Hej,
Jag har en son på snart 5,5 år.
På sistone så har han blivit väldigt "kaxig" och ska alltid säga emot vi säger.
Han har även svårt att förstå vilka regler som gäller socialt. Vi försöker självklart att prata med honom när det hänt något fel och då lyssnar han och man hoppas att det inte ska hända igen. Men ofta händer samma sak igen.
Han gick hos dagmamma fram tills att han var 4,5 år, sedan bytte vi honom till förskola med enbart jämnåriga. Hos dagmamman var det en liten grupp med max 6 barn. Vår son var dom sista åren äldst eller jämnårig med flickor.
Han kunde styra i gruppen, vilket han gjorde.
Vår son är väldigt utåtagerande, ex har något annat barn gjort honom något så har han inte kommit till oss vuxna och "skvallrat" utan gett igen (han är dessutom ganska fysiskt stark). Han har även blivit provocerande och kan säga fula ord.
Detta har resulterat i att han även blir beskylld för saker som han inte gjort.
På förskolan så säger dom att det händer saker som vår son är inblandad i, men att dom jobbar med det där.
Jag skulle vilja få hjälp med tips och råd hur jag ska få upp hans självkänsla samt hur jag ska förhålla mig. Nu blir det att jag är ofta orolig att han ska göra något "dumt" mot andra barn, så jag är ofta i närheten av honom.
Är så orolig att han ska bli den där pojken som betraktas som "bråkstaken".
Hoppas att ni kan hjälpa mig!
Arg och trotsig 5-åring
Hej Helle 
Är lite i tidsbrist såhär på fredag kväll men ville i alla fall ge dig en liten start.
Vill varmt rekommendera dig till lite ytterligare läsning och så kommer svar inom kort till dig, både från andra och mig.
Läs på denna tråden om beteendefostran samt 6-åringen. Vill också rekommendera från Barnaboken - fostran - hur man så gör om man vill, som är alldeles lysande för ens egna förhållningssätt och hur man ska tänka just om det stora begreppet fostran.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18665
Så, lite fredagsläsning till dig så hörs vi vidare. Kom gärna med fler funderingar och reflektioner på det du läser.
Varm kram
Susanne
Är lite i tidsbrist såhär på fredag kväll men ville i alla fall ge dig en liten start.
Vill varmt rekommendera dig till lite ytterligare läsning och så kommer svar inom kort till dig, både från andra och mig.
Läs på denna tråden om beteendefostran samt 6-åringen. Vill också rekommendera från Barnaboken - fostran - hur man så gör om man vill, som är alldeles lysande för ens egna förhållningssätt och hur man ska tänka just om det stora begreppet fostran.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18665
Så, lite fredagsläsning till dig så hörs vi vidare. Kom gärna med fler funderingar och reflektioner på det du läser.
Varm kram
Susanne
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Hej igen Helle
Har du hunnit läsa lite
Lite mer respons och kom gärna sedan tillbaka med mer konkreta händelser och funderingar så kan vi bolla vidare.
Om självkänsla - läs pågående tråd som Blomman startat. :thumbsup:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18950
För övrigt så har jag tänkt på följande:
Han är en liten större kille, men även större små killar behöver lära sig och träna HUR man gör. Här kommer då VISA-LEDA-LÄRA in i bilden. Ni måste berätta hur man gör och hur man inte gör. Inte bara i ord, utan också mer konkret så han verkligen förstår och kan lära sig styra sitt beteende. Ofta använder vi alldeles för mycket ord och raringarna förstår inte hälften av vad vi säger.
Så gå igenom sociala koder och sociala situationer. Bit för bit. Vad han kan göra om han blir arg och vad han inte kan göra. Också konsekvens (OBS! inte straff) vad som händer om man inte beter sig som folk. Gör detta i lugna stunder och se till att det varken blir för mycket "bara ord" eller diskussioner där han känner sig trängd. Sakligt och konkret!
