Tack rara Jannika
Här följer Del Ett av av Två om
Sagan om Sagas ankomst till världen
Del Ett: Förlossningen
Saga Hilma Viktoria
föddes den 5/3-2009 kl 2.31. Saga vägde 2978 g och var 49 cm lång, hon förlöstes med hjälp av igångssättning i vecka 37+4. Igångsättning var planerad till vecka 38, men p.g.a. av misstänkt hepatos förlöstes jag lite tidigare.
Klockan 8.30 på morgonen skulle vi befinna oss på förlossningen till Gävle Sjukhus. På grund av viss turbulens på morgonen, som det gärna blir i småbarnsfamiljer, kom vi oss iväg sent och infann oss på förlossningen först strax innan kl 9. Detta innebar dessbättre inga större bekymmer, jag ombads att sätta mig ner i vänthörnan och vänta och Jonas for hem igen, för att återkomma lite senare när saker och ting började ”röra på sig”.
Jag var märkbart nervös, 8-[ jag försökte distrahera mig själv medelst bokläsning, utan större framgång. När jag strax innan kl 10 visades till ett undersökningsrum, travade jag runt runt i rummet, tittade ut genom fönstret, drack vatten, gick på toa... Tittade ut lite till, drack vatten och gick på toa... Boken låg orörd på rummets skrivbord.
Vid kl 10.30 fick jag göra ett urinprov för att sedan lägga mig platt på den hårda britsen för ett CTG. Efter 45 minuters CTG:ande kändes mitt höftparti i det närmaste krossat mot sitt barbariska underlag. Jag ringde på personal och fick bältet bortkopplat, med motivationen att jag behövde gå på toaletten.
Kl 12.00 anlände den bistre manlige förlossningsläkaren, som lämnade mycket över att önska vad anbelangar empati och pepptalk. Efter en sur genomgång av eventuella risker och misslyckanden av igångsättningen fick jag lägga mig i gynställning på sträckbänken för en ”besiktning”. Farbror Doktorn hade den dåliga smaken att göra illa mig ganska ordentligt vid undersökningen,
vilket fick min respekt för honom att sjunka till botten som en sten. Vid senare SMS-kontakt med min mor föreslog hon att jag skulle slå ihop knäna allt jag hade som en sax över skallen hans om det skulle bli några fler undersökningar genomförda av honom. Dessbättre slapp jag den övningen. 8)
Det visade sig att tappen var mogen och fin och jag förflyttades till ett förlossningsrum för själva igångsättningen. En barnmorska i 50-års åldern á la bullmormor med snövitt hår och fryntlig figur blev den som satte in lilla ”piller-flisan”, medlet som skulle få saker och ting att röra på sig. Jag kopplades upp till ännu ett CTG och ganska snart kände jag att det började knipa på, milt och fint med si sådär 8-10 minuters mellanrum. Nästa undersökning skulle ske kl 18.30, så efter CTG-kurvan promenerande jag idogt längst med förlossningens korridorer. Jonas anlände vid kl 15, hungrig som en varg med tre Billys Pizzor i näven. Jag fick en påse efterlängtat godis och lite att dricka.
Kl 18.30 var bullmormor utbytt mot en en annan liten fryntlig kvinna av latinamerikanskt ursprung. Även hon en Guds Ängel, O:) som tidigare, medlidsamt, hade lyssnat till min arma själs klagovisor angående det misslyckande som denna förlossning med all sannorlikhet skulle medföra. Tårarna hade för tillfället sprutat ur mina ögon och snoren rann som ett mindre Niagara-fall.
När hon kände efter och konstaterade att jag var, inte mer än två cm öppen, stod besvikelsen skriven i mitt ansikte. Jag var påväg att packa ihop mitt pick och pack och fara hem igen.
Efter ett snack telefonledes med en kvinnlig förlossningsläkare meddelade mig bullmormor2 att ännu en liten flisa dundermedel skulle sättas in.
Jag kopplades mot ännu ett CTG och jag kände tämligen per omgående att värkarna blev mer utpräglade och tätare. Jag kysste mannen farväl ännu en gång och meddelade att jag skulle höra av mig till honom när vattnet gick eller när hinnorna skulle tas. Återigen trampade jag upp och ner längst med förlossningens korridorer. Jag ringde mamma och talade med henne i säkert en halvtimme, vi profylaxandades lite tillsammans och jag grep tag i en ”gåstol”, då värkarna började att trycka på nedåt ganska duktigt. Efter en stund hämtade jag en av de fantastiska ”sittbollarna” :thumbsup: satte mig på den och dansade en ganska rytmisk rumba så fort värken satte in.
