Genustråden

[inger]

Det är rätt bråkigt i min dotters klass en femteklass.
Min dotter uttrycker det som så att det är den manlige lärarens fel.
- Innan P började här som lärare hade vi tjejer lyckats lugna ner killarna. Men nu har han fått igång dem.

Jag blir helt matt. För jag känner igen det här från min skoltid på 70 och 80-talet.
Killar bråkade och ansågs bli lugnare i miljöer med tjejer i.

Min dotters klass bestod från början nästan bara av tjejer. I fyran placerades bråkiga killar i den klassen och tjjerna lyckades tydligen lugna ner dem.
Tills de fick den här läraren. Suck

[blomman]

Ja, det där känner man igen! Men att de fortfarande håller på sådär är ju befängt! Kan du prata med läraren? Eller rektorn, eller vemsomhelst? Be dem förklara hur de tänker..

Jag hoppas att en annan sak ändrat sig också. Nämligen det man fick höra om en kille knyffade in en i elementet och kastade ut ens skor genom fönstret. Alla, även de vuxna, sa : Han är nog bara kär i dig!

OM det nu var så, hur fullkomligt puckat är det inte att låta ett sånt beteende fortgå som en slags kärleksförklaring?? Man förutsätter för det första att killen inte kan visa känslor på annat sätt, och sen ska vi tjejer ta våld som en kärleksförklaring? Helt galet, och jag hoppas som sagt verkligen att man inte håller på så fortfarande. Jag har inte hört nåt från min dotter iaf..

Jag kom på att i mina barns närhet finns det en hel del bra förebilder!
En person som jobbat på dagis flera år och nu utbildar sig till förskolelärare, en brandman som också spelar i rugbylandslaget och en pilot bl.a.
Av vilka kön de här personerna är får ni gissa

[inger]

Det var en kille som la krokben för min dotter förra året.
Han gjorde det med avsikt. Det tog lång tid för oss att få pedagogerna att lyssna till dotterns version.
Hon bröt i allafall armen av det lilla skämtet från killens sida. En hel fotbollssäsong missade hon.

I allafall när vi berättade på barnsjukhuset hur det gått till var det en fånig barnsköterska som log och sa
- Jamen han var nog bara kär i dig.
Både jag och dottern blev så paffa att vi inte fick ur oss ett ord.
Man önskar u nu efteråt att man sagt något dräpande.

[annawahlgren]

Kan inte gissa - trevligt nog

Folk i Kanada efterlyser Barnaboken på engelska. Jag svarade att översättningen, lustigt nog, är gjord av en kanadensare. Och fick prompt respons: "Så kul att kvinnan som översatt BB är från Kanada!" Det blev stort skratt när jag talade om att hon heter Bruce.

"Kärlek börjar med slag", hette det på min tid. På allvar. Som ett slags axiom. Slog en pojke en flicka (näppeligen tvärtom) var det för att han var så extra intresserad av henne, ja, faktiskt, KÄR

HUR I HELVETE DÅ

[Cyan]

Oj vad mycket intressanta saker som ventileras här! Kommer osökt att tänka på följande historia:

En far och son var ute och åkte bil, helt plötsligt blev de påkörda, mannen dog direkt, men pojken klarade sig, men vart så skadad att han var tvungen att opereras direkt.
När pojken kom till operations salen så skrek kirurgen till: "Men det där är ju min son!!" Hur hänger det ihop?

Ni som kan/kommer på svaret behöver inte outa det i tråden. Om någon inte gör det tycker jag gott ni kan resonera här...

[Cyan]

Kan tillägga att jag när jag hörde denna för några år sedan inte kom på hur det hängde ihop...

[inger]

Personen som utbildar sig till förskollärare är man.

Resten klurar jag vidare på

[annawahlgren]

Kirurgen kan jag... men säger inget

[Sara76]

Jag har inte läst hela tråden, tiden har inte funnits än (tyvärr)... Jag har iaf börjat tänka mer på hur jag bemöter barn utifrån vilket kön de tillhör, framförallt mina egna.

Bara en sådan sak som att J var "min sötnos" då hon var bebis, medan V är "min underbara unge"
V är "tuff och orädd", "grabbig" , och "stark som en björn". Ingen bebis är väl det eg
J var "rar", "älsklig" och "duktig" (någon Barnabok existerade inte i min värld på den tiden, ska väl tilläggas )

J är numera väldigt sportig, och då är hon "lite av en pojk-flicka"

Jag HAR försökt uppfostra henne fördomsfritt, och därför ( ) är hon "framåt", "tuff för att vara tjej" mm

Fortsätter läsa era kloka synpunkter och inväntar min inre "sanningens minut" 8-[

[/LO]

Men det är helt knäppt, för det händer något i hjärnan när det gäller kön.
Jag har några par hängslebyxor som jag använder till Ivar. När jag byter blöja på honom så knäpper jag upp dem i grenen och då blir de som en klänning på honom.
Och helt plötsligt har jag en liten tjej framför mig. Och jag känner det. I bråkdelar av en sekund, men ändå. Vad är det som händer, egentligen? Det är inte så att jag känner mer eller mindre, bara annorlunda.
Och det har hänt flera gånger - määklit, som man säger i Småland.

