hundrädd!

[anna]

Hej!

Plötsligt har Clara blivit FRUKTANSVÄRT hundrädd!
Hittills har hon bara tyckt det varit jättekul med alla djur, nyfiken och glad!
Häromveckan träffade vi min storasyster m. fam. som hade skaffat hund. En ganska stor JÄTTESNÄLL hund. Den varken skällde eller hoppade. Bara gick och nosade lite och tittade. Hon blev så rädd att de hade hunden på en annan våning så hon kunde slappna av lite.

Nu har våran grann-familj skaffat en liten valp. Den är ju som valpar är, liten, hoppar, smånafsar, skäller, jagar, busar. Familjens barn har ju "lärt" den att busa så. Häromdagen kom den springandes in på våran tomt. Clara fick PANIK och gav ifrån sig skrik som ur den värsta skräckfilm!!! Och sprang för sitt liv, och hunden efter förstås, för den trodde ju hon ville leka Hon var helt STEL i kroppen och bara skakade av rädsla och skrik. Har ALDRIG sett henne sådan!
Lilla Ida blev så skärrad att hon gjorde likadant. Med henne gick det dock att lirka bort, och hon klappade hunden innan den sprang hem igen.
Detta har nu hänt rätt många gånger. Och Clara blir inte mindre rädd.

Vad gör man åt detta? Snart är det släkt kalas hos farmor, och då ska en hund komma med... Jag har läst i Barnaboken om rädslor och agerar därefter. Alltså att man förstår att hon är rädd, och att det kan man vara, men mamma är med, och allt är o.k. Har också försökt "möta faran beskyddad" Alltså ha henne i famnen och sakta gå mot lilla hunden, men hon är stel som en bräda och bara skakar och illtjuter.

HJÄLP!

kram anna

[lill]

Här vet jag verkligen inte hur man *ska* göra, men jag har lite tankar om hur jag skulle vilja att någon handskades med min rädsla.

Om jag var jätterädd för säg en björn, så skulle inte min rädsla minska om mamma tog mig handen och sakta gick mot björnen medan jag blev bedyrad hur snäll och fin björnen är, titta ska du få se, mamma klappar den ju . Jag skulle tro att nu har ni allihopa blivit tokiga och nu är verkligen min sista potät satt, ser ni inte att det är en stor, farlig @*#*$(&# björn !

Om jag däremot fick bli lämnad ifred hur långt ifrån björnen jag än ville hålla mig, medan alla andra i sällskapet pratade avslappnat med varandra och då och då klappade den fina snälla björnen och nämnde i förbifarten hur otroligt mjuk den var och varm och gosig, och hur man kunde säga ”bort björn” när man fått nog så gick den och satte sig på mattan, och hur roligt det var att ge den små godbitar, då skulle det inte ta så lång tid innan min naturliga nyfikenhet vann över rädslan och jag skulle komma och ta en förstulen titt på den där intressanta björnen :-k ..

[anna]

Hej!

Ja, det låter logiskt , det du säger. Att ta det i hennes egen takt.

Problemet är väl det stundande släktkalaset... Man kan ju inte begära att hunden sitter still, på rejäl distans från Clara, och stannar där.
Den kommer väl cirkulera runt i rummen, och plötsligt dyka upp och chocka Clara när hon minst anar det...
Man kanske ska be hundägarna att lämna hunden hemma... :-k

Tack för din vinkel!

kram anna

[Sussi]

Jag tycker du ska be hundägaren att lämna hunden hemma, och tala om att Clara är jätterädd. Och så följa råden från Barnaboken, men det kan ju ta många veckor/månader innan rädslan går över.

Själv är jag fruktansvärt rädd för schäfrar... Det sitter i sen tidiga tonåren då jag rundade ett buskage vid en affär, och fram hoppar en (i mina ögon) JÄTTELIK schäfer. Jag trodde mitt hjärta skulle stanna! Hunden var inte aggresiv eller så, men jag blev skitskraj, rent ut sagt!

Lycka till!

[Katarina-Mamma duracell]

är själv hundägare och håller helt med föregående talare.
Hur snäll och rar hunden än är så gör ju det inte Clara mindre rädd. Om det var min hund skulle jag helt klart respektera om någon bad mig lämna hunden hemma för att ett barn är hundrädd, och om jag inte kunde lämna hunden hemma så skulle jag ha den i bilen om vädret inte är för varmt förståss, och ta många små promenader med den under kalaset istället, och kanske bjuda med lilla Clara att hålla i kopplet osv.

hoppas ert släktkalas går bra torts ert hundbekymmer

[anna]

Hej!

Tack för era svar!

När jag och sambon diskutterade detta för några dagar sedan, sa han precis som ni föreslår. Han skulle kunna ringa hundägaren (som är hans kusin) och be dom lämna hunden hemma.
När jag nu berättade att ni skrivit detsamma, triumferade han med "-Det var ju det jag sa! Det behöver ju inte bli så svårt".

Det svåra blir att övertyga farmor om att vi måste göra detta. Hon har så oerhört svårt för att "stöta sig med folk" och kan bara inte med att säga till. Så det får väl VI göra då, och så får hon "skämmas ögona ur sig"

Tack!

kram anna

[annawahlgren]

Tack, alla Tack, lill för en verkligt vacker metafor

Jag tycker nu inte riktigt om tanken att barnet ska stämplas som "hundrädd" (en tillskriven uppfattning hon kan ta med sig genom livet) och därmed inte heller om tanken att hunden inte ska få vara med, p g a barnet. Jag tycker fortfarande att lilla Clara ska få möta hunden beskyddad, alltså i famnen. Och att tiden ska få gå. När allt lugnat ner sig (hunden + Clara) kan det hända underara ting. Eller också inte - men i så fall kanske nästa gång

[anna]

Jaha..då blev det tvärt kast åt annat håll...

