Jon skrev:Är detta en fas som går över och hur lång tid skall det ta
Minns du när du skulle ta körkort (Om du nu gjort det, annars låtsas vi.) Gick det som på räls på elva lektioner, och var uppkörningen en klockren succé som praktiskt taget gjorde dig till rallyförare på två röda? Eller hände det någon gång, medan du höll på att lära dig köra bil, att du fick motorstopp, la i fel växel, glömde koppla ur, missade fickparkeringen femton gånger i rad, höll på att köra mot rött ljus, tog fel fil, rullade bakåt i backen, missade en trafikskylt eller tio, kanske rentav sprack i uppkörningen och måste be om tid för en ny chans att få lappen Gick du då till körskoleläraren och undrade om detta var en "fas som går över" och "hur lång tid skall det ta
"Vad hade du fått för svar? Förmodligen ett lakoniskt: "Det bestämmer du själv."
Jag hoppas du orkar dra på mun
Men också att du förstår vart jag vill komma.SHN-kuren är en process. Det är ett arbete ni gör. NI gör - i lilla barnets intresse. Kuren sköter sig inte av sig själv och barnet genomför den inte åt er. Lika lite är det bilen som kör åt dig. Du är bilföraren. Det är du som sitter bakom ratten. Kör du i diket är det inte bilens fel. Skär motorn är det ingen fas som bilen går igenom
Fortsätt alltså arbetet, lugnt och fint. Du växlar, styr och bromsar automatiskt nu, eller hur
Och fickparkerar utan att knappt tänka på saken Men så var det inte medan du lärde dig. Då var du tvungen att tänka på varenda sak och tvungen att "lyssna" på bilen, så att den följde dig och mådde bra av det 
Ta fasta på insikten ni gjorde. Ni är förarna här. Ni har ett mål för ögonen. Ni håller på att ge er lille pojke den kanske bästa gåvan av alla: en god sömn, en skön sömn, en njutningsfylld sömn som han - om ingen saboterar den för honom - kan få njuta livet ut
Då är er ängslan totalförbjuden. Visserligen var du störtnervös när du skulle köra upp, men det kunde du ju inte avslöja för inspektören, eller hur? Då hade du riskerat körkortet redan där.
Ta ledningen, håll målet för ögonen, arbeta vidare i en Attityd av Självklarhet (den du försökte ha när du skulle köra upp) och skjut era egna orosvargar! NU
Otålighet är inte på sin plats här som du förstår, lika lite som det var det bakom nybörjarratten. Lilla älsklingen kommer att låta sig läggas glad och förnöjd i samma stund han är verkligt övertygad om att inga vargar (varav er ängslan är en) lurar på honom. Det är er sak att övertyga honom om att ingen fara hotar. Att tvärtom en stor och gudomligt självklar njutning väntar!
Så odla skrattet till go'nattet. Det får aldrig förfuskas. Morgonen ska ovkså vara vansinnigt rolig med tjo och tjim och allt utom förfelad tröst. Ingen behöver tröstas för ett liv som är gott
Har han inte fattat det riktigt ännu är det inte p g a någon "fas" utan p g a ert osäkra uppträdande, där ni mer eller mindre medvetet väntar er att HAN ska ge svaren - bekräfta att ni gör rätt - medan ni ställer frågorna. Det ska vara precis tvärtom. Han frågar - ni svarar.
Och ju gnöligare och surare och argare och ledsnare en liten unge behagar vara vid läggningen, trots allt skrattande och skojande och busande precis innan, desto snabbare stökar man över själva läggningen och desto gladare låter man, högt och överröstande och verkligt förtjust, i sin höga rytmiska närmast hurtiga ramsa, när man raskt förpassat sig därifrån och står utanför dörren och går vidare bortåt (högre! Högre!
).Så bekräftar man att livet är gott. Och att det trevliga kommer tillbaka i morgon. Och i morgon igen. Och alla dagar
Då är vargen skjuten."Uppkörningen" väntar vi alltså NU
och då kan ni gladeligen åka iväg sedan, nästa helg, med körkortet i fickan :thumbsup: 
Det mesta med små barn är mycket enklare än man tror, om man bara har ett mål för ögonen.O:)
och speciellt om man har barn... jag brukar hålla med, lyssna intresserat och säga "jahaaa, säger du deeet! jo, sååå kan det nog vara" och se intresserad ut men ändå ha min åsikt klar för mig 