Men en sak till är presenter. Vera älskar traktorer, grävmaskiner och lyftkranar. Det är i alla fall det hon kollar efter och tittar på i böcker. Hur många har hon? EN traktor, en grävmaskin, lite småbilar.
Hon fyllde ju år i veckan och hade barnkalas. Killar och tjejer blandat, men hon fick smådockor, pärlor, pysselbok etc... Det är ju fint, men inget direkt som hon vill ha eller som hon inte redan har massor av.

Jag gillar att ge böcker. De är relativt könsneutralt, även om det givetvis finns stora undantag där också.

/LO

[Fd Medlem]

Här är jag igen, efter att, så att säga, ha tappat tråden...

"Kärlek börjar med slag", hette det på min tid. På allvar. Som ett slags axiom. Slog en pojke en flicka (näppeligen tvärtom) var det för att han var så extra intresserad av henne, ja, faktiskt, KÄR

HUR I HELVETE DÅ

Vad var det ni kronprins Fredrik sa då Dronnignen och Henrik firade silverbröllop..? Något i stil med "Far, du vet vad man säger: den man älskar slår man. Och du ska veta, vi har verkligen blivit älskade."

Det är inte ordagrant, men i den stilen forumlerade han sig. Rätt... häftigt.

Det var inte det danska kungahuset som pockade, egentligen, utan minnen från min egen uppväxt.
Slagen hade då bytts ut mot bråk, "Kärlek börjar med bråk" hette det. Okej.

I späd ålder kom jag dock på att det bara var förbannad lögn. Killarna slog ch bråkade. Men vi flickor, vi skulle bara bita ihop, för det var ju EGENTLIGEN BARA FÖR ATT KILLARNA TYCKTE SÅ MYCKET OM OSS...

Så vi lät dem slå. Jag lät dem också slå. Trevligt med så mycket kärlek...

Men jag revolterade. Jag började slå tillbaka. Hårt som f-n. Tänk Tyson. Kläder gick sönder. Blod utgöts.

Inte något med att jag gjorde det för att jag EGENTLIGEN TYCKTE SÅ MYCKET OM mina fd plågoandar.

Nej, nej, jag ansågs vara rena problembarnet. Aggressiv. Extrainsatta föräldrasamtal, medling och gud vet allt.

Så var det alltså med den bråkiga kärleken, den var reserverad för killarna, fick jag erfara.

Faktiskt blir jag så arg att jag kokar när jag tänker tillbaka på detta. Helt meningslöst, men det blir jag.

[Sara76]

Nej, nej, jag ansågs vara rena problembarnet. Aggressiv. Extrainsatta föräldrasamtal, medling och gud vet allt.

Var samma sak med J då hon var 5 och gick på dagis... Hon har aldrig varit typen som låter sig bli slagen, tack och lov!
Bytte daghem till henne omgående, då jag insåg att dagispersonalen (som inte hindrade pojken ifråga från att slå) hindrade J från att försvara sig

[blomman]

Åååh, sånt där gör mig tokig!!! Självklart var det inte bra att du slogs heller, men samtidigt beundransvärt att du stod emot. Inte bara tog emot, som vi tjejer ska göra (tydligen).
Kärlek börjar med bråk, ja så hette det på min tid också. Än så länge har jag inte hört nåt i mina barn skola om det här, hoppas att till största delen "växt" bort med generationsbyten. Om fler läste Barnaboken så kanske färre barn skulle slåss alls, oavsett kön..

Sen är det inte direkt så fantastiskt att vara kille och inte få lära sig andra sätt att få utlopp för känslor än att slå och bråka. Undrar hur skönt det egentligen känns, att samhället förväntar sig att man ska bråka, oavsett om man vill..

Tänkte på mina bra förebilderexempel. Jag tror och hoppas att mina barn kan ha glädje av att se:

Blivande förskoleläraren: Deras farbror Johnny
Brandman och med i rugbylandslaget: Barnens pappas kusin Jessica
Pilot: Min brors fru (Boris här på forumet! )

De följer ju åtminstone inte tråkiga könsroller i sina yrkesval!

[inger]

Måste väl vara mamman då

[Ewa]

Här har mycket klokskaper hunnit avhandlas :thumbsup: Tack för dem - och för initiativet.

En reflektion från mig angående vad som sätts i händerna på olika sorter - allt som oftast har jag märkt i omgivningen... Bekantingar med bara flickor tenderar ha väldigt lite prylar som uppmanar till att få utlopp för riktigt kreativt skapande (undantaget pärlor, kritor och STILLSAMT estetiskt pyssel osv). Det blir väldigt mycket pyssel kring utseendet i olika former. Vare sig det är på Barbiedockor, ponnyhästar, frisördockor eller sig själva. Och det är ju inte bara i bekantskapskretsen det märks. Det märks ju även ute i handeln - på könsuppdelningen i leksaksaffärerna.

När jag växte upp fanns inte alls samma rosa frosseri - och jag och min lillebror hade ingen skillnad på prylar just. Det var småbilar, lego, pussel, kritor, klossar, tågbanor och dockor. För oss båda. Ungefär så. Men i min bekantskapskrets lyser småbitslegot, tågbanorna, klossarna och det som inbjuder till mindre ingenjörskonst med sin frånvaro. Kanske säger det bara något om mitt nuvarande umgänge... Eller inte.