Tankar om förskola när ny bebis kommer...

[stinsen]

Här sitter jag nu med stor mage. Om cirka 1 månad kommer bebisen. Jag är hemma från jobbet för att ta det lugnt. Min andra son är 3 år har gått på förskola i cirka 1,5 år. Det funkar bara. Ibland är han ledsen när man lämnar men han pratar gott om det. Jag känner mig trygg med personalen.

Människor runtomkring oss frågar, om han ska gå på förskola nu när jag är hemma. De flesta säger "Jo men det ska han väl göra" , "Få gå och leka av sig lite" "Va skönt för dig också om han får gå på förskola en stund" "Då kan du ju göra saker med bebisen typ bebissim"

Jag blir förvirrad.
Jag känner inte att jag måste lämna bort min äldsta son för att jag ska få kontakt med bebisen och göra saker med bebisen. Men jag vet inte jag har inte haft 2 barn.
Äldsta sonen har varit hos mormor och farmor en dag i veckan, så vi har bra hjälp från dem. Det kanske skulle räcka?
Men samtidigt är det kanske bra att äldsta killen går på förskola, fast jag är hemma?
Jag får lite dåligt samvete när jag tänker på det.
Alla, eller inte alla men många har kvar det äldsta barnet på förskola när de får en ny bebis. Är det för de vuxna? eller för barnen?

Ska jag fråga honom själv om han vill till förskolan?? Kan man göra så?

Känner mig även stressad över tiderna som är på förskolan, jag blir så stressad när jag vet att vi ska vara där kl 9, jag är lite seg kan tänka mig att vi kommer få stressa Men det är klart man får träna in rutinerna så man får fart på sig. Det har ju gått när jag har jobbat.

Någon som har tankar om detta??

[Susanne*]

Hej
Vad spännande - stort grattis till det som komma skall.

Följ ditt hjärta och det framgår tydligt av vad du skriver vad det egentligen är. Eller

När minstingen här kom så var mellanraringen 3.5 år. Hon gick då hos dagmamma men var hemma med oss mest. Trodde att hon kanske skulle behöva det då och då och tänkte att hon skulle gå där ibland. Men det blev bara fel och hon fick stanna hemma helt. Det var helt rätt på alla sätt och vis (givetvis ) och den kontakten syskonen har här får mig att smälta. Dagligen. Hon var ju dock närmare fyra sedan och fick gå några timmar i veckan på kyrkis samt på gymnastik. Det älskade hon, vetkligen.

Tycker du resonerar helt rätt för att passa tider är verkligen gräsligt. Det har jag ändå varit tvungen till då storasyster gått i skolan (och det är det ju lag på dessvärre. ).

Du har säkert hört det en miljon gånger men PASSA PÅ. Tiden går så snabbt och snart är du där jag är idag med den stora...dvs att jag blir bortprioriterad. Mycket vänlig och helt enligt naturens lagar. Men passa på när du kan.

Stor kram
Susanne

[Leja1974]

Hej, och grattis till pyret som snart kommer!

Jag tycker som Susanne - följ ditt hjärta, det kommer du aldrig ångra. Känns det i magen att du vill ha sonen hemma, så ha det! Oavsett vad andra kanske tycker. Folk kommer alltid ha åsikter, oavsett hur man gör.

När min tvåa kom, så var min förstfödda nyss fyllda två och gick på dagis. Jag var precis som du aningen "orolig" för om det skulle vara rätt för henne att "bara" vara hemma med mig. Ingen annan verkade ju göra så...Tänk om hon inte skulle utvecklas lika fort som dagisbarnen, tänkte jag bl.a.. Men jag följde ändå min inre känsla, och bestämde mig för att ta hem henne, och jag kan säga att det har jag ALDRIG ångrat. Visst, det är ju jätteskönt att slippa ha tider att passa, men den största fördelen är ju allt man får uppleva då man är TILLSAMMANS . Hon började sedan igen på dagis då hon fyllde 4 år, och då var det PERFEKT för henne!
När min 3:a kom, då var min mellanskrutt 2,5 år, och gick också på dagis. Men den här gången så var det självklart för mig att ta hem honom. Är man så liten, då är det självklart för mig att man ska vara hemma och mysa och ta det lungt, istället för att bli ivägskeppad till ett stressigt dagis (för stressigt ÄR det med dagens stora barngrupper , oavsett hur bra dagiset än är ).
Han ska börja på dagis nu till hösten igen, och fyller då 4.

