Ingen glädje i familjen längre...

[katilonia]

Vad gör man när det inte är roligt längre? När barnen bara känns som ett dygnet-runt-slit? När man börjar längta tillbaka till den tiden när barnen inte fanns?

Det är helt fruktansvärda tankar, men dem har jag. Varje dag.

Mina två små flickor är 1 och 3 och jag tycker livet bara har blivit en kamp för överlevnad. Inte i bokstavlig bemärkelse förstås, men för att få livet att funka. Mat, tvätt, kladd, städ, plocka undan, mat, tvätt, kladd, städ... och så går det liksom runt i en evig cirkel.

Drygt treåriga tjejen har varit i trotsåldern sen hon var två och fick lillasyster. Några lugnare månader här och där, men sen börjar någon ny fas. Mycket sur och på tvären och vill inte.

Drygt ettåriga pyret är egentligen inte så besvärlig, rund och go och äter och sover. Men högljudd och gapig förstås för att få det hon vill när hon ännu inte pratar så mycket.

Ingenting kan jag göra utan att de - bokstavligen - ränner runt fötterna på mig.
* Laga mat? Båda ska självklart hjälpa till och kladda och stöka och dra och vara med och fixa och riva ned och tusen andra saker. Jag låter dem alltid vara med (delaktighet!) men tycker det är jättejobbigt.
* Läsa saga? En försöker lyssna medan den lilla ska riva i boken, klättra på hela mamma, störa den stora.
* Hänga tvätt? En försöker hänga upp, den andra river ner, mamma får börja om.
* Plocka undan? Mamma plockar undan, försöker få hjälp, den andra river ut och kastar tillbaka.
* Prata i telefon? Upp i knät, dra i telefonen, gapa på uppmärksamhet.
* Äta tillsammans? Den stora matvägrar nästan jämt, vill bara bli matad. Den lilla äter fint själv men kladdar överallt och leker lika mycket med maten som hon äter. Ingen måltid blir den där trevliga samvaron som vi eftersträvar. Hemlagad mat, fin dukning, vi hjälps åt... och sen blir allting ändå kaos.

Det finns INGENTING jag själv kan göra i mitt hem - om de inte sover. Men då är jag oftast så trött att jag också måste vila.

Jag jobbar halvtid ungefär (2,5 dgr per vecka), och under den tiden kommer Bibbi, en dam i femtioårsåldern, och passar dem. Den stora flickan går på en lekskola tre förmiddagar i veckan med en pytteliten barngrupp, men i övrigt är de hemma eller i parken med mig eller Bibbi. Nu tycker jag det är så skönt att gå iväg och jobba och slippa familjekaoset. Var bortrest en långhelg och längtade inte efter vare sig man eller barn.

Jag älskar mina flickor, men jag trodde att det skulle vara roligare att vara en familj med två barn. Det är bara jobb, jobb, jobb. Maken och jag har inte heller särskilt roligt. När barnen kommer i säng (de är kurade och duktiga båda två, i säng halv åtta) är vi dödströtta. På natten kommer alltid den stora, och hon vaknar om vi försöker bära tillbaka henne. Nattsömnen blir sådär.

Jag är ALLTID trött och för det mesta SUR och grinig. Längtar bara bort.

Varför blir det såhär? Är det vi som är en dålig kombination? Jag som inte passar som förälder? Vi som har ett kasst äktenskap? Jag är övertygad AW-anhängare och försöker så gott det går att leva i BB-anda. Inget dagis ännu, har alltid försökt andra lösningar. Har varit hemma med båda barnen väldigt mycket, de tycker om varandra och verkar nog känna empati och så än så länge. Men mamman håller på att gå sönder av ledsamhet....

Vad ska vi göra?

Ledsen och trött misslyckad mamma Katilonia.

