Jag är en mycket trött mamma som skulle behöva lite stöd och uppmuntran. Min son som är 18 månader har precis somnat in till sin tredje kurnatt. Det tog 43 minuter. Så förmodligen borde jag vara uppåt, eftersom det tog två timmar i går kväll. Men jag är bara trött och ledsen, och det känns som om vi inte gör några framsteg alls. Så här har det gått till:
Natt 1:
Han gick och lade sig kl 19, jag solfjädrade, gick ut med ramsan och gjorde alltihop by the book. Det hela tog 45 minuter under vilka jag var inne i rummet tre gånger och solfjädrade honom lugn och gick ut med ramsan, varvid han började skrika ilsket igen. Men efter 43 minuter tog han emot bekräftelsen och somnade. Sen sov han hela natten så att jag låg på vakt "i onödan" och vaknade klockan halv sju. Otajmat eftersom morgon är kl 7. Då hjälpte ingen ramsa, jag solfjädrade helt enkelt tills han nästan-sov och klockan hunnit bli kvart i sju och då gjorde vi morgon.
Dag 1: vi följde schemat. Mycket trött kille. Middagsluren försvann i protester eftersom han inte ville ta ramsan alls. Han vrålade och hoppade i sängen så att den flyttade sig en helvmeter från väggen. tillslut somnade han (solfjädrad utan ramsa) och fick sova 20 min av tänkta 90. Han var naturligtvis dödstrött hela em men lyckades trots det hålla igång i två timmar innan han slutligen somnade för kvällen. Jag trodde att jag skulle bli tokig.
Natt 2: Han vaknade 1.15. Jag gick in och kollade att han inte kissat igenom, det händer ibland, solfjädrade och gick ut med ramsan. Sonen arg. Sen ramsade jag utanför i 40 min innan han tog emot bekräftelsen och somnade. Han vaknade igen 5.30. Då ramsade jag bara utanför och han tog bekräftelsen efter en kvart och jag hörde att han inte sov utan låg och småputtrade för sig själv därinne i kanske tio minuter innan han somnade. Succè! tänkte jag, och fick väcka honom kl 7. alla var glada.
Sedan kom tyvärr dag 2 (idag): jättetrött kille som ändå inte ville sova middag. Han skrek och skrek, vägrade ta emot ramsan, gick jag in och solfjädrade gick det inte längre att lugna ner honom. Detta har varit ett säkert sätt innan kuren att få honom lugn och sömning, att hålla honom med ett lätt tryck över kroppen. nu går inte det längre för han ligger och spänner sig och väntar på att jag ska släppa och gå ut, då han tänker kasta sig upp och skrika igen. Hela middagsvilan försvann i skrik. totalt sett på hela dagen har han sovit fem minuter, som han knoppade in i sin morfars knä medan jag dukade fram mellanmål på em. Trots den tröttheten tog det alltså 43 minuter innan han somnade i kväll. Jag bröt samman och bara grät i eftermiddags när jag stod där och solfjädrade mitt arga barn som inte kunde förstå varför jag inte ville hålla honom i handen, och fortfarande är jag så trött och framförallt låg att jag inte begriper hur jag ska klara natten. Det är inte lätt att fixa attityden när man är helt utmattad. Har klarat den biten jättebra fram till i eftermiddags ändå, men då kände jag mig bara elak och hopplös och önskade kuren åt h-ete. Ändå är jag så envis att jag naturligtvis kommer att gneomföra det jag föresatt mig.
Ge mig lite stöd, någon! Är det meningen att det ska gå såhär långsamt? När man läser boken får man ju känslan av att på tredje dagen tar det typ fem minuter att lägga och alla är så glada och rosiga och allt är så fint. Så är det inte här, kan jag säga.
Hoppas du får goda råd av några som vet mer än jag.
!
("Jag bestämde mig för att bananbanta, och så åt jag en banan, och sedan vägde jag mig. Jag hade inte gått ner ett dugg! Vilken bluff 
Banandieten kan dra åt h-vete.")
.
.