. Den gamla lugna killen kommer fram ibland men vissa dagar känner jag inte igen honom!!!!!!!!!! 
Har två(tre men den äldstaär 18 år) ljuvliga killar på snart tre( i maj) och 5 (i april) och det är mellankillen jag känner att jag går bet med. Han har varit en ganska lugn lite försiktig kille som inte trotsat speciellt i trotsåldern utan den verkar kommit nu istället.....när han var i trotsåldern tedde det sej mer i lite ängslighet och han blev kontrollerande på mej och livrädd att jag skulle lämna honom detta försvann samma dag som han började dagis i höstas
.Jag har varit hemma med killarna tills i höstas när de var 2,5 resp 4,5 år och älskat varje sekund men nu har jag börjat jobba 75% och killarna älskar sitt dagis
. Inskolningen gick hur bra som helst - ingen av dem har fällt en tår när jag lämnat och jag funderar om detta tråkiga beteende han lagt sej till med kan vara nån slags protest/reaktion på dagis 
. Killarna går på samma avd. och hade stor trygghet av varandra i början. Då var lillebror mer kavat än storebror. Men nu 
..........jösses han är som värsta arga tonåring. Lyssnar inte ,är högljudd, härjar och är väldigt fysisk. Springer ,river och saker går sönder. Det mesta av hans ilska får lillebror ta i form av slag, tjuvnyp och kommentarer i stil med " du är ful och äcklig du, vad dum du är, du förstår inget din bajskorv" . Han skrattar och varvar upp mer ju mer vi säger till honom och gapskrattar när vi blir riktigt arga. Vi skickar in honom på rummet när han gått för långt men då lovar han lugna sej men kör i gång så fort han kommit ut igen. Får ju också lillebror med sej i detta och ibland känns det som att våra lediga dagar som jag längtar så till blir till ett enda passande att de inte ska slåss allt för mycket. Detta är inte alla dagar utan ibland är han " som vanligt" man ofta blir han så där slängig och lyssnar inte.
På dagis verkar han vara betydligt lugnare(tack och lov) utan det hela börjar när vi kommit utanför portarna så ryker dom ihop. Tilläggas bör att lillebror också kan vara en retsticka.............så han kan också börja det hela. Jag och barnens pappa är inte riktigt överens om hur detta ska bemötas. Till en början - när detta började för nån månad sen tyckte han att jag överdrev och sa att" herregud det är väl grabbar vad förväntar du dej, att dom ska sitta still och bara titta eller!?.Såklart förväntar jag mej inte det, såklart får dom leka och härja men attityden som är så provocerande och retsam...
Nu har dock pappa som jobbar borta i veckorna dock sett lite mer vad jag menar och blir själv riktigt arg( senast idag när jag jobbade), . Pappa hävdar att vi( läs jag) varit för släpphänta och att detta måste stävjas med strikta regler och handling i form av förvisning till rummet(alltså att lyfta in honom för självmant går han ju inte in).Jag känner dock att det inte funnits behov att fostra så mkt tidigare eftersom han varit förhållandevis lugn. Själv så tänker jag mer på vad hans förändring beror på........är detta typiskt för hans ålder. Idag när pappa fick nog och blev arg och lyfte in honom på rummet blev han hur lugn som helst efter detta . Kan det ha varit så att han fick svar då eller..?? Känner ngn igen sej. Jag vill vara en glad mamma och ha det mysigt med mina älsklingar.
Men hur som, så skulle jag inte vilja ha varit förälder till mig själv när jag var tonåring. Så någon gång ska det ut - är min slutsats 8) 