!

Ok - då är julklappen till svärmor klar - Barnaboken

!

Lisa Edin · Inlägg av **Lisa Edin** » tis 27 sep 2005, 20:38

Hahahahaaa

, skulle vara en lite rolig grej faktiskt!
Vi diskuterade detta på dagis, där de inte alls tolererar denna typ av fras ("dumma blablabla"). Där blir de "arga" på barnen, och säger strängt ifrån. Jag stack in detta resonnemang att ignorera det lite sämre och istället uppmärksamma det bättre ännu mera. Tror inte de köpte det riktigt, men nånstans kan det ju ha tänts ett ljus...

Gäst · Inlägg av **Gäst** » tis 27 sep 2005, 21:52

Då får det bli Barnaboken till dagispersonalen också

!

br · Inlägg av br » ons 28 sep 2005, 00:26

Jag brukar säga till barn (högt så att även ovetande vuxna hör

) att ingen är dum, men ibland gär man dumma saker. Till och med mammor kan göra dumma saker. De flesta barn brukar titta allvarligt på mig och inser att det inte är dumma, men att de gjort någonting dumt och det är ju skillnad!

Gäst · Inlägg av **Gäst** » ons 28 sep 2005, 08:02

Toppen Br - mycket bra tips!

Lisa Edin · Inlägg av **Lisa Edin** » fre 30 sep 2005, 08:10

Tack för tipset, br. Det har jag oxå kört med och det verkar funka. Det i en slags komination med att ignorera när "dumma" kommer en gång var femte sekund, har vi lyckats dra ner på frekvensen avsevärt

Skönt för alla!

Gäst · Inlägg av **Gäst** » fre 30 sep 2005, 08:25

Toppen!

Inlägg av **annawahlgren** » sön 02 okt 2005, 22:25

Tack, Mammut Maria

Man tröttnar ju och kan inte alltid vara helgonlik och ignorera det DUMMA. Då kan man gott säga ifrån, kanske inte på skarpen men vänligt men bestämt, med ögonkontakt och kroppskontakt: "Älskling, jag säger inte så till dig. Du skulle inte bli glad om jag kallade dig DUM. Därför får du inte säga så till mig heller. Har du förstått?" När sedan lilla älsklingen ramlar tillbaks i sitt trista DUMMA-tjat, kan man beklaga: "Tyvärr, jag vill inte höra på det där. Ska du kalla mig dum får du göra det för dig själv, i ditt rum. Tala om när du är färdig, så kan vi vara snälla mot varandra igen!"