Oj oj, mycket tvätt idag. Viker ihop torr tvätt och hänger upp blöt. Gossen sitter i sin babysitter och ser nyfiket på. Det är så mycket att titta på. Färger. Tyger. Mamma, och alla konstigheter hon har för sig.
Jag småpratar med den lille, funderar på hur jag skall få med mig alla torr tvätt tillbaka. Vill inte gå två gånger. Men, tja, vi är ju faktiskt två personer här inne. Hugos lilla hög - som oundvikligen skulle falla av om jag skulle försöka bära allt med en hand och babysittern i den andra - får han själv ta. Jag placerar hans hög i hans famn och så båda små händerna på högen. "Det här är dina kläder, nu får du hjälpa mamma bära." Han ser på mig med allvarlig min. Stora grejer händer. Bära själv.
I andra änden av huset tar jag hans lilla hög ur hans famn och tackar så mycket för hjälpen. Detta blir vår lilla ritual. Han har sin egen "arbetsuppgift" - bära in den egna tvätten.
Häromdagen fanns ingen Hugo-tvätt att bära tillbaka. Bara tråkig vuxen lakanstvätt. Utan att fundera så mycket på detta har jag vikit ihop tvätten i en hög. Jag tar lakanen under ena armen och böjer mig för att ta babysittern. Då ser jag honom: han ler stort med hela munnen, ögonen är små glada springor. Det viftas ivrigt med båda händerna. Nu skall det bli hans tur! Han får vara med! Han vrider sig ivrigt i babysittern och tittar på mig med en min av glad förväntan och pur glädje. Oj. Då. Mamma höll på att glömma! Snabbt tar jag fram örngotten, som ligger överst i min hög, och ger dom till honom. Samtidigt gör det lite ont i hjärtat: att detta lilla kan vara så viktigt! Vilken min skulle jag fått se om jag verkligen hade glömt?
Gossen ät tre månder gammal. Bär på egen tvätt i babysittern.
