Men, för fyra månader sedan (sept 08) köpte vi en juniorsäng med utdragslåda under. Vi har nämligen makens son här varannan helg och han är bara drygt 6 mån äldre än vår gemensamma son och vi hade förhoppningar om att "storebror" skulle få börja sova över hos oss, så vi slapp köra och hämta/lämna helgen igenom. Fram tills han fick börja sova över, i november? - han har bara sovit över här 3 eller 4 gånger nu, så hade vi honom lördag + söndag 0900-1700 båda dagarna. Vi bor nästan 4 mil från varandra, så det har varit ett himla körande och ganska bökigt även för barnen fram tills dess.
Pojkarna delar rum (vi bor i ett ganska litet hus, men med en härligt stor trädgård åtminstone och vi planerar att bygga ut i år) och det rummet är ganska litet. Min tanke och förhoppning var såklart att kunna ställa ner spjälsängen i källaren (i väntan på den nya bebisen, med BF 3/5-09) och sonen skulle sova i juniorsängen, med plats för bonussonen i utdragssängen undertill. Den nya sängen möttes med förtjusning av båda pojkarna, bonussonen har sovit i "riktig" säng sedan han var ungefär 18 mån (eller om det var ännu tidigare?) och det har enligt info fungerat hur bra som helst ända sedan hans sängbyte.
Sagt och gjort, jag monterade ner spjälsängen i höstas och sonen skulle sova i den riktiga sängen istället. Det gick hur bra som helst, både nattetid och med tupplurarna dagtid, de första dagarna. Sen började springandet! Vi föste tålmodigt tillbaka honom i sängen och sa gonatt i avspänd, lite uttråkad ton (inget roligt som händer liksom). Men det blev värre för varje kväll som följde, trots vårt tålamod. Sonen tyckte det var superkul att hoppa ur sängen så fort vi hann ur rummet, skrattade som en tok och följde självmant med tillbaka och la sig och sa gonatt igen. Jag minns inte hur länge vi höll på, om det var knappt två veckor totalt, där de första dagarna gick bra, men slutet kom en kväll när maken var bortrest och jag inte orkade mer. Efter två timmar(!) av ständigt hopp ur sängen, ibland innan jag ens hann stänga dörren, med en skrattande och uppspelt och egentligen jättetrött kille som inte kom till ro utan drev sin mamma till vansinnets gräns gav jag upp. Jag var helt färdig, gravid som jag var dessutom, och grät nästan på kuppen när jag röt åt honom att sitta stilla i sängen medan jag kånkade upp spjälsängen från källaren och monterade ihop den och så fick sonen lägga sig i den istället. Han somnade nöjd direkt. Ridå.
Efter det har vi försökt ett par gånger till med att byta säng, men spjälsängen har fått stå kvar i rummet under tiden. Det har gått bra några dagar, sen har det varit ett jäkla rännande igen och vi har tappat orken och sugen efter kortare tid varje gång. Sonen verkar inte trygg i den riktiga sängen? Han kommer liksom inte till ro och verkar väldigt nöjd när han får komma tillbaka till spjälsängen igen. Fast däremellan har han frågat efter att få sova i den stora sängen några gånger, men då har jag sagt nej för jag har inte kännt att jag haft orken att ta striden igen. Bonussonen har som sagt sovit över 3 eller 4 gånger vid det här laget och han sover så gott i den stora sängen. Han har såklart fått sova "där uppe", eftersom sonen sover i spjälsängen och rummet är litet, så finns det inte plats att även dra ut sänglådan.
Häromkvällen fick jag för mig att försöka igen, sonen tyckte det var en bra idé att sova i stora sängen (han är ju alltid med på det när man föreslår det) och la sig gott tillrätta och vi sa gonatt. Sen tog det inte många minuter innan springandet började igen, med en uppstissad liten kille som bara garvade. Jag stod utanför dörren och väntade och lugnt och sakligt gick tillbaka med honom, de sista gångerna gick jag in direkt jag hörde att han satte sig upp och drog av täcket. Till slut sa jag, lika sakligt, att antingen sover du i stora sängen eller så sover du i spjälsängen, det är bara att välja, men sova måste du. Då ville han själv sova i stora sängen och verkade komma till ro. Jag väntade en god stund utanför dörren och gick sen och satte mig i soffan hos maken. Allt var lugnt i säkert 20 minuter och vi trodde att han somnat, sen kom han upptassande igen. Och då frågade jag, lika lugnt och sakligt fortfarande, att han ville kanske hellre sova i spjälsängen? Och sonen svarade "ja, hemskt gärna" och så la jag honom i spjälisen istället. Han somnade inte direkt, men efter en liten stund i alla fall. Pratade och ropade lite och lekte lite för sig själv.
Sen slog det mig iofs att det kanske är lite mycket att byta säng just nu, när han precis har börjat på förskolan (andra veckan nu, inskolning förra veckan, han går 15 h/v fördelat på 5 h/dag tis+ons+tors).
Men! Jag ser ju min planering går åt helsicke! Jag hade ju tänkt ut att han skulle byta säng i god tid innan bebisen kommer, BF 3/5, så att han inte känner att bebisen "stjäl" hans älskade spjälsäng! För självklart hade vi tänkt att nya bebisen skulle få överta sonens spjälsäng nu när sonen är så stor (hinner fylla 3 i mitten av april, innan bebisen kommer). Och rummet är så litet, det hade varit roligt att kunna ställa ner spjälsängen i källaren och ställa in det lilla bordet och de små stolarna där istället. Men det fungerar inte alls som jag hade tänkt mig och nu har jag så smått börjat tänka att vi får nog köpa en spjälsäng till istället.
Hur ska vi göra egentligen? Hur gör man när man byter från spjälsäng till "riktig"? Hur ska vi få honom att stanna kvar i sängen? Och när är det egentligen lämpligt att byta? Har vi gjort fel som låtit honom ha kvar spjälsängen så här länge? Jag läste ju i Barnaboken att Anna inte rekommenderar sängbyte förrän efter trotsåldern, och jag kan ju förstå varför haha. Ska vi bara bita i det sura äpplet och kanske t.o.m. ställa ner den riktig sängen i källaren istället? Och tills vidare lösa bonussonens sängbehov på annat sätt? Golvytan i barnens rum har blivit ytterst begränsad nu när det står två sängar permanent i rummet. Hur gör jag för att det ska bli så bra som möjligt för sonen?
(Ber om ursäkt för långt inlägg).
. Han kan bädda den fint, lägga dit en bamse och vara med pa första läggning och ramsa sig ut av rummet! Om de inte sover tillsammans da...