vardagsmornarna skall jag köra iväg två stycken barn till varsitt håll: Hugo till hans dagis och sedan Sofia till hennes dagmamma. Det tar tio minuter att köra från ställe ett till ställe två. Barnen skall lämnas halv nio och kvart i nio.
Vi har valt att göra så att jag lämnar båda eftersom maken skall iväg till sitt jobb klockan halv åtta. Om han skulle lämna något av barnen skulle det barnet behöva lämnas typ kvart över sju...
Lite onödigt, resonerar vi.
Så jag lämnar båda.
Först kommer jag till Hugos dagis. Jag ställer bilen på parkeringen och har nu två alternativ:
ta med båda barnen för avlämning av barn numero ett, eller låta tvåan vänta i bilen de tre minuter som det tar för mig att lämna. (Verkligen, tre.)
Följande dilemma har jag på alla parkeringsplatser, ensam med två barn: vilket barn skall jag ta ut först
Skall jag lita på att min autistiska treåring inte springer iväg mot vägen undertiden som jag bökar ut Sofia från sin stol, eller skall jag lita på att tvååringen (Sofia) inte gör det medan jag bökar ut Hugo Sedan skall jag genom två dubbellåsta grinder. Barnen troppar INTE vackert efter mig utan springer - förslagsvis - åt var sitt håll.
Sedan går vi runt ett hörne, och där är dörren. Öppna dörren, hjälpa Hugo av med yttekläderna (nu springer Sofia rakt in på avdelningen, med alla kläderna på, och börjar leka...), locka med mig Sofia tillbaka ut (illvrål) och böka genom ett motspjärnigt barn genom två dubbellåsta grindrar (mera illvrål) och sedan böka in barnet i bilbarnstolen igen, medan hon gör en ilsken brygga och kämpar emot. Hon hade ju hunnit börja leken, och är nu sur för att mamma avbröt.
Alternativ två går ut på att hon väntar i bilen de TRE minuterna som jag inte ser bilen. (Jag ser den genom de båda grinderna, och jag ser den på vägen tillbaka, genom grinderna.
Inne på avdelningen, under den två-minutaren som jag hjälper Hugo och pussar honom på kinden ser jag bilen inte.)Jag har valt att säga till Sofia "nu skall mamma lämna Hugo, sedan åker vi till DITT dagis", låsa bilen och låta henne vänta.
Hon har aldrig varit ledsen eller orolig när jag kommit tillbaka.
Men maken ser framför sig hur en GALNING
HOPPAR FRAM från bakom busken samma sekund som jag går bakom hörnet (han har tur, det kommer INTE några andra föräldrar under just de två minutrarna då jag är borta), han SLITER fram en stålstol, KROSSAR bilrutan, ÖPPNAR dörren och snor min lilla bebis. (Jag ser framför mig hur jag är redan tillbaka vid "öppnar dörren och börjar fippla med bilbälterna..." )Så jag har lite svårt att ta hans värsta-möjliga-scenario på fullaste allvar.
Men nu har han sått det där tvivelsfröet hos mig:
ÄR jag en oansvarig mamma
ÄR det okej för ett barn i tvåårs-åldern att vänta i bilen i tre minuter
(Jag HAR klockat detta, vi HAR bråttom iväg till Sofias ställe, jag ÄR tillbaka på tre minuter... )Skulle DU ta med dig båda barnen eller låta tvååringen vänta i bilen den stunden det tar dig att gå trettio steg, öppna en dörr, klä av en unge, pussa honom, stänga dörren, gå trettio steg tillbaka till bilen
(Okej, jag lyckades INTE låta bli att färga det här utan att det lutar åt min fördel...
)Men jag vill HÖRA. Du skall lämna två barn, två separata ställen. Det tar dig ett par minuter innan du är tillabaka vid bilen. Hur gör du
Hon når inte fram till något sådant. 
I och för sig så uppmuntrar jag buset där så får helt klar skylla mig själv. Förbannad som en gris var han idag för att han inte fick gräva i sandlådan på vägen ut...
. Hur vill du ha det och vad är du bekväm med 
När jag lämnar tycker jag inte att dagispersonalen är så värst intresserad av att ha mig hängande kvar där 
så DET funkar...) 