Jag har läst här om hur man kan göra med vad jag uppfattat som större barn som t ex är rädda för mörkret, att man tar det på största allvar och jagar bort monster tillsammans.
Frågar eftersom en vän frågat mig. Hon har en 24-månaders, annars tillfreds och glad, som efter vad som verkade vara en mardröm är jätterädd för ett flygplan inne på sitt rum. Hon pekade på ett ställe i rummet då hon vaknat och grät. Hon sa kvällen efter mardrömmen att planet hade en konstig näsa och hår. Nu är hon rädd att gå och lägga sig och för att sova.
Nu känner ju inte jag till precis hur deras (icke AW) läggning fungerar, men har ni några allmänna tankar/tips? Hon frågade mig om råd och jag frågar er. Tack!
Kan 24-månaders jaga "monster"?
Kan 24-månaders jaga "monster"?
Mamma till en liten muskelbyggare född i slutet av 2006.
Hej!
I perioder kan man ju bli rädd för mycket. Prylar som låter högt, åker fort, dundrar och har sig... Oavsett föremålet för rädslan så tycker jag att man tar barnet på allvar, men samtidigt inte förstärker rädslan, utan låter barnet möta faran beskyddad.
Tycker man då att högljudda grävskopor är bra jobbiga, och man råkar gå förbi en byggarbetsplats, så behöver man ju inte ta värsta omvägen. Men däremot gå förbi och kommentera/titta TILLSAMMANS, en kort stund, innan man beger sig vidare. På så sätt talar man om att livet fortgår. Ingen katastrof inträffade. Och så småningom kommer inte grävskopan vara alls särskilt otäck längre.
När det gäller abstrakta faror, så får man ju se till att jaga väck eländet. Och i både ord och handling visa att man kan rå på både det ena och det andra. Här hemma har vi alltid tagit tag i monstret eller spöket och hivat ut det genom fönstret med ett stort "Schvisch!!!!" Så kan man klappa händerna och jubla över ett väl utfört arbete. Inga monster i sikte. NU har vi kört iväg dem. Monsterspray vet jag också har använts av somliga, ja - det gör ju t.o.m. Alfons i någon bok. Så alla sätt är bra, om de är konkreta och syftar till att i handling visa att man gemensamt tar hand om bekymmer som dyker upp.
Sedan kan man ju berätta för vännerna att det här med skratt och bus och att kittlas ner i sängen är ett mycket lyckat koncept (om ni nu har egen erfarenhet att bidra med), för skrattsalvor är rätt bra på att ta kål på allehanda spökerier.
I perioder kan man ju bli rädd för mycket. Prylar som låter högt, åker fort, dundrar och har sig... Oavsett föremålet för rädslan så tycker jag att man tar barnet på allvar, men samtidigt inte förstärker rädslan, utan låter barnet möta faran beskyddad.
Tycker man då att högljudda grävskopor är bra jobbiga, och man råkar gå förbi en byggarbetsplats, så behöver man ju inte ta värsta omvägen. Men däremot gå förbi och kommentera/titta TILLSAMMANS, en kort stund, innan man beger sig vidare. På så sätt talar man om att livet fortgår. Ingen katastrof inträffade. Och så småningom kommer inte grävskopan vara alls särskilt otäck längre.
När det gäller abstrakta faror, så får man ju se till att jaga väck eländet. Och i både ord och handling visa att man kan rå på både det ena och det andra. Här hemma har vi alltid tagit tag i monstret eller spöket och hivat ut det genom fönstret med ett stort "Schvisch!!!!" Så kan man klappa händerna och jubla över ett väl utfört arbete. Inga monster i sikte. NU har vi kört iväg dem. Monsterspray vet jag också har använts av somliga, ja - det gör ju t.o.m. Alfons i någon bok. Så alla sätt är bra, om de är konkreta och syftar till att i handling visa att man gemensamt tar hand om bekymmer som dyker upp.
Sedan kan man ju berätta för vännerna att det här med skratt och bus och att kittlas ner i sängen är ett mycket lyckat koncept (om ni nu har egen erfarenhet att bidra med), för skrattsalvor är rätt bra på att ta kål på allehanda spökerier.
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 
& Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06