Tänkte jag skulle ta och fostra barnet lite idag. Celeste har lagt sig till med en liten ovana när vi är ute. Så fort hon sitter ner så måste jag hålla henne i handen och "hjälpa" henne upp. Dvs hålla ett muslöst litet grepp runt hennes finger. Hon kan ju lätt resa sig själv. Det blir ett jäkla rännande helt enkelt för en mamma som vill sola sig och vila benen.
Så idag var det slut på det. Följande hände:
Celeste sitter på marken, sträcker ut handen och säger artigt hjälpa.
Men då behöver mamma oxå hjälp att resa sig från bänken, för att kunna hjälpa Celeste
Hm, låst läge, hur ska vi göra? Vad tycker du Celeste, huuuuur ska vi göra? Så dividerar vi fram och tillbak i 10 min. Sen kommer Celeste på det 
Hon kryper bort till mamma över hela lekplatsen, stora 2,5 åringen.
Men mamma kan bara hjälpas ner från bänken, och nu ligger mamma oxå på marken. Hm, låst läge, hur ska vi göra? Vad tycker du Celeste, huuuuur ska vi göra? Så dividerar vi ytterliggare i 10 min om DET.
Sen, hallelujha, så RESER sig barnet lätt som en plätt, och kan äntligen hjälpa sin mor upp igen.
Sen kunde hon faktiskt resa sig själv för resten och jag fick sitta och sola på min bänk.
Och för en gångs skull så beklagade jag mig inte för att det var tomt på lekplatsen, för ibland är det tur att ingen ser en.
-
) och smaskade på min mat. Och varje gång skämdes jag alldeles förskräckligt och höll mig för munnen och himlade med ögonen och såg totalförtappad ut och lovade att jag absolut INTE skulle sörpla eller smaska nästa gång, och så gjorde jag det peståss ändå, och skämdes alldeles kolossalt igen, osv osv. Sally skrattade så hon höll på att ramla av stolen. Hon kiknade 
