En Barnaboksmamma berättar... Tankar och interiöre

[annawahlgren]

Vår lilleman har hunnit till dryga 8-månadersstrecket nu, mot de nio. Världen är en fantastisk lekplats och den egna kroppen ett under av ren underhållning. Tänk vilken massa skoj man kan ha med den!
Gossen sover sisådär 12 timmar om natten och äter varje mål som det anstår en lagårdskarl. Rejält tilltagna portioner och allt som bjuds. Att äta är lycka när man är 8-9 månader. Han deltar och "hjälper till" med det mesta som huset bjuder. Vad man ska med en öppen förskola till är för mig en gåta. Hela hemmet och han själv bjuder ju på allt vad det lilla barnet kan önska sig!

Jag har så smått börjat plugga igen, vilket då förundrar många. Hur är det praktiskt möjligt med en ungherre i huset? Plus de andra fem, som går i skolan, mm mm... Så har jag till exempel bestämt att lillemans dag inte börjar förrän jag skickat iväg dem, dvs. strax efter åtta. Mitt pluggande går till så att han får en ask ofarliga kritor, som han äter, ritar lite med, inklusive på sig själv och ibland bordet, och så skriver jag under tiden. Ibland har jag högläsning ur medicinskt ordlexikon, och han verkar minst lika nöjd med denna utmärkta litteratur som med Nalle Puh.

Jag är emot dagis och den tillvaro som erbjuds barnen där, men har hittat en utmärkt dagmamma som är villig att ta emot lilleman i sitt hem de dagar jag behöver sitta på föreläsningar från och med januari. Hon har en grupp om sex barn, som det blir med min gosse (på dagis är de 18 numera!) vilket betyder samma storleksordning som han har hemma här med sina syskon. Hon har ca 30 års erfarenhet, har haft hand om mina äldre gossar i yngre år och är mån om att förklara verkligheten för de små istället för att sätta in dem i en låtsad sådan.

Liten gosse sover nu sin skönhetssömn sedan halvåttadraget så att jag i lugn o ro får ägna kvällen åt resten av familjen, för att inte tala om mannen... Det gör han till åttadraget i morgon bitti. Vid en par tillfällen har jag fått "påminna" honom att natt råder, och då sover man och inget annat. Små bebistroll behöver, liksom män, påminnelser, med lite olika regelbundenhet...

Tandsprickningen är ett faktum, och en par vita gryn börjar titta fram i nedre käken. Till detta erbjuds rivigt knäckebröd och skalade morötter plus liten mjuk tandborste att gno skönt med. På så vis slipper man onödig gnällighet pga något så bagatellartat som tandsprickning.

Någon åttamånadersångest existerar inte. Jag har fått höra förskräckliga historier om hur "besvärlig" den här perioden skall vara. Barnet förväntas också bli reserverat och återhållsamt. Bah! Det är som med allt annat föräldrarnas inställning och attityd, som är avgörande för barnet! Med det menar jag att om jag själv undrar över hur det ska gå, och ändå värre låter barnet förstå att jag oroar mig, då kan jag ge mig den på att barnet mycket riktigt kommer att ge mig skäl till den oron. Det är ju inte att undra på ifall mamma bekymrar sig. Klart det finns något att oroa sig för då!

Nu blir det grönsaksdip o tända ljus o mys i soffan som barnen fixat medan jag suttit här och skrivit lite av varje. 5-åringen har kvällen till ära fått ett riktigt hedersuppdrag, att göra alla uppläggen på fina brickor och allt. Han är vansinnigt noga, med tungan i mungipan i djup koncentration. Jag ler och förstår att genom barnens delaktighet i sysslorna får även jag många goda stunder så här vid datorn, medan mina medsystrar håller på och springer benen av sig om kvällarna för att få till det. En annan unge tänder ljus och fixar mysstämning. Alla sysslor är ruskigt viktiga och helt nödvändiga, för att det ska bli bra. Vi skulle knappast klara oss lika bra om någon inte utförde sin uppgift!

Jaha, då var det bara att gå in och sätta sig vid dukat bord, då. Härligt!

Det var sen kväll igår med gäster till bordet. De var chockerade, ja, rent överväldigade, över det som vi själva betecknar som normalt hyfs, dvs att vi vuxna efter avslutad måltid kan resa oss för att förflytta oss in i umgåsrummet (jag hatar ordet tv-rum - som om en tv skulle behöva eget rum!) med några ljus och en drink på maten under det att några av barnen ser till att köket återställs och avplockning av bord. I går hade 9-årig dotter plus 5-årig bonuspojke uppdraget kvällen till ära. Detta är för oss något fullständigt naturligt och självklart. Varför i hela fridens dar ska jag, som redan stått vid spisen i timmar, stå i köket resten av kvällen? Finns ingen som helst anledning till att inte också jag, trots att jag råkar vara kvinnan, mamman i huset, kan ha behov av några goda samtal tillsammans med våra gäster utan hushållsplikter! Varför skulle jag ens be om ursäkt?