Prata med dagis också och fråga vad de konkret gör för att leda honom på rätt väg. Det ska inte handla om att skälla utan förbereda samt konsekvens. Konsekvens av vårt handlande är nyckeln till att vi anpassar oss, även när vi kanske kommit in i dåliga vanor, eller helt enkelt inte förstått bättre. Utan konsekvens så får ju beteendet "godkänt", eller så tar det den andra vägen och hela hans personlighet underkänns. Och det vill vi ju inte.
För att följa upp det så är det oerhört viktigt att skilja på sak och person. Var tydlig, saklig och konkret med HUR man gör och inte gör men gör det inte till en personlighetsgrej och skuld "att du alltid..." etc.
I ditt läge hade jag också hållt mig nära honom. Han behöver dig nu och din hjälp för att komma på rätt spår och lära sig de sociala koderna på "rätt sätt". Precis som du skriver så är det lätt att få en stämpel och då blir det ofta också en självuppfyllande profetia. Viss barn anpassar sig lättare till sociala koder. Och vissa behöver mer hjälp. Dessutom, om han nu "fått lov" att styra gruppen så är det så han är van att göra. Det är vad han blivit lärd och han behöver nu lära sig andra koder.
Läs gärna delen Fostran i Barnaboken. Mycket viktig
Vi hörs vidare
Kram
Susanne
Har du hunnit läsa lite
Lite mer respons och kom gärna sedan tillbaka med mer konkreta händelser och funderingar så kan vi bolla vidare.
Om självkänsla - läs pågående tråd som Blomman startat. :thumbsup:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18950
För övrigt så har jag tänkt på följande:
Han är en liten större kille, men även större små killar behöver lära sig och träna HUR man gör. Här kommer då VISA-LEDA-LÄRA in i bilden. Ni måste berätta hur man gör och hur man inte gör. Inte bara i ord, utan också mer konkret så han verkligen förstår och kan lära sig styra sitt beteende. Ofta använder vi alldeles för mycket ord och raringarna förstår inte hälften av vad vi säger.
Så gå igenom sociala koder och sociala situationer. Bit för bit. Vad han kan göra om han blir arg och vad han inte kan göra. Också konsekvens (OBS! inte straff) vad som händer om man inte beter sig som folk. Gör detta i lugna stunder och se till att det varken blir för mycket "bara ord" eller diskussioner där han känner sig trängd. Sakligt och konkret!
Prata med dagis också och fråga vad de konkret gör för att leda honom på rätt väg. Det ska inte handla om att skälla utan förbereda samt konsekvens. Konsekvens av vårt handlande är nyckeln till att vi anpassar oss, även när vi kanske kommit in i dåliga vanor, eller helt enkelt inte förstått bättre. Utan konsekvens så får ju beteendet "godkänt", eller så tar det den andra vägen och hela hans personlighet underkänns. Och det vill vi ju inte.
För att följa upp det så är det oerhört viktigt att skilja på sak och person. Var tydlig, saklig och konkret med HUR man gör och inte gör men gör det inte till en personlighetsgrej och skuld "att du alltid..." etc.
I ditt läge hade jag också hållt mig nära honom. Han behöver dig nu och din hjälp för att komma på rätt spår och lära sig de sociala koderna på "rätt sätt". Precis som du skriver så är det lätt att få en stämpel och då blir det ofta också en självuppfyllande profetia. Viss barn anpassar sig lättare till sociala koder. Och vissa behöver mer hjälp. Dessutom, om han nu "fått lov" att styra gruppen så är det så han är van att göra. Det är vad han blivit lärd och han behöver nu lära sig andra koder.
Läs gärna delen Fostran i Barnaboken. Mycket viktig
Vi hörs vidare
Kram
Susanne
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Tack snälla för dina tips!
Mitt största problem just nu är jag inte hittar Barnaboken. Letar som en tok...
Det som jag försöker att tänka på nu är att inte skälla på honom utan fråga hur han själv skulle känna sig om någon gjorde exakt likadant mot honom. Det har hittillis fungerat ganska bra. Då får han tänka på vad som hänt.
