Tv-sändningen var tillfälligt ur funktion. Vår morgonritual med vällingmys och tv i soffan fick upprätthållas med inspelat program istället.
Lussi har förälskat sig i ”Dora – utforskaren” och tillbringar halva dagarna med att trycka fjärrkontroller i händerna på mig och ropa: ”Boooooooots” (dvs apan ”Boots”, Doras lilla sidekick).
Så skedde även nu.
Och jag hörde hur jag i min hjärna formulerade följande fras: ”eftersom Lussi fick välja att vi skall se på Dora får Leia välja vilket Dora-avsnitt”. Den förrädiskt snabba meningen hann ringla sig ända till munnen innan jag i sista stund lyckades stoppa den från att halka ur. Istället sa jag: ”Leia, hjälp mig välja avsnitt”.
För varför skulle jag plantera dit ett fånigt rättvisetänk kring skitsaker och särskilt som inget av barnen efterfrågat det
Vi vuxna går ofta runt i nån slags absurd föreställning om att barnen efterfrågar millimeterrättvisa. Att det nästan är medfött och måste upprätthållas av oss.
En kär släkting var på besök. Lussi kom gåendes med Leias finaste julklapp, ett ”Byggare Bob–verktygsbälte”. Jag förklarade att Lussi ville ha det på sig varpå släktingen nästan med fasa drog efter andan och utbrast: ”går det
”. Min släktings reaktion är inte alls onormal. Jag utgick ju från samma tänk om man ser till det inledande exemplet, Och då har jag ändå i mitt arbete som lärare alltid arbetat väldigt medvetet mot den förödande trista millimeterrättvisan.
Jag har inlett mötet med nya grupper genom att berätta att jag inte är rättvis. Inte i den bemärkelsen att jag kommer att behandla alla lika och efter samma mått. Däremot likvärdigt men det är något helt annat.
Jag har t.o.m. överdrivit nästan in absurdum för att prova mina idéer. Har medvetet delat ut olika många stift till deras pennor, bjudit någon på en kaka kvar från fikat och låtit en annan vara inne på rasten trots att alla egentligen skall gå ut. Har fått många olika epitet (både bra och dåliga) men faktiskt aldrig orättvis.
Tillbaka till nutid. Måste man alltså gå runt och vakta sin tunga hela tiden för att vara säker på at säga rätt saker
Tänk om nu de där lömska rättvisemeningarna slipper ut ur munnen lik förbannat Är man körd då eller Alla kan väl inte vara sådär rediga som Nancy…
Om jag berättar att jag senaste igår lyfte ned Lussi från hennes matstol varpå jag illvrålade: ”neeeeej, du får INTE kleta sylt på fötterna, vad har jag sagt om det, mamma blir ARG om du gör så”.
Lussi är 18 månader…
Eller senare på kvällen: ”om du klättrar i Leias säng en gång till får du stanna där för jag tänker INTE hjälpa dig en gång till”.
Varpå Leia lägger handen på min arm och säger: ”men jag kan hjälpa Lussi”.
Ridå. Kloka Tessan sa en gång: ”snälla du, tänk vilken skillnad det är på att reflektera kring sin föräldraroll och att aldrig göra det. Du dömer dig själv så hårt för de ggr det blir fel men tänk alla gånger det blir rätt”.
Så jag väljer att tro att mina positiva insatser väger tyngre och att de gånger jag lyckas hindra urbota dumma meningar på rymmen är värda att vara tacksam för.
Som då tv:n var trasig. Och inte ett enda av barnen hade ens en tanke på rättvisa eller ej.
Bjud inte in Fru Justitia till syskonskaran. Och skulle hon ändå tränga sig på behöver hon inte få sitta på finstolen.
Nancy
Är övertygad om att det är vi själva som skapar milimeterrättvisan och därmed, ibland, rivalitet.
Helt underbar läsning, TACK!