En av gästerna kunde knappt tro att det var sant, och bara det bekräftar hur snedvridet det blivit i hemmen, där barnens enda uppgift tycks vara att leka och bli uppassade som om livet, vardagen och hemmet vore någon sorts hotellverksamhet och mamman reducerats till ungarnas egna personliga passopp. Sedan önskar samma mamma sig självständiga ungar som vet att föra sig. Jag får inte ihop det! Hur i hela fridens dar ska en unge kunna veta hur verkligheten ser ut, om den inte förklaras sådan den är? Till det är och finns och verkar jag. Det är därför de har mig nu några år (inte hela livet!), så att jag får chansen att lära dem det jag kan och vet. Självklart ser jag då gärna att de fixar livet därute utan att känna sig nödgade att ringa hem en gång i kvarten.

Tror att orsakerna till dagens familjeliv (inte allas!) beror på dåligt samvete hos föräldrarna. De kanske innerst inne känner att de prioriterar högre välfärd och mindre tid med barnen, och den lilla tid som återstår ska allting enbart bestå av rosenröd lycka (f.ö. helt onaturligt!). Tyvärr gör man ju knappast barnen någon tjänst, hur lite tid man än har med dem, i att låta dem tro att livet består av lek, lek, lycka, lycka och så lite mera lek. Chocken blir uppenbar när de en dag blir varse att världen inte riktigt ser ut så, och därmed har man som förälder faktiskt grundlurat sitt barn. Det är inte snällt!

Och vad händer? Jo, föräldrarna har mage att lasta över ansvaret på barnet! Barnet som JAG skulle vara vägledare för. Att inte göra dem delaktiga i det dagliga livet är som att kräva av en anställd att denne ska sitta på flera tjänster samtidigt och utföra kanske som i vårt fall åtta personals arbete. Av en enda person. Något ingen chef skulle kräva av en anställd. Men hemma är det mamma som förväntas stå för fiolerna, allihop, hur många man än är i en familj. Vad är det för förberedelse för vuxenvärlden?

Och barn får pengar idag. De får en massa pengar, och det enda som krävs för att få dem är att de är konstant lyckliga och leker sig igenom tillvaron, i bästa fall kommer i tid till lektionerna och helst inte är ute längre än till 22 om kvällen. (Herregud!) Om jag som vuxen pillar mig i naveln och kommer för sent får jag respass, och chefen ser sig om efter någon annan. Jag får knappast någon lön alls och ännu mindre löneökning. Snällt? Nej, förbannat orättvist är vad det är! Man ska vara snäll med sina barn, inte luras och hålla på, men det är precis vad som idag sker i svenska hem. Man grundlurar barnen och tillskriver dem ansvar som grundas på den vuxnes tillkortakommanden. Barnen skall ta ansvar för när de ska komma hem, vilken mat de för tillfället känner sig sugna på osv i all oändlighet; jag vet tvååringar som regerar hela hushållet med järnhand och håller mamma och pappa i koppel!

Och nu vet jag vad man ska med öppna förskolan till. Barnet skall "stimuleras och utvecklas". Käre gud, vart är vi på väg? Utvecklingen sköter de ju själva, bara de får hållas ifredm och stimulansen erbjuds dagligdags genom sysslorna, hemmet och eventuella syskon. Underhållning och nöje är hela köket fullt av. Ändå går stackars föräldrar och handlar sig utfattiga på allehanda leksaker, när varenda unge blir minst lika glad för lite hopplock från skåp och lådor och garderober.

Vad ska vi göra? Man måste ju kunna hjälpa folk att få tillbaka tron på sig själva, sin egen intelligens. Varför är dagens moderna föräldrar så rädda, så osäkra? Varför?

Jag är född i slutet av 60-talet, och även om en del var annorlunda då så var barn ändå barn. Nu kan ju inte jag direkt skryta med den roligaste barndomen och uppväxten; det är det många som inte kan. Men någonstans har man väl ett eget huvud att tänka med? Fy, jag har varit trasig och splittrad och haft mitt "svarta" (som du) men det går att göra folk av ungar ändå, vill jag hävda. En skvätt logik, och så ha för ögonen vilken vår uppgift är: att förbereda dem för ett liv oss förutan.

Lite morgonfilosofi och funderingar vid datorn, medan liten gosse tröttnat på sig själv och sina bunkar o slevar och tagit rast med några timmars sömn efter morgongröten. Han har haft mycket att stå i sen vällingen med att hänga tvätt och göra frukost och resa sig mot nya väggar, rasa omkull, grina en skvätt, upp igen, ny vägg… så nu måste man verkligen ta igen sig ett tag! På eftermiddagen har man mer att stå i, mamma behöver hjälp med både det ena och det andra. Hur i all sin dar skulle hon klara sig utan mig?!

Sen kommer det hem storebrorsor, och en syrra, ojj-ojj, dem måste man hålla reda på! Man måste klänga och klättra och bäras på, så att de inte får för sig att man glömt bort dem. Läxböckerna är det bäst att de håller ett öga på, annars kanske jag tar mig en sida eller två för avsmakning. Husets trappor är bland det roligaste som finns, och alltid, alltid kommer det någon kul person som följer efter mig. Vänta ni bara tills jag kan gå!

Det är som sagt en del att ordna med. Vilken otrolig tur för familjen att de har mig, sin lilleman!!

[anna]

Vad FANTASTISKT skrivet!!
Helt underbart, och så tänkvärt!

kram anna

[Sagomamma]

Sååå härligt underbart ljuvligt berättat