Dagsömn...

[Helene]

Jag har sedan sonen föddes för 7 månader sedan försökt att sköta honom enl Barnabokens råd.
Har inte infört SHN men har kört med "spikat" schema som jag inte fått att fungera vettigt utan har reviderat det till ett lite mer löst schema.

Till saken.
Jag har aldrig fått sonen att somna utan att gråta. Nu mera tar läggning på dagarna allt från 15 min till 45 min. Han läggs under glada förhållanden och ligger lugnt en liten stund. Efter några minuter börjar han gråta och jag buffar honom och går ut då han tystnat med ett "nu ska vis sova och vila" x två. Det jobbiga är nu att han börjar tjuta DIREKT när jag slutar buffa. Under buffningen så tjuter han "Ääääääää" med avtagande intensitet. Han ligger med slutna ögon och "ääar". Då jag slutar buffa så tjuter han i med stark röst.

Detta gör mig helt galen av frustration.
Varför bättrar det sig inte?
Varför kan han inte somna utan att gråta?
Jag får en känsla av att gå i atomer när jag kommer runt sovrumsdörrposten och hör hur han tar i och börjar tjuta för sjunde gången. Jag känner mig som en så j*vla dålig mamma som får dessa känslor men gråten gör mig GALEN. Det enda jag vill då är att skrika "TYST"!!!

Jag älskar min son och det är ju honom det är synd om men de här känslorna av vanmakt och ilska skrämmer mig.
Jag läste barnaboken innan sonen föddes och tyckte att det lät så bra med att genom att vara konsekvent så kunde man få barnen att somna och sova gott utan skrik, men uppenbarligen klarar jag inte av det TROTS att jag tycker att jag gör "rätt".

[Gäst]

Du har vant honom vid att buffas till ro och sömns! Läs på om buffning och ramsan (som är den som skulle tagit över för länge sedan) i verktygslådan. Ramsan fungerar som en fjärrstyrd buffning - ska lugna på samma vis och ge besked. Rådet till dej är att sluta buffa helt och låta ramsan ta över.

Lycka till!

[mammamy]

Har du funderat på att helt skippa buffandet, att enbart ramsa? Han kanske blir irriterad att buffningen och du kan ju ha den i bakfickan som krisverktyg om han blir ursinnig (det är så den är tänkt). Jag försöker se min gosses gråt inför alla sömnpass (nej, på sista dagarna har han faktiskt flera gångeer somnat utan hääärligt!) som mer en irritation över att han inte somnar direkt, som vi själva kan ligga och snurra och sucka i sängen ibland. Om du ser det så och bestämmer dig för att iallafall DU struntar i att han gråter (vilket du ju självklart inte gör, du lider bergis mycket mer än han) så minskar det pressen på honom. Kanske känner han av att du oroar dig inför varje läggning och så är den onda cirkeln igång. Vad tror du?