[Siobhan]

Ja du...jag känner lite likadant. Ibland undrar jag om jag verkligen var ämnad att vara mamm. Jag gör allting rätt och jag tar mycket bra hand om min dotter, men om jag ska vara helt ärlig så tycker jag inte det är specielt kul. Min graviditet var oplanerad och mannen lämnade mig då han fick reda på att jag var med barn, jag drabbades också av förlossningsdepression och det kändes som om jag inte alls var beredd på hela den här mamma grejjen. Är väldigt glad över att jag har min dotter, och jag älskar henne enormt...men ofta så önskar jag att hon skulle kunna växa upp så snabbt som möjligt.

[blomman]

Hej Katilonia!

Vad tråkigt att du känner så här, både för dig och för dina barn.

Jag tror inte det här löser sig med en enda enkel sak, men några saker jag tror du kan göra är:

Mer utevistelse. Har du möjlighet att vara nånstans där det bara är skog och natur? Släpp bara loss barnen där och låt dem vara och utforska. Ta med dig en tidning eller en bok, slappna av och försök släppa alla tankar.
Ute finns det ingenting man kan förstöra, alltså kan barnen få utforska som de vill. Ala barn blir nöjda, trötta, glada och hungriga av att vara ute!

Strunta i fin dukning och annat just nu, skala ner måltiderna till det de är, rent grundläggande. Ett sätt att inte svälta ihjäl!
Laga enkel (men näringsrik såklart) mat som severas utan diskussioner. Se till att de är hungriga, och mata inte den stora tjejen. Vill hon inte äta, tacka för maten och låt henne vänta till nästa måltid, då kommer hon vara hungrig! Barn svälter sällan ihjäl på trots. Hon måste få bli hungrig så hon kan njuta av att äta och bli mätt!

Försök överhuvudtaget skala ner och förenkla er vardag. Försök att vara mycket ute, som sagt, och när ni är inne så gör du upp enkla instruktioner och planer för vad ni ska genomföra.
Rivs det ner, så får du försöka hålla dig saklig och städa upp med handen om handen. Visa och visa om igen. Det är det enda som gäller!
Gör ett schema och följ det. Även om du har gjort schemat själv så är det ändå lättare att följa det än att försöka komma på för stunden vad som ska göras.

Att du mår dåligt och är ledsen är något du bör ta tag i för din egen skull!
Om du hittar struktur i vardagen så kommer barnen må bra av det, och antagligen du med, men det ska vara roligt att leva!
Vad gör dig glad? Fundera på det. Hur kan du få uppleva det oftare?
Fokusera inte på vad som gör dig ledsen, utan vad som glädjer dig!
Du behöver också ett skratt till godnattet! Ta det tillsammans med barnen. Sätt det som ett mål, att ni varje kväll innan de lägger sig skrattar tillsammans. Du behöver inte skratta mer på hela dagen om du inte orkar eller känner för det, men ett skratt ska ni ha allesammans!

Återkom med dina funderingar!
Stor kram /Blomman

[katilonia]

Tack snälla Blomman för kloka tankar, råd och tips !

Lite ljusare tycker jag att det blev bara av att skriva av sig allt elände (och läsa om annat verkligt besvärligt här på forumet, man får lite perspektiv).

Kanske har jag också lite höga ambitioner, vill mycket, vill göra mycket. Inte att saker ska vara perfekta på något sätt, eller på ett särskilt vis. Men det där med måltiderna är ju ett bra exempel: jag vill att vi ska ha god mat, trevligt dukat, och så ha jättemysigt tillsammans. Men faktum är att det nog faktiskt än så länge är mer på "inte-svälta-ihjäl"-nivå. Barnen är för små för att leva upp till mina krav på givande samvaro vid matbordet!

Skrattet till gonattet är en fin tanke, för hela familjen. Ska jobba på det!

Tack igen för dina tankar.

Lite gladare Katilonia O:)

[miniz]

Hej katilonia!

Visst är det bra att skriva av sig! Da ser man livet fran en annan vinkel, bara det kan hjälpa.

