Hej Mollymamman!
NU är jag ju inte den som har allra mest koll på SM men när det gäller eget rum kan jag trösta dig med följande!
Efter Hannahs 5v utvecklingssprång fick hon för sig att hon skulle stånka, böka, gråta och skrika i sömnen till hennes föräldras förtvivlan.
I säkert 1v sov jag på soffan för att pappan skulle få sova och Hannah fick för vana att ist få sova på mamma ist för sängen! [-X
Under denna vecka hade jag enorm ångest, var hon för liten eller inte för eget rum? Var jag alldeles för ego som ville få sova i egen säng på nätterna utan bebis på bröstet? Borde jag inte bara stå ut och hoppas på att gå över?
Men till slut tog jag mitt förnuft till fånga!
När Hannah så hade avsluat sin 6e vecka här på jorden så flyttade vi in henne i eget rum tvärs över hallen. Eftesom jag var nojjig så hade hon både andningslarm OCH babyvakt så vi kunde höra allt hon höll på med.
Efter första natten skruvade vi ner babyvaktens känslighet, för ungen lät ju likadant i sin säng i eget rum, som i vårt rum och som när hon sov på mitt bröst.
Men den andra dagen hände något spektakulärt. Hon slutade låta och började SOVA!?
Knappt så vi kunde tro det. Lillan sov som en stock!!! (det gjorde vi med

) De första tre nätterna vaknade hon inte ens för mat utan sov 22-07.
Jodå, lillan klarade visst av att sova själv! Det var snarare så att mamma inte klarade av att sova utan bebis, för vem tror du stod i dörren mer än ett par gånger och kollade och lyssnade.
Men vår tilltro på lillans förmåga att klara sig utan oss har stärkts.
Ofta klarar de sig bättre utan oss än vad vi tror, och känner de att de inte klarar det... ja, då säger de ifrån, det kan jag lova!^
Så flytta du på med gott mod! Det kommer säkert gå jättebra!
Ha tilltro till din förmåga att göra det som är bäst för ditt barn och ha framför allt tilltro till att ditt barn klarar mer än vad du tror!
Kram