Klockan 01.30 meddelade jag min tredje och sista barnmorska, en yngre förmåga men likaledes en Guds Ängel O:) att det knep på så pass duktigt att jag nog tyckte att hon kunde känna efter lite. Jodå, nu hade det hänt grejer, jag var fyra cm öppen och tappen var helt utplånad. Jag kopplades upp mot ännu ett CTG, vilket inte kändes som det mest populära alternativet i dåläget, jag hade helst fortsatt med min rumba om man säger så.
Klockan strax innan 02.00 hade jag duktigt psykoprofylax-andats mig genom alla, vid det här laget, riktigt starka värkar. Men började nu känna att det kanske var läge för lite lustgas. Jag ringde på barnmorskan och just som hon kom in gick vattnet, alldeles av sig självt.
”Ähh, vattnet gick!” Sa jag.
”Oj, då är det förlossning på gång då!” Sa barnmorskan.
Barnmorskan krängde av mig de vattenindränkta überläckra nättrosorna med tillhörande jättebinda och luktade på bindan.
Vilket förvånade mig en smula.
Jag fick snart förklaringen:
”Ja, slemproppen kan också vara väldigt vattning...”
Men det var vattnet som hade gått för det fortsatte att skvala på.
Nu var värkarna så täta att de gick in i varandra och lustgas blev ett nödvändigt ont för överlevnaden (min alltså).
Jag ringde till Jonas som var hemma och sov och stönade fram att vattnet hade gått nu. Han svarade att han var påväg.
Kl 02.28 deklarerade jag att jag måste ställa mig upp. Så jag ställde mig upp, ganska präktigt full på lustgasen,
efter en minuts trampande känner jag en knivskarp krystvärk och ropar:
”Jag måste krysta!”...
”Nej, du måste lägga dig!!! ”(BM känner efter) ”Ja jäklar den är påväg ut!!!”
Så välter hon mig ner i förlossningssängen ungefär samtidigt som jag ger hals i ett primalskrik. På två krystvärkar var hon ute! Kl 02.31 är hon född.
Fem minuter senare krystade jag fram en intakt liten moderkaka. Strax efteråt gled Jonas in på förlossningssalen: Han missade hela kalaset!
Men fick äran att hålla knytet medan barnmorskan tråcklade ihop mig. Jag bävade för att jag hade spruckit rejält men fick snabbt veta:
”Nej inte, mycket alls... Två tre stygn kanske.”
Det blev fyra ytliga stygn.
Jag fick livmodersammandragande, både intravenöst och i tablettform.
Saga fick en blöja och den obligatoriska snygg-mössan på huvudet. 8) Hon lades på mig en liten stund. Hackade igång lite ynkligt och blev erbjuden bröstet, som hon tog.
Efter en stund behövde jag gå på toa men höll knappt på att ta mig ur sängen för jag fick ”chock-frossa”, jag skakade som en svårt parkinson-sjuk och fick hjälp hela vägen in på toan. Frossan höll dessbättre inte i sig alltför länge.
Blödningen visade sig vara normal och livmodern drog ihop sig fint. Jag kom att få ett par tre dygn med ganska så ordentliga eftervärkar. I början fick jag morfintabletter och senare panodil.
Kl 04.20 någon gång, rullades vi upp på BB. Jag beställde en kanna vatten, svepte den och somnade med lilla ynket på bröstet.
Jonas sov bredvid oss i en komfortabel gästsäng.
forts. följer...
På en BB-avdelning blir samtalen intima, det diskuteras ömma bröst, ömt underliv och toalettbesvär (vilket jag, personligen, nu inte alls led av) i kombination med yrke och (om man har) äldre barn. En helt ny erfarenhet för mig som fött barn i Uppsala tidigare, där man har s.k. "familje-BB" med egna rum. Allt har sin charm 
Allt medans jag fick kämpa för att få lill-Saga att fatta galoppen med ätandets sköna konst... Det blev mest skedmatning, så här de första dagarna i lilla livet. Var tredje timma handpump och inpyts. Väl var att jag hade ordentligt med råmjölk (och sedermera ordentligt med mjölk).
). Tre liter om dagen är ett minimum. Det kostar på att agera bränslepump.
: