Styvdotter=lillmamma

[ladymarion]

Hej!

Jag har en fundering hur jag ska hantera att min mans 11-åriga dotter gärna vill vara "förälder" åt våran 8-mån son.
Hon har sedan sonen var nyfödd tjatat om att hon vill att han ska sova i hennes rum så hon kan ta hand om honom på natten. (han sover i eget rum sen månader tillbaka, sällan några uppvak numer).
Hon vill byta blöjor, klä på, dra barnvagn, bada, tvätta, mata, natta, bära, trösta osv.

Hur mycket ska jag låta henne göra?
Det känns som hon gladeligen skulle vara hemma från skolan och ta hand om lillen på heltid. Hon leker sällan med kompisar och aldrig om vi ska göra nåt "kul" med sonen (första fasta maten passades in så hon skulle vara hemma)
Hon blir sur när hennes pappa "får" göra saker med sonen som inte hon får göra (t.ex. duscha).
Min man är rädd att säga nej till henne, väldigt orolig att hon ska känna sig utanför.
Jag tycker hon får för mycket föräldraansvar...
Hur gör man????

[Piggelin]

Hej,

Jag tror att du har allt att vinna på att vara generös. Vi har tillåtit det mesta (har tre styvkillar som var 9, 11, 14 år när A föddes). Jag tycker bara att det är positivt när dom vill vara delaktiga. Tänk såhär: hur hade du känt/tänkt/reagerat om det var er gemensamma dotter på 8 år som fått en lillebror? Det tycker jag ger en bra (om än inte alltid känslomässig möjlig...) vägledning.

/P

[Piggelin]

Oj! FEL! 11 år ska det förstås vara. Men det spelar ingen roll i sammanhanget. Du, ett tips, har du barnaboken? Läs om 11-åringen! Tror att det står där att just 11-åringar gillar att ta hand om små barn. Och det är rätt stor chans/risk att det kommer att ändra sig med tiden .

/P

[ladymarion]

Tack för svar!

Jag hoppas verkligen det går över, för nu är hon hellre med lillebror än med kompisar och jag tror det är viktigt att hon även är med jämnåriga också.

Problemet är ju att hon inte nöjer sig med att göra vissa saker, hon blir riktigt sur och tycker det är orättvist när hon inte får gör ALLT som jag och pappan gör. Vet inte hur jag ska göra med sån't.
Hade hon varit min egen dotter har det varit lättare att säga nej ibland...

[ladymarion]

Så länge jag har varit med i bilden har maken dotter alltid älskat att vara med småbarn... Mycket hellre än med jämnåriga. Kommer hennes kusiner på besök hos oss eller farmor blir hon jättesur om hon redan bestämt att hon ska leka med en kompis. Jag är rädd för att hon tar på sig för mycket ansvar...

[Piggelin]

Jadu, det är inte enkelt alla gånger. Vi har haft en som har varit sotis och avis, lösningen i hans fall var att tillåta det mesta av vad han ville göra/hjälpa till med. Det har släppt helt nu. Vi har en annan som definitivt skippar kompisar för att vara hemma med småbarnen, men varannan vecka bor han hos sin mamma och då gäller kompisarna, så vi har inte sett så allvarligt på det. Det finns många varianter av barn och ungdomar. Kanske kan någon mer med erfarenhet komma med fler tips? Pratar du och din man om detta i klarspråk? Vad tycker han?

Och du. Klart man får säga nej till styvbarn! Personligen har jag lätt för att vara för snabb med det. Jag saknar kärleksfiltret och kräver ofta mycket av killarna. Kan till och med se och höra att jag är orättvist hård ibland. Men jag jobbar på det. Hela tiden.

/P

[ladymarion]

När jag pratar med min man håller han oftast med mig i det mesta. I grunden har vi samma syn på barnuppfostran. Men han kan ibland säga en sak till mig och göra tvärt om för han inte vill säga nej till dottern. (ibland verkar det som att man bara kan säga nej ett visst antal gånger, det spelar ingen roll vad det gäller när nejen sen tagit slut..

Styvdottern vill göra allt vi gör, lika mycket. Hon tycker att det är orättvist att vi (särskilt pappan) få duscha med sonen men inte hon. Det är särskilt viktigt att göra minst lika mycket som pappan. Byter han kläder så är det hennes "tur" nästa gång. Jag tycker det är besvärligt att ha "turordning" på saker då jag hellre tar hjälp av henne när det passar mig bättre.
Det är inte heller populärt att lägga bvc- besök så det passar pappan att följa med när hon går i skolan.
När vi skulle börja babysim ville hon också simma med honom men där stod det tydligt att förälder eller annan vuxen får bada med barnet. Men sånt är också orättvist...
Om jag t.ex sagt att "nästa blöja får du byta" blir hon jättesur om jag byter den om hon gör något annat t.ex duschar eller är ute.