En sak som jag själv tycker är väldigt jobbigt är att jag är "ständigt" orolig att det ska hänt/hända något som vår son är inblandad i. T ex att han ska ha gjort illa någon på dagis eller när han är på kalas. Jag har liksom redan "målat upp" att det kommer att hända något. Så jag försöker hela tiden skydda honom från att dessa tillfällen ska komma, såsom att jag inte vill att han leker själv ute med grannarna.
Jag skulle verkligen vilja ha lite coachning hur jag ska förhålla mig.
Än en gång tack för alla tips!
Mitt största problem just nu är jag inte hittar Barnaboken. Letar som en tok...
Det som jag försöker att tänka på nu är att inte skälla på honom utan fråga hur han själv skulle känna sig om någon gjorde exakt likadant mot honom. Det har hittillis fungerat ganska bra. Då får han tänka på vad som hänt.
En sak som jag själv tycker är väldigt jobbigt är att jag är "ständigt" orolig att det ska hänt/hända något som vår son är inblandad i. T ex att han ska ha gjort illa någon på dagis eller när han är på kalas. Jag har liksom redan "målat upp" att det kommer att hända något. Så jag försöker hela tiden skydda honom från att dessa tillfällen ska komma, såsom att jag inte vill att han leker själv ute med grannarna.
Jag skulle verkligen vilja ha lite coachning hur jag ska förhålla mig.
Än en gång tack för alla tips!
Hej
Jag hoppar in här lite om det gar bra.
Jag maste sla ett litet slag för den välsignade sociala delaktigheten! Det har kanske inte direkt med detta att göra, eller jo det har det. För är han behövd och känner sig behövd i hemmet, sa spelar det in pa pojkens självkänsla. Han maste veta i ryggmärgen att ni klarar er sämre utan honom. Livet flyter bättre hemma när han är där och gör. Om han inte har nagra fasta uppgifter, sätt er gärna ner tillsammans och fundera vad han kan göra hemma. Detta kan man sedan göra till ett veckoschema var han direkt ser vilka uppgifter han har den dagen sa behöver det inte bli nagon diskussion om den saken i allafall.
En annan sak jag tänkte pa.
Om du fragar hur han skulle känna sig, gar det pa honom som person, men om du berättar eller visar hur man kunde gjort i den situationen istället, sa vet han nog inuti sig att han gjorde fel utan att du behöver säga det. Förstar du hur jag menar? (Det är inte alltid sa lätt att skriva utan de där; ja, jag förstar-nickarna av mottagaren.)
Hoppas du hittar Barnaboken snart!
Kram
Jag hoppar in här lite om det gar bra.
Jag maste sla ett litet slag för den välsignade sociala delaktigheten! Det har kanske inte direkt med detta att göra, eller jo det har det. För är han behövd och känner sig behövd i hemmet, sa spelar det in pa pojkens självkänsla. Han maste veta i ryggmärgen att ni klarar er sämre utan honom. Livet flyter bättre hemma när han är där och gör. Om han inte har nagra fasta uppgifter, sätt er gärna ner tillsammans och fundera vad han kan göra hemma. Detta kan man sedan göra till ett veckoschema var han direkt ser vilka uppgifter han har den dagen sa behöver det inte bli nagon diskussion om den saken i allafall.
En annan sak jag tänkte pa.
Försök hellre berätta eller visa hur man gör. Som Susanne* saHelleH skrev: Det som jag försöker att tänka på nu är att inte skälla på honom utan fråga hur han själv skulle känna sig om någon gjorde exakt likadant mot honom. Det har hittillis fungerat ganska bra. Då får han tänka på vad som hänt.
Var tydlig, saklig och konkret med HUR man gör och inte gör men gör det inte till en personlighetsgrej och skuld "att du alltid..." etc.
Om du fragar hur han skulle känna sig, gar det pa honom som person, men om du berättar eller visar hur man kunde gjort i den situationen istället, sa vet han nog inuti sig att han gjorde fel utan att du behöver säga det. Förstar du hur jag menar? (Det är inte alltid sa lätt att skriva utan de där; ja, jag förstar-nickarna av mottagaren.)
Hoppas du hittar Barnaboken
snart! Kram
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.