Du har fatt ett super svar av Blomman!

Det är bra att du försöker ta med flickorna i arbetet hemma.
Här är nagra konkreta exempel.

Ingenting kan jag göra utan att de - bokstavligen - ränner runt fötterna på mig.
* Laga mat? Båda ska självklart hjälpa till och kladda och stöka och dra och vara med och fixa och riva ned och tusen andra saker. Jag låter dem alltid vara med (delaktighet!) men tycker det är jättejobbigt.
* Hänga tvätt? En försöker hänga upp, den andra river ner, mamma får börja om.
* Plocka undan? Mamma plockar undan, försöker få hjälp, den andra river ut och kastar tillbaka.

- Laga mat.
Vad bra att bada vill hjälpa till. Du far försöka tilrättalägga arbetet till dem, sa de inte behöver vänta eller ha för svara uppgifter (iallafall i början).
T.ex du kan lata trearingen tvätta sallad (hon far sedan byta kläder och torka upp...)
Du kan förbereda alla grönsaker, sa det är bara att skala eller skära i bitar. Jag brukar förbereda grönsakerna innan jag hämtar flickorna till arbete, sa sätter vi oss runt köksbordet och arbetar. Pa sa sätt kan lillen (1ar) ocksa sitta med och smaka pa lök eller morötter eller pilla med nagot kul fran köksladan.

- Hänga tvätt.
De kan hjälpa dig fylla maskinen och starta den, sedan tömma den.
Du kan hänga upp och vika. 1 aringen kan hjälpa dig med att räcka dig klädnypor.

- Plocka undan. Ni kan t.ex duka av bordet tillsammans.
Sedan när barnen har lagt sig pa kvällen sätter du pa bra musik och plockar i 10-15 minuter. (Istället för att smaplocka hela dagen.)

Läs gärna i Barnaboken om fostran och trotskapitlet.
Det är alltid nyttigt!

Skriv gärna mera!
Kram

[Susanne*]

Hej och ett välkommen till Barnafostran - även om jag ser att du inte är ny på forumet. Kanske inte ens ny på Barnafostran, men då blir det ett extra välkommen

Du skriver att du är hängiven AW-hängare. Funderade på om du har läst avsnittet i Barnaboken där Anna beskriver hur vedervärdigt urselt hon mådde en period Också hur hon genom struktur tillsammans med nyfikenhet på dessa små människor fann åter en tillvaro full av glädje. Glädje över att få lov av att ta del av dessa små varelser som vi får låna i några korta år. Glädje som grundade sig på nyfikenhet och utforskande när ingen annan ork fanns. Glädje över att leva med barn, hantera dem sakligt och hantera sitt egen upp-och-nervända liv när raringarna sov. Om du inte läst så läs. Och om du läst - så läs igen.

Tuffa perioder i livet kommer, ofrånkomligen. Mitt i eländet så tror jag fullt och fast att man kan fokusera på en tacksamhet över att få lov att leva, och då att få lov att leva tillsammans med små människor fyllda av bubbel och glädje. Det går, du kan.

Jag tror det är i sina egna tankar man måste börja. Att vända på steken och aktivt välja att se något annat. Det är en stor utmaning men med ett steg i taget - med en glädjestund i taget så vänds tanken sakta men säkert. Och ibland mycket snabbare än vad man kan tro.

Dina barn verkar vara alldeles normala små ljuvliga människor som tvingar dig att visa dem hur man lever här. Genom matlagning, genom trots och genom att vara delaktiga med dig. De gör sitt jobb här på jorden och de gör det bra. De tvingar dig också till utveckling - en utveckling som på sikt rukar betyda något gott.

