Så får jag krypa till korset…
Jag har sabbat min dotters sömn. Grundligt. Och antagligen förtjänar jag bannor men mest vill jag ha hjälp att reda upp situationen.
Här är min historia. I början av januari lärdes lilla flickan S, då drygt 8 månader, att sova hela natten. Innan dess hade vi haft en period med många uppvak och mycket ammande. Jag vet inte om man kan påstå att det gick som på räls men nästan. Kloka råd fick jag av er här på forumet (hittar inte min gamla tråd). Visst hade vi några småbakslag och nån febersjukdom och kräksjuka som tillfälligt rörde till det men på det stora hela så gick det väldigt bra. Verktygen använde jag inte, de behövdes liksom inte. Hon las i sängen, ramsades en gång och somnade sen.
Tre månader sovs det gott. Men vad 17 hände sen?? Jag började jobba när lilla S var drygt 11 månader. Från heltid hemma till heltid på jobbet. Pappa tog över där hemma. Men jag tyckte det var riktigt jobbigt att gå till jobbet, det kändes som att jag svek henne. Den känslan satt mer i kroppen än i huvudet. Och för henne var det förstås också en stor omställning även om hon ju är hemma med trygga pappa.
En kväll några dagar efter att jag börjat jobba så grät hon när hon las i sängen, det hade hon inte gjort på länge. Inte förtvivlat men jag blev störd och på något sätt orolig och gick in och buffade allt för snabbt istället för att vänta och ramsa på. Lite stressad var jag också. Vi hade barnvakt och skulle ut och äta. När jag rannsakar mig själv undrar jag om det var där och då ”vargen” kom in. Jag borde nog ha avvaktat istället för att springa in. Somnade gjorde hon i alla fall och sov hela natten. Kvällen därpå las hon i sängen som vanligt och blev fullständigt utom sig. Jag gick ut och ramsade och tänkte ha is i magen men på en minut, jag överdriver inte, hade hon skrikit upp sig så till den milda grad att hon kräktes över hela sig!! Det hade aldrig hänt förut. Jag kunde inte hantera det alls. Visste inte vad jag skulle göra. Mammasamvetet var redan innan i gungning och nu kände jag mig som en barnaplågare. Det slutade med att jag stod och klappade på henne tills hon somnade… Sov gjorde hon i alla fall hela natten.
Dagen därpå nytt försök att göra så som vi gjort förut och som funkat, d v s lagt ner, ramsat och inget mer… Hysteri igen. Och hon kräktes igen. Och då gav jag upp! Inbillade mig (Åååh så dumt jag vet!!) att jag skulle kunna klappa lite på henne tills hon somnade och att hon ändå skulle sova hela nätterna. Det höll ju inte förstås. Nu vaknas det natten lång igen. Och det ammas, och skakas spjälsäng, och hamnas i mammas och pappas säng och hej och hå...
Och jag vill ha tillbaka våra nätter men inser att det nog blir till att börja från noll. Har gått nästan fyra veckor sedan allt havererade, dottern har hunnit fylla ett år. Hur gör jag? Kräkas ska hon ju inte göra!!
Hjälp!
/Elin
Jag har sabbat min kurade tjejs(nyss fyllda ett) sömn-hjälp!
Jag har sabbat min kurade tjejs(nyss fyllda ett) sömn-hjälp!
/Elin
med storebror 050101 och lillasyster 080426
med storebror 050101 och lillasyster 080426
Först en länk till din gamla tråd som jag nosade igen:
Jag tänker inte ge dig några bannor, det gör du så bra själv
Det spelar inte så stor roll vad det var som hände, vilka misstag ni gjort osv, utan nu ser vi framåt och funderar ut vad som är bäst att göra för lilla S
Mitt förslag är helt enkelt att ni kör en ny kur. Och jobbar hårt med säkerheten, att vara supernoga med bekräftelsen och absolut inte stå kvar inne hos henne tills hon somnar.
Ner i sängen och buff, tills lilla S är mjuk och tung i kroppen, och då går du med ramsan. In igen om hon skriker upp sig, gör henne lugn med buffen och ut när hon är riktigt lugn. Och alltid, alltid avsluta med en trygg, hög, glad ramsa
Precis som sist, en kur från scratch!
Men jag skulle ta det lite lugnt med att backa, och erbjuda buffen natt två också - allt för att säkra säkerheten
Det är mitt förslag!
Kram Mia