Ignorera eller tjata...

[Lisa Edin]

Hallåj! Detta blev långt, men snälla du som har tid, läs och hjälp mig [-o<
Min dotter som är fem år har alltid ätit "dåligt", aldrig varit särskilt intresserad av mat, bullar eller annat ätbart. Hon hade svårt att gå upp i vikt i början av livet, och vi blev hänvisade till special-BVC. Efter ett tag, när vi lärt känna den lilla sparven, tänkte vi att "näej, nu struntar vi i det här. Så länge hon är pigg o frisk ska vi inte oroa oss (och därmed överföra det på henne)".
Nu när vi var på femårskollen, basunerade läkaren rakt ut att lilltjejen är "för smal, det är inte alls bra med tillväxten på den fronten". Jättebra och superpedagogiskt , lilla Ebba tittade ner i bordet hela mötet sedan...
Det är för mig jättesvårt att veta hur jag ska bemöta min dotter angående "matproblemet" (vad gäller att bemöta småkorkade läkare var jag inte sen att ringa upp och skälla ut denna dagen efter, då dottern var hos en kompis ).
Ska jag truga eller låta henne "hållas"? Om jag inte säger någonting om att hon ska äta upp eller så, så äter hon inte ett frö mer än att det räcker för att överleva. Men tjatar jag känns det som att det kan bli något slags prestationsladdat över det hela, och det vill man ju absolut inte alls
ÅH, vad SVÅRT det är att veta vad som är rätt ibland! Just matfrågan är så laddad för mig, då jag har en nära vän som dog i sviterna av sin anorexi. Detta plus att både min moster och mamma oxå haft (har) ätstörningar (den ena anorexi, den andra bulimi) har gjort mig i det närmsta fixerad vid att ha en sund inställning till mat och att äta (hur sunt det nu är att vara fixerad )
Kan tillägga att hon växer bra på längden, är näst intill aldrig sjuk, är pigg och glad osv.
Om det är någon som tror sig ha en bra idé, snälla dela med dig till mig!
Kramar,

[liw]

Ja du inte helt lätt men jag tycker ändå att det sunda förnuftet måste få segra... växer hon som hon ska och är pigg och glad låt henne vara och låt henne äta så mycket som hon vill utan att tjata på henne. Däremot tycker jag att du ska (men det gör du säkert redan) preppa hennes mat med en massa extraenergi i form av extra fett. Grädde i allt som tillåter och annars smör. Något suger hon förhoppningsvis i sig.

[Lisa Edin]

Jomen precis, jag vill inte vara på henne ang maten. Men ibland är det svårt att låta bli Jag skulle aldrig tjata på henne med arg röst eller så, men bara det att man vänligt säger "ta en tugga till nu" innebär ju faktiskt ändå just tjat...
Min mamma säger att Ebba "behöver" en kvällsmacka, men vad menar man då med att behöva? Jag menar, hon växer ju ändå på längden och har aldrig gjort anspråk på något dylikt mål (som jag naturligtvis inte skulle vägra henne ). Det är klart att om hon skulle bli jättesjuk skulle det vara bra att ha en reserv att ta ifrån, men det känns konstigt att försöka göda henne ändå...
Hon äter vansinnigt långsamt, men om man efter en timme (jo, hon kan sitta så länge med en falukorvsskiva och tretton makaroner), vill ta bort tallriken kan hon bli helt förfärad och vill visst äta upp. Vad göra här då? Ska man verkligen "ställa upp" på att sitta så länge vid bordet? Lillebror gör det då rakt INTE [-(
Måste tillägga att hon givetvis inte småäter mellan målen, hon hjälper till att skära och laga maten, dukar fint osv. Detta tycker hon är självklart, för vi har alltid gjort så, men det verkar inte gynna hennes aptit nämnvärt...
Men jag gissar att hon bara är sån, typ Lilla Sparrisen (som även för övrigt verkar vara en perfekt beskrivning av henne)
Ska verkligen försöka att inte lägga mig i ett endaste dugg from nu, så får vi se hur det går. Bara det kanske får henne att få upp suget... [-o<

[liw]

Bra! Kör på med det, prata om allt och ingenting vid matbordet glatt och trevligt men inget om hennes ätande. Vad gäller den där timmen... jag skulle nog när vi andra hade ätit klart fråga henne en gång om hon hade ätit klart (om hon satt där och petade). Troligtvis skulle ett nej bli svaret och då skulle jag ge henne en tidsgräns att om tex 15 min stänger köket och då månste alla tallrikar stå i diskmaskinen... eller ngt liknande bara för att sätta en bortre gräns.

