Hej!
Vår lille kille är så pappig och det verkar liksom inte gå över. När vi båda är hemma är det BARA pappa som gäller. Jag får inte hjälpa honom på toan, inte klä på etc... I början tänkte jag inte så mycket på det. Jag är den som alltid har varit hemma, så jag tyckte att det var helt okej att pappa tog allt när han kom hem. Men nu börjar det bli lite jobbigt. Han vill inte ha kramar och pussar av mig. Vill inte att jag ska klappa honom när han ska sova mm. Jag försöker att inte ta åt mig, men det känns i hjärtat. Det är inte kul att tvinga till sig kramar. Vad kan detta bero på och kan vi göra något åt det? En sak jag funderar på är att pappa har varit utomlands och jobbat då och då samt jobbat sent ganska ofta. Å andra sidan har han varit pappaledig på fredagar sedan lillen var ett år och nu är han ledig hela måndagen och halva tisdagen när jag jobbar. Kan vi göra något åt detta?
Hälsningar Mule, mamma till snutta (juli 04) och prins (juli 06)
Pappig!
Hej!
Klipper in et svar fran en mammighetstrad.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=17166
Jag förstar at det är jobigt att inte fa kramar. Det är inte helt samma sak, men när min mamma var och hjälpte oss när pappan var borta i 6 langa veckor, fick hon inte en enda gonatt kram, fick inte halla handen eller nagot för den stora. Det var precis som at hon inte ville att mormor skulle bli ett slags substitut för pappan. Tänkte bara pa det eftersom du skrev att pappan har varit mycket borta.
Hur är det när pappa är borta, fragar han efter honom eller är han "nöjd" med dig da?
Sant här gar ofta i vagor. Jag har inte varit sa poppis hos mellanflickan och nu plötslig är jag det. Vet inte varför, tror inte det är nagot jag gjort, hon är färdig med trotsen, sa kanske jag inte behöver svara sa starkt nu och da är jag lättare att tycka om
Kanske nagon annan har bra förslag eller teorier!
Kram Maria
Klipper in et svar fran en mammighetstrad.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=17166
Detta handlade om ett trotsbarn och speciellt da maste man leda - visa - lära - hjälpa. Kanske är han inte i trotsen ännu, men det är inte han som bestämmer hur ni ska ha det hemma. Det är ni som gör!Susanne* skrev: Gällande mammigheten så gäller också att det är ni som som leder honom. Han må vara hur mammig han vill men det är ni som ser till att era regler följs. Har man bestämt att mamma badar/lägger så är det det som gäller och ska genodrivas. Samma med tvärt om. Han söker ramar och ger man lillfingret så fortsätter frågorna än mer.
Jag förstar at det är jobigt att inte fa kramar. Det är inte helt samma sak, men när min mamma var och hjälpte oss när pappan var borta i 6 langa veckor, fick hon inte en enda gonatt kram, fick inte halla handen eller nagot för den stora. Det var precis som at hon inte ville att mormor skulle bli ett slags substitut för pappan. Tänkte bara pa det eftersom du skrev att pappan har varit mycket borta.
Hur är det när pappa är borta, fragar han efter honom eller är han "nöjd" med dig da?
Sant här gar ofta i vagor. Jag har inte varit sa poppis hos mellanflickan och nu plötslig är jag det. Vet inte varför, tror inte det är nagot jag gjort, hon är färdig med trotsen, sa kanske jag inte behöver svara sa starkt nu och da är jag lättare att tycka om
Kanske nagon annan har bra förslag eller teorier!
Kram Maria
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
Hej!
Fyller på med lite mer trådtips:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... f53f5eccb4
Kram Ewa
Fyller på med lite mer trådtips:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... f53f5eccb4
Kram Ewa
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 Hej igen!
Nej, ikväll är jag bara så ledsen. Idag sa lillen "du ska inte vara hemma" till mig. Sen när jag skulle ge honom en klapp på kinden senare "torkade" han av den. Pappa har varit hemma måndag och tisdag den här veckan och jag har jobbat. Kan det här hänga ihop med att jag började jobba i höstas? Pappa är inte borta så mycket längre. Han är uppsagd och nu fram tills han slutar i mars blir det inga resor. Han år pappaledig måndag och halva tisdag. Usch, jag vet inte om det går att göra något åt att han verkar tycka mycket mer om pappa, men jag undrar hur jag orka vara go hela tiden mot honom när han stöter bort mig. Dottern har aldrig gjort såhär. Kan det verkligen vara frågor det här? Vad undrar han i så fall?