Det är tungt med allt när man mår dåligt. För att orka med barn och ett intensivt liv, och att orka lyfta blicken mot glädje, så tror jag du måste börja med rutiner. Återigen - läs Annas kapitel om just det. Genom struktur på 1 timme i taget så vet du när du ska låta barnen lära sig och ta kladdet på vägen. Du vet när ensamleken ligger. Du vet när de lugnt leker en stund på egen hand för de har fått "arbeta". Du vet då när det blir en stund för dig själv. Du kan då se charmen och arbetandes glädje i att en drar ner tvätt och en hänger upp. För det tar tid att lära sig skillnaden mellan att hänga upp och dra ner. Är inte det egentligen samma sak - tycker vissa små som kämpar och jobbar. Tycker jag ibland också för den delen. Same, same but different.

Strukturen kan ta dig ur den vanmakten du nu befinner dig i. Tror jag. Och vanmakt är det mest förlamande som finns. När man inte ser någon utväg och inte inser att man själv väljer till stor del - hur man vill leva och hur man vill hantera saker. Nej - det är inte lätt. Jag påstår inte alls att det är lätt att leva. Men vårt liv är vårt ansvar. Och det är det liv vi fått som gåva - kanske det enda - eller kanske ett av dem. Vad vet jag.

Så hantera barnen sakligt och stå tillbaka och se deras glädje blomma. Visa dem hur man lever och ge dem möjligheten. Du behöver inte vara världsbäst på allt och livet behöver inte vara perfekt, utan det räcker långt att bara vara. Ta sedan ett steg i taget och fråga dig hur du vill leva Träna och motionera brukar vara förlösande. Låt dig själv vara tokig och busa med barnen/dansa/åka pulka/rutschkana m.m. Känns gärna lite påhittat och löjligt när man inte är på humör men sedan kommer din gamla glädje ikapp dig och tar överhanden. Kanske bara för stunden, men ändå med ett frö som växer vidare. Pröva

Så...Barnen å en sidan en saklig plan. Du å andra sidan med annan plan. Glädje och skratt tillsammans.

Lite sena lördagstankar...

Kom gärna tillbaka - vi finns här.

Varm kram
Susanne

[katilonia]

Vad glad jag blir för fler svar och kloka råd! Susanne, du har rätt, är inte alls ny på forumet. Har varit här ofta när livet bara ramlat över mig och fått ovärderligt stöd. Tyvärr är jag dålig på att komma tillbaka och berätta när det ordnat sig - för det gör ju oftast det .

Just när jag nästan gett upp (för femte gången) i somras med vår sov-vägrande lilla skrutta, och faktiskt till och med fått en plats i Gastsjön för proffskurning med Anna, så löste sig allting. För att vi tack vare en SHN-entusiastisk sommargranne (en oväntad överraskning!) äntligen gjorde HELA kuren, precis som man ska, och för att jag inte lät någon annan i min välvilliga familj längre intala mig att "SHN-kuren nog faktiskt inte funkar på alla barn...". Då fick vi en nystart som heter duga, jag kände det som att livet började om, att jag fick en andra chans. Jag kunde inte tro att det var sant .

Men sen är det som det är och livet går ju upp och ner. Och just nu är det mycket ner. Vad det egentligen beror på vet jag kanske inte, och är kanske också rädd att ta reda på. Allting blir mer komplicerat när man packat ihop sitt liv med man och barn och flyttat "hemifrån" - i vårt fall till Helsingfors.
Inte så långt borta kan tyckas, men antal kilometer spelar mindre roll - det är vad man lämnar bakom sig som är viktigt. I vårt fall en fantastisk släkt som gjorde livet med barn bra mycket enklare att leva, än det är nu.

Här är det vi, och så är det vi, och så vi igen. Sammansvetsande, ja. Men också otroligt utmanande. Det tar tid innan man lär känna vänner så bra att man kan lämna två pyttebarn i deras vård (för allas skull ) och fixa lite ensamtid för föräldrarna, till exempel. Och när man fått överge alla sina principer om barnvakter ("Max två, fler är inte bra för flickorna!") och är inne på nummer fem på lika många veckor (inte riktigt, men nästan), då är det inte lika kul med den där ensamtiden längre. Man har ju ändå bara dåligt samvete.