Kanske kan det lösa sig ändå... :-k Grannens valp som jag skrev om har skadat sig... En katt rev honom i ögat så han förmodligen blir blind på det ögat. Just nu går han med tratt på huvudet. Han och matten gick förbi, på andra sidan staketet (ett som inte går att springa igenom). Clara hörde matten berätta för mig vad som hänt och hon kom fram, stilla, tyst och tittade. Hon stod innanför staketer, men ändå bara några decimeter ifrån. Utan rädsla. Efteråt pratade hon MYCKET om den stackars sjuka lilla hunden, djursjukhus o.s.v. Och att hon inte var rädd för Scooby idag.
Man kanske skulle ta tillfället i akt och köpa lite hundgodis och gå och lämna till den lilla sjuklingen Clara kan ju snabbt springa hem om hon inte vågar ända fram, om pappa väntar på andra sidan.

kram anna

[Gäst]

Tips från mig är att prata med henne om saken!

Bekräfta henne i hennes känsla - "trösta" inte utan notera bara att du förstår att hon är rädd. Sätt ord på de känslor du tycker att hon förmedlar i pratstunden. När ni tömt ut ämnen som vassa tänder, hoppig, skällig osv så vänder du på steken lite finkänsligt! Fråga henne hur hon skulle vilja att situationen skulle vara när hon träffade hunden! Var entusiastisk i alla förslag och sålla sedan ut de som kan bli verklighet.

Hon kanske bestämmer att hunden ska ha koppel på sig när den är på besök. Och då gör ni genensam sak i att meddela hundägaren detta och presenterar förslaget som den toppenidé det är! Håll er sedan till planen och påminn ofta om viken bra idé hon kom med! Att hon KAN det där med hundar!

Skrid sedan till verket och låt flickan styra hela saken. Gör ingen affär av hunden utan "bara var" och påminn om toppenidén så där i förbigående någon gång. ÖVERSKRID INTE PLANEN - kan kännas lockande - men gör det inte!

Efter besöket så kan ni prata om hur hon tyckte att det var med hunden. Vad som kändes bra och vad som kändes mindre bra. Bekräfta känslorna. Vänd sedan på steken igen och tala om planen för nästa gång -här kan den bli den samma och då får den vara så till flickan själv ändrar planen. Antingen av sig själv eller med lite tips på vägen 8) !

Detta scenario ger flickan bekräftelse på att det är ok att tycka att hundar är lite otäcka. Man förringar såleds inte hennes känsla och tröstar inte heller. Man hjälper henne att reda ut det lite bara. Att sätta ord till känslan. Då förstår hon att ni tar det på allvar och också kan förstå henne. Det är ok. Därefter ger man henne visioner och en känsla av kontroll över situationen. Vem gillar inte DEN känslan !?

Påminn henne också om andra gånger då hon träffat en hund och det gick bra! Låt henne berätta! Den minnesbilden eller bilderna stärker modet till D-day!

Lycka till!

[lillith]

När vi hälsade på farfar hade jag sagt hur jag ville att hans jättehund som hoppar och skäller skulle hanteras runt vår 15-månaders son, men han tyckte att hunden är så snäll, det gjorde väl inget... så medan jag inte var där skrämde hunden slag på David, sedan kunde han inte se hunden utan att panikgråta. Vid tredje dagen där tyckte jag att det fick räcka med hundrädslan, vi gjorde helt enkelt så att jag (mamma) glatt gick fram och klappade, kelade och lekte med hunden på behörigt avstånd (= så långt bort att han inte grät) från sonen David, som satt i pappas famn. Jag hade dessutom spänt onda ögat i vovven så han satt stilla. Man kunde verkligen se hur David slets mellan sin nyfikenhet och sin skräck. Sedan växlade vi så satt jag med honom medan pappa lekte, kelade och hade såååå roligt med stora besten. Och så höll vi på en halvtimme. Jag kan inte beskriva hur roligt det såg ut med de olika sinnesstämningarna som passerade revy i vår lille son, gråt, skräck, skratt, jag-viill-också-leka-med hunden, allmän forskarlust... och mamma eller pappa är ju där, så sååå farligt kan det väl ändå inte vara? Så han började närma sig, i sin egen takt, och efter en timme från start var han framme och kelade med besten han med. Sedan var han helt orädd för hunden under resten av vår vistelse där. Jag fick bara hålla pli på vilddjuret (hunden alltså) så han inte hoppade och skällde, och det hela funkade väldigt bra.
Lycka till!
lillith

[anna]

WOW! Vilken respons!
Tack alla! =D>

Plötsligt hade svärmor tagit saken i egna händer och bett hundägaren lämna hunden hemma. I och för sig var det nog rätt bra i detta läget eftersom Clara alltid blir helt ifrån sig i sällskap med "curling-farmor" i vanliga fall. Nu med alla släktingar dessutom skulle det nog blivit för mycket med hunden också...

Men nu har vi en plan! Hundägaren erbjöd sig att vi får komma hem till dom en dag, hunden kan vara i en inhägnad på gården. På så vis kan vi köra det beskyddade mötet i lugn och ro utan allt liv och elände det blir under ett släktkalas. Ser hon dessutom att deras 3-åring glatt leker med hunden kan det ju göra henne nyfiken med!

Jag har tagit till mig alla tips här, och vi ska ta det varligt i hennes takt!
Kan tillägga att jag i morse föreslog att vi skulle gå med en present till den sjuka hunden, men att hon då sa "Njaaee...vi kanske skulle kunna hitta någon annan sjuk ett ge en present till, en människa alltså..."

kram anna

[anna]

P.S till Mammut, jag ska prata ordentligt med henne om det

anna igen