Hej!
Grattis till lilla prinsessan!
När Ida var nyfödd, och Clara knappa 2 år var det väldigt stökigt hos oss när jag skulle amma. Nu är det ju ryckt från sitt sammanhang, eftersom du inte ser min fråga, men hon var lite åt det hållet som din son är.Nu är ju din son äldre, och det rör sig förmodligen om ren trots, men kanske du ändå kan få lite råd från tipsen jag fick från AW då, annars läser du igenom trotsbarns-kapitlet i Barnaboken förstås. Nåväl, här kommer det:
"Jag förstår att du tycker det är jobbigt med Claras utbrott men ber dig försöka coola ner dig. Det hade mycket väl - förmodligen - kommit ändå. Koppla det inte till Ida! I samma stund DU börjar oroa dig för att den arma Clara far illa av att ha fått ett syskon, misstänker Clara att någonting är fel - med anledning av just Ida. Du MÅSTE inta en attityd av total självklarhet, som om det här bara var början, kära Clara; i morgon kommer en ny bebis, och på torsdag en till, så så är det bara och så ska det vara och så är det i alla familjer... Kom ihåg att den största boven i all barnavård är oro.
Du får naturligtvis styra upp det hela och inte sitta och undra vad det är frågan om (då du mer eller mindre undermedvetet lägger ansvaret på Clara och blir vädjande och ledsen i stället för klart ledande). Lär dig dels att respektera att hon ibland behöver vara ensam och leka själv, utan dig (det var därför hon trivdes med en"förvisning") därför att hon då och då har sin egen lilla inre kris som ingen kan lösa åt henne, bara hon själv, och det är inte så lätt alla gånger (som du vet!). Då behöver hon vara i fred för ALLT en stund. Så om inte "förvisningen" fungerar som förvisningen är tänkt, så ta det för vad det är och respektera att hon behöver vara i fred.
Dessutom är det en försmaks-trotsperiod kring 1 år och 8 mån-åldern och den kanske hon inte tog ut DÅ utan tar ut nu i stället. Hon kommer igen.
Att hon slår sig själv osv beror på allmän hjälplöshet och vanmakt och gudarna kan inte ens veta vad som är fel alla gånger. Förlös henne med vrede. Det ska brytas. Lägg Ida på golvet.
Glöm heller inte att det finns någonting som heter humor. Kan du lura henne i skratt, bryter du det där jobbiga. Du kan t ex härma hennes eget beteende, fast riktigt riktigt överdrivet, och med glimten i ögat - så att hon inte riktigt vet om du menar allvar eller inte. Du ska få se när hon börjar skratta att alla trollen spricker i solskenet så det hörs!
LIte får man spela teater ibland och tänka: antingen ARG eller vansinnigt GLAD så att man i båda fallen förbluffar ungen, bryter det hon håller på med och får henne att - ja, antingen bli ledsen och börja gråta (slappna av, bli mottaglig för tröst och ömhet) eller blir häpet glad och börjar skratta. Så kan du hjälpa henne."
kram anna
Mamma till Clara 7 maj -01 och Ida 9 april -03.
han skriker, slåss sparkar och spottar mm på mig, han undviker att göra lillasyster illa, men ger sig på mig med allt han kan komma på. Problemet är att jag inte har mycket mer än en arm att värja mig med, och nu känner jag frustration var gång flickan ska ammas, jag kan inte alltid avbryta hennes amning för att bära in honom i hans rum när han beter sig illa, det skulle ju bli vid varje amningstillfälle, eller är det det jag ska göra? Har försökt hitta något liknande i barnaboken men hittar inget som passar ihop med vår situation, eller så har jag missat det. 
, nåt i den stilen kanske?
Du kan inte bara slå dig ner för att amma den lilla, be till Gud och hoppas att storebror ska sitta snällt i soffan med händerna i knäet och titta på. Vad ska han göra under tiden? Har han någon uppgift? Har han något eget förslag 
Fråga, lyssna 
- så res dig med den lilla och gå därifrån. Ögonblickligen. Behövs inga kommentarer. Handlingen talar