Hon har även planerat att hon ska hämta honom själv på dagis sen (ett år kvar innan han börjar..).
Jag får även ta massa disskussioner om uppfostran mm. Maken säger jämt att hon ska fråga mig varför vi gör på ena eller andra sättet.

Men nu ska jag börja jobba lite och maken blir hemma i stället så då får hon nog göra det mesta...

[ladymarion]

De veckor hon är hos mamman lekar hon aldrig med kompisar... har hänt en gång bara. Vet inte varför det är så.
Hon har även ett lillsyskon där som är 5 mån.

[*frieda*]

Hejsan

Spånar lite här. Först en fråga:

Hur ofta bor hon hos er Det här kan handla om en inre otillfredställese, att hon helt enkelt inte känner sig "tillhörig" vare sig hos mamma eller pappa. Inte till 100 % i alla fall. Det jag skulle göra i sådanafall är:

A, diskutera boendet. Är det växelvisa boendet det optimalt bästa för henne

B, Få henne delaktig i sysslor utanför barnpassning. Det är inte bara lillebror som skall skötas. Disken ska diskas, tvätten ska tvättas, golven ska dammsugas, maten ska lagas och gudbevars "fattas det inte en liter mjölk i kylen" Alltså få henne att fokusera på annat och kräv att hon genomför de sysslor - till gagn för överlevnaden - som du/ni säger att hon ska göra.

Vidare tycker jag inte alls att kompisar är livsnödvändiga. Är hon inte intresserad nu så blir hon det vad det lider. Hon går ju i skolan. Eller hur

Men han kan ibland säga en sak till mig och göra tvärt om för han inte vill säga nej till dottern. (ibland verkar det som att man bara kan säga nej ett visst antal gånger, det spelar ingen roll vad det gäller när nejen sen tagit slut..

Han har dåligt samvete och tillåter därför dottern att manipulera honom. Skulle jag säga. Han är rädd att han "skadar" henne genom att sätta en sådan gräns som innebär begränsad tillgång till lillebror Det bryter han genom att se henne som en tillgång i familjen. Genom att svara på hennes behov av delaktighet.

Men nu ska jag börja jobba lite och maken blir hemma i stället så då får hon nog göra det mesta...

Då får du se till att bryta det mönstret när hon är hemma och det gör du genom att erbjuda en utväg för varje "Nej!". Det duger inte att säga "Nej, det går inte!" eller "Nej, du får inte!" = Att avisa ett barn. Du måste säga: "Nej det går faktiskt inte, för jag behöver hjälp med det här just nu..." Också presenterar du någonting helt annat som det behövs hjälpas till med.

[miniz]

Hej, jag hoppar ocksa in här om jag far.

B, Få henne delaktig i sysslor utanför barnpassning. Det är inte bara lillebror som skall skötas. Disken ska diskas, tvätten ska tvättas, golven ska dammsugas, maten ska lagas och gudbevars "fattas det inte en liter mjölk i kylen" Alltså få henne att fokusera på annat och kräv att hon genomför de sysslor - till gagn för överlevnaden - som du/ni säger att hon ska göra.

Jag tänkte precis pa detta. Att hon maste känna sig behövd hemma.
Utan henne gar det sämre! Vilken tur ni har som har henne varannan vecka iallafall, om du förstar hur jag menar.

Gör det nagot om hon gör det mesta? Jag menar inte vara fräck eller nagot, men varför tycker du hon gör för mycket?

Att hon blir sur med BVC-besök och liknande kan ni pakta med henne. Skyll pa BVC-tanten att hon tycker det är jätteviktigt att pappa är med eller att du inte vill köra när det är sa halt ute. Eller att det minns du själv fran när du var liten, att de vuxna bara gjorde sa och sa utan att fraga om du ville följa med. Gärna pahittade situationer.

Ett annat tips är att läsa syskonkapitlet i BB . Det är ju det de är, trots allt, syskon.

Kram Maria

[ms Sophie]

Hejsan ladymarion,

Du har fått bra svar här och jag vill bara spåna lite utifrån egen erfarenhet.
När vår dotter föddes var de stora barnen 10 och 11 år.
Just äldsta tjejen (då 10) var väldigt inne på detta med att bebisen skulle komma och att hon skulle få ett syskon.
Hon "vaktade" mig under graviditeten och milt sagt kan man säga att hennes pappa hade 2 fel - allt han sa och allt han gjorde
Väldigt mån om mig och bebisen som väntades.

Sedan när dottern kom så var hon väldigt glad, båda barnen hade med leksaker till BB till henne och när vi kom hem (stora tjejen var förstås med i bilen och hämtade ) så var hon den första som var ut och gick med henne i vagnen!

