Jag födde mina barns halvsyskon, vilket blev en mindre omställning för oss alla, vilket vi var medvetna om.
Min dotter trodde helt plötsligt att det var hon som var mamma och berättade vad man ska och inte ska göra.
Min son tyckte att lillasyster var "dööööö tråkig", och jag hade ( har )
mitt humör som går upp och ner vilket hela familjen fått erfara...
Nu hör det till saken att min son hade kroppen som tema i våras...de pratade om hur det fungerar osv . Min son som är mycket intresserad om rymd, kropp och ser som helst på Discovery på tv, tyckte det var mycket roligt.
En dag så pratade de lite om gener och DNA, min son funderade mycket omkring det och frågade vad det var...
Ja sa hans lärare och beskrev så gott han kunde, förklarade åxå att forskningen har gått så långt att inom en framtid kan man snart"ta bort" en "dålig" gen så om man var mycket arg så kunde man bli lite gladare som person.
Min son satt länge och tänkte...
Tittade senare på sin lärare och sa:
- Ja du Bengt, det skulle min mamma verkligen behöva!
Ja, man vet inte om man ska skratta eller gråta, men jag tog det med en klackspark och har börjat tänka lite mera på hur jag verkligen är