Så då åker man iväg själv istället, och upptäcker hur underbart det är att vara just - själv. Alldeles, alldeles ensam och fri. Och glad, och pigg, och lycklig. Och börjar undra över, att om jag bara mår riktigt bra när jag är alldeles ensam... var ligger felet då?

Nu ska jag gå til sängs med Barnaboken och se om jag kan lära mig något nytt, igen.

/Katilonia

[Susanne*]

Hej igen

Ja, vem vill ibland inte bara fly från allt ansvar och njuta av andra äventyr. 8) Men det går ju bra att göra det när man vet att alla väntar på en när man kommer hem.

För sex år sedan flyttade vi 300km hemifrån. Ifrån släkt, vänner, kollegor. Ja allt. Efter det har vi renoverat hur, fött två barn till m.m. Så jag vet vad du pratar om. Det är tufft. Ingen snack om saken. Nya vänner har vi men fortfarande ingen som kommer och hjälper oss vid magsjukor och annat. Det funkar inte så. Längtar ofta hem men ångrar mig aldrig för att vi tog steget. Men hem kommer vi nog så småningom.

Vi har gjort ett val. Antingen får vi gilla läget och hantera det, eller så får vi förändra situationen. Egentid finns inte här och egentid tillsammans med maken är i princip obefintlig. Han reser också oftats större delen av veckor. Men vi är sammansvetsade och det funkar. Vi har roligt tillsammans och mycket glädje. Jag vet att min tid, och vår tid, kommer sedan. Och det är snart, går fortare än vad man tror. Jag är en rejält utåtriktad person och har haft jobb som visar mig världen. Saknar det absolut och kan ibland svära över att jag knappt kommer utanför kommungränsen... Nu är stortjejen 12 år och nu blir vi bortvalda. Det ger perspektiv på att det är några få år som vi har dem till låns.

Knepet är att inte sträva efter egentid utan leva tillsammans med barnen och finna njutning i vardagen. Söker man sig bort från vardagen för att finna glädje och njutning så blir vardagen bara en belastning. De stunderna kan vara en bonus men nyckeln tror jag är att finna glädje i vardagen.

Ja, och att möta sina egna tankar är svårt och läskigt. Men vad är alternativet Och vad är det värsta som kan hända Det är bara du som kan förändra dina tankar och ditt liv. Ingen annan. Men hantera dig för sig och barnen för sig så det inte går ut över dem.

Varm kram
Susanne

[kalinka]

Hej!
Håller med övrige inlägg här, specielt där det tipsades om mycket utevistelse...det gör susen och det med stora tjejen och maten, inget tjafs ät det som severas eller vänta till nästa måltid.

Ville dessutom bare tillägga att mine pojkar är två och fyra nu och det är så mycket lättare når äldste är over trotsåldern...dom leker jättebra ihop...gläd dig.

Jag är väldig glad att jag tog alla "fighterna" med stora pojken för han är nu glad, trevlig och nöjd, fantastisk förändring.

[katilonia]

Tack snälla ni för all hjälp, forumet är verkligen en oas av hjälpsamhet.

Vi gjorde en liten helgresa alla fyra tillsammans, och det var underbart. Vet inte varför, men på något sätt blev allting lite ljusare. Familjen på äventyr, lite utmaningar och sammansvetsning på nytt, och så blev vardagen lite lättare igen. Ibland vet man inte riktigt vad man behöver, tror jag. I alla fall inte jag.

Försöker tänka på alla klokheter ni delta med er av, vi får se hur det går!

Varma hälsningar från Katilonia

P.S. Kalinka, det här med stora flickans mat försökte jag ta tag i, men det är en historia för sig... ska försöka förklara det i ett annat inlägg, för det är liksom ett konkret helt annat problem (eller så hänger allt ihop )...