Från dag 1 har båda barnen varit med och tagit hand om sin lillasyster. Både frivilligt och att vi "krävt" det, och med att kräva menar jag att vi bett dem hämta saker, hjälpa till med saker osv.
När dottern var 1-1.5 år så gick stora tjejen med henne till affären och handlade flera gånger då hon själv bad om det (vet inte om jag tycker att det är så kul att handla med ett utforskande barn... men det har alltid gått bra ).

Barnen har alltid fått ta ansvar för sin lillasyster och jag har inte lagt mig i det. När dottern bajsat och stora tjejen ropat "jag kan byta" har jag snarare sagt "tack, vad omtänksam du är" istället för att hitta hinder.

Först och främst känns det, som de andra varit inne på, att er stora tjej söker sin bekräftelse. Hon vill vara behövd av någon... och genom att hjälpa till med sin lillebror så får hon känna sig behövd. Samt att det kanske varit en stor omställning att hos både mamma och pappa få småsyskon?!
Låt henne få ta ansvar, låt henne få vara med! Och gärna på fler saker.
Hon kan ju få laga mat tillsammans med lillebror, gå och handla, vattna blommor osv. det finns massor av saker att göra hemma. Och hon kan ju göra det tillsammans med lillebror för att visa honom hur man ska göra

Och det du säger om att hon blir sur om hon är ute/borta när "nästa blöja" ska bytas, som hon skulle gjort. Kan du inte säga att "om du är ledig får du gärna byta nästa blöja, annars gör jag det och du får ta nästa" för att hålla "dörrarna" öppna. JAg tror hon behöver få känna att hon kan, att hon får och att du/ni litar på henne.

Det är mina egna funderingar utifrån min erfarenhet.
Kan förresten säga att båda våra stora barn är "kompisperiodare". Det kan ibland gå veckor utan att de har kompisar hemma eller är hos dem och sedan så kan de vara intensivt med någon/några.
Det blir inte bättre om du skulle försöka "tvinga" iväg henne, det är nog snarare så att hon vågar släppa taget om hon känner sig trygg och vet att hon är behövd hemma.

Angående babysimmet så kan du faktiskt "pakta" med henne. Det är ju faktiskt för j-ligt orättvist att hon inte får bada med lillebror. Och du kan föreslå att ni kan ju gå och bada på fritiden och då kan du visa henne hur ni gör på babysimmet och lära henne - visa att du litar på henne och vill att hon ska kunna det här.

Oj, det blev ett utlägg här...
//Sophie

[*frieda*]

Ville bara applådera ms Sophies inlägg här =D> Tack

[ladymarion]

Tack för alla kloka inlägg.

Ja jag tror nog hon har ett behov att vara behövd, låter så självklart när man hör det från någon annan.
Hon har aldrig haft några krav på sig= inte någon som behöver henne?

Jag har märkt att hon blivit mognare och mer självständig, trevlig och rolig när jag haft lite krav på henne (bett om hjälp med att tömma diskmaskinen, vika tvätt mm) Inget jag kopplat ihop förut

Pappan har aldrig haft några regler eller så hemma, och hos mamman tror jag hon får göra precis som hon vill (hon bestämmer sovtider, vad de ska äta mm).
Klart hon gör det hon känner sig säker på!!!

Det jobbigaste för mig har varit att det är hon som styr och bestämmer när hon ska vara med lillebror och vad hon ska göra.
Jag tror jag ska ge henne fler uppgifter så kan vi nog kompromissa bättre med lillen. Svårast kanske för pappan att gå med på att hon ska få sysslor, men jag ska bearbeta honom med.

Tack alla, jag tror jag har greppet nu
8)

[ms Sophie]

Kan inte hålla mig härifrån märker jag

Visst är det så att när någon annan säger något eller bara att ställa en fråga så får man svaret direkt - man vet det egentligen!

Ett tips när det gäller att bestämma uppgifter är att ta med henne i det!
Sätt dig med papper och penna vid köksbordet och be henne om hjälp.
Si och så många sysslor har vi, hur ska vi lösa det så att vi kan hjälpas åt allihopa? Vad skulle du vilja ha ansvar över? osv.
Ta med henne i diskussionen om ansvarsområden och uppgifter.

Måste ändå le litegrann åt det du skriver

Det jobbigaste för mig har varit att det är hon som styr och bestämmer när hon ska vara med lillebror och vad hon ska göra.

Kod: Markera allt

 
För om du tänker efter så är det väl ändå ett härligt "problem"  :D 
Njut av att hon vill vara med sin lillebror och passa på att bygga upp er relation till varandra och du kommer ha det mångfalt igen längre fram kan jag lova!

//Sophie