Du tänker HELT rätt, och det är bara tråkigt att inte fler tänker som vi!

[stinsen]

Tusen tack för era kloka ord och stöd!
Ni ska bara veta vad jag grubblar just nu!! Det är snurrar i huvudet.

Tiden går ju verkligen fort !! Jag är glad över att jag var hemma med första sonen i 1,5 år.

Min man tycker inte det är så stor grej, jag får göra som jag vill.

Pojken min, vill att bebisen ska heta som hans kompis på förksolan eller som förskolläraren. Så det känns som han trivs.

Men om han är hemma med mig så slipper han den stress som är på förksolan. Nu ska alla in... Nu ska alla ut... Men samtidigt har förskolan sina fördelar. men han kommer hinna gå på förskola sen.

Det som skrämmer mig lite är att det är inte är så många av mina vänner och bekanta som funderar över förskola när nummer 2 kommer. Ibland låter som om förskolan är det viktigaste som finns under barnens uppväxt. Till och med när de är 1 år. känns så fel på nått sätt. Föräldrar är ju det käraste man har.

Jag vill ju ha kvar platsen på förskolan, så om man tar hem sonen , så får man väl betala fast inte sonen är där? Eller hur funkar det.

Jag är inte rädd för att inte kommer träffa kompisar... vi har många bekanta som har barn och han leker bra med dem. Vet inte vad jag är rädd för.

Kan ingen bestämma åt mig!!

Tror ni det skulle fungera och fråga honom om han vill gå till förskolan och så tar man det dag för dag? så slipper jag bestämma mig. Ne men allvarligt. Någon som testat det?

KRAMAR

[nilam]

Hej

Kan bara instämma med övriga, här har jag tackat nej till förstahands valet till lillebror Han är ju "bara" 2 år Ut ur kön åkte jag, men är sååå nöjd, livet med en 2 åring är underbart.

Nog om mig, här i Gbg vet jag (tror att det är så i övriga landet) att man får låna ut sin dagisplats månad X-- aug, detta är tydligen inget pedagogerna får upplysa om Hör efter med pedagogerna eller ring köassistenten, stå på dig,

Malin

[Susanne*]

Hej igen
Det väcker ofta lite förvirring och rädsla när man intuitivt känner något som övriga i världen inte gör. Visst gör inte ritkigt alla samma , men som du själv skriver så är "förskolan det enda rätta". Se då din styrka att ifrågasätta och göra det som känns viktigt för er - inte för alla andra. Det är det du ska bära med dig och fostra dina barn efter. Din inre övertygelses röst.

Om du har massa barn omkring dig så finns det definitivt inte något att tveka på - om det nu fanns det innan.

Och nej - absolut inte från dig till dag. Jag testade det inledningsvis och det ledde till förvirring och oro för samtliga här. Du vet det där...LEDA...kom då bort. Det är inte dom som ska leda och om det ansvaret läggs där så leder det till förvirring. Om dessutom raringen då är i trotsen.

Fråga din förskola om regler som gäller hos er. Kan variera en hel del.

Kram
Susanne

[stinsen]

Ojoj
Snurrar fortfarande i huvudet.
Hittade en bra diskussion på tidningen Mamas hemsida.
http://edit.mama.nu/debatt/forum/view-m ... e_id=16946

Kram

[Ewa]

Oj, sorglig läsning, tycker jag! Även om jag just kanske inte är så förvånad, så blir jag ändå förfärligt beklämd över resonemanget.