Min mamma säger att Ebba "behöver" en kvällsmacka, men vad menar man då med att behöva? Jag menar, hon växer ju ändå på längden och har aldrig gjort anspråk på något dylikt mål (som jag naturligtvis inte skulle vägra henne ).

Mina båda pojkar äter välling på kvällen och kommer så göra tills de själva sätter stopp. Jag har själv alltid ätit kvällsfika (smörgås) så långt tillbaka som jag minns. Jag tror att de behöver det.
Har även en kompis som har pratat med en dietist just för lillflickans skull. Och hon sa att omkring 2-3 års åldern så behöver de egentligen inte kvällsmålet (precis innan läggning) men sen i förskoleåldern (antar att hon menar från ca 4) så behöver de det där extra näringsintaget igen eftersom de då gör av med så mycket energi.
Men om hon inte vill ha så tycker jag att det även här gäler samma sak som vid övriga mål... inte bråka om maten.

[fripps]

Hej! Vill bara ge ännu en infallsvinkel eftersom jag själv var en hårdnackad matvägrare när jag var liten. Jag minns det själv mycket tydligt, för det höll i sig länge. Det enda jag möjligen kunde peta i mig var frukt och grönt. Min mor (som i övrigt är en mycket klok och erfaren fem-barnsmor) blev desperat till slut eftersom jag verkligen var liten och mager för min ålder. Jag var hos en massa doktorer som rev sig i huvudet och konstaterade att jag var frisk men väldigt liten...
Kan bara säga att det var INTE roligt att sitta vid matbordet och veta att man bekymrat såg på mig och min tallrik, och sen truuuugade; "Och hääär kommer lastbilen med en massa maaat till dig..gapa stort!" osv. Jag försökte väl tvinga ner nån extratugga för att vara till lags ibland men bäst hade varit om jag hade blivit lämnad ifred. 8) Det låg inga djupa psykologiska orsaker bakom mitt ointresse , heller ingen bortskämdhet eller dylikt, utan jag var inte intresserad av maten helt enkelt! (Jag var nog en minimal liten sparris... )

Jag förstår verkligen att det är frustrerande som mamma att vara i din sits men hon är ju frisk och pigg så jag tycker definitivt inte att du ska lägga någon vikt alls vid hur mycket hon äter. Däremot kanske förkorta tiden vid middagsbordet kanske...

Hoppas du skällde ut läkaren riktigt rejält förresten! Man upphör ju aldrig att förvånas!

[Lisa Edin]

Det är precis såna minnen jag vill bespara henne! Hujeda mig!
Denna veckan som gått nu, har jag inte sagt ett ord om mängden mat osv. Hon äter ju inte mer för det, men det känns som en befrielse för mig att inte vara där hela tiden med min koncentration! Att hon faktiskt växer på längden och är vid god vigör, får räcka. Punkt!
Angående läkaren så fick hon sig en rejäl hyvel, är inte direkt lagd åt det timida hållet i såna lägen
Ta ingen skit som hon säger, Grynet.

[fripps]

Vad bra att du kan lägga band på din moderliga oro och agera med lugnt förnuft ändå! Hon kanske inte äter så mycket mer men jag kan lova att det känns mycket skönare för henne vid middagsbordet nu - och för dig med för den delen! Det är ju bara så...matintaget är ju en sån där grej man bara inte kan styra, hur mycket man än skulle vilja/behöva ibland...

Go grynet!