Hälsningar från en ledsen Mule, mamma till snutta (juli -04) och prins (juli -06)
Nej, ikväll är jag bara så ledsen. Idag sa lillen "du ska inte vara hemma" till mig. Sen när jag skulle ge honom en klapp på kinden senare "torkade" han av den. Pappa har varit hemma måndag och tisdag den här veckan och jag har jobbat. Kan det här hänga ihop med att jag började jobba i höstas? Pappa är inte borta så mycket längre. Han är uppsagd och nu fram tills han slutar i mars blir det inga resor. Han år pappaledig måndag och halva tisdag. Usch, jag vet inte om det går att göra något åt att han verkar tycka mycket mer om pappa, men jag undrar hur jag orka vara go hela tiden mot honom när han stöter bort mig. Dottern har aldrig gjort såhär. Kan det verkligen vara frågor det här? Vad undrar han i så fall?
Hälsningar från en ledsen Mule, mamma till snutta (juli -04) och prins (juli -06)
Hej!
Jag förstår precis att det gör ont ända in i hjärteroten när man känner sig avvisad av det käraste man har. Men betänk ändå att han är en liiiiiten parvel ännu. Och oavsett skälen så skulle jag inte lyssna på det örat. Min storfis hade en mildare släng av det du beskriver, men jag såg det som frågor, även om jag vid något känslosammare tillfälle fick gå in på annat rum och sansa mig en smula och få lite perspektiv på det hela. Och mitt svar till honom då var att jag visst älskade honom. Och att jag visste att han älskade mig också. Och att vi alla var en familj som håller ihop. Och sedan gick jag vidare till mitt och lyssnade inte på ev protester. Jag såg det verkligen som frågor. Och det var de också. För han blev ypperligt lättad av svaret - både i ord och handling - att oavsett vad han gör eller säger, så står jag här, på hans sida. Men det höll säkert på ett par veckor - det gjorde det. Och torkade bort pussar som jag givit honom gjorde han också. Och sade att han tog bort pussen som jag tagit mig. Men se då hade jag redan ätit upp pussen, så den kunde han inte ta. Och det vart ju riktigt kul som lek det då. Så inte var det så mycket till allvar bakom, om du är med. Och precis så tror jag det är med din sötnos också. Man behöver verkligen inte klistra sitt sällskap på dem, men man ska heller inte vika undan när de ifrågasätter och stöter bort. Utan visa att man själv står stabil ändå. Tycker jag. Och sedan vill jag gärna betona det där lilla gemensamma projektet som man kan ta sig an, som jag skriver om i hänvisningstråden. Det brukar kunna lossna rätt bra då.
Lycka till
Jag förstår precis att det gör ont ända in i hjärteroten när man känner sig avvisad av det käraste man har. Men betänk ändå att han är en liiiiiten parvel ännu. Och oavsett skälen så skulle jag inte lyssna på det örat. Min storfis hade en mildare släng av det du beskriver, men jag såg det som frågor, även om jag vid något känslosammare tillfälle fick gå in på annat rum och sansa mig en smula och få lite perspektiv på det hela. Och mitt svar till honom då var att jag visst älskade honom. Och att jag visste att han älskade mig också. Och att vi alla var en familj som håller ihop. Och sedan gick jag vidare till mitt och lyssnade inte på ev protester. Jag såg det verkligen som frågor. Och det var de också. För han blev ypperligt lättad av svaret - både i ord och handling - att oavsett vad han gör eller säger, så står jag här, på hans sida. Men det höll säkert på ett par veckor - det gjorde det. Och torkade bort pussar som jag givit honom gjorde han också. Och sade att han tog bort pussen som jag tagit mig. Men se då hade jag redan ätit upp pussen, så den kunde han inte ta. Och det vart ju riktigt kul som lek det då. Så inte var det så mycket till allvar bakom, om du är med. Och precis så tror jag det är med din sötnos också. Man behöver verkligen inte klistra sitt sällskap på dem, men man ska heller inte vika undan när de ifrågasätter och stöter bort. Utan visa att man själv står stabil ändå. Tycker jag. Och sedan vill jag gärna betona det där lilla gemensamma projektet som man kan ta sig an, som jag skriver om i hänvisningstråden. Det brukar kunna lossna rätt bra då.
Lycka till
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06