Genustråden

[cissii]

Varpå Sessan svarar "men pappa det har ju aldrig du på dig

Så dags då för pappa . Föregå med gott exempel..... 8)

[annawahlgren]

Ja kära nån. har inte läst hela tråden men tackar för initiativet, Blomman Mycket intressant lektyr.

Det lär nu finnas "genusneutrala" eller genusbefriade eller vad de nu kallar det, dagis i Stockholm. Där är det dockfritt bland leksakerna. Dock inte bilfritt

Måste i sammanhanget citera ett inlägg från Gästboken:

"Har - - ett dilemma. Min dotter - - umgås mycket med en jämnårig kamrat. Min dotter känner direkt att hon har övertaget och både 'brottar ner' och känner lite väl hårt på honom. - - Jag kan känna att kompisen inte ens får en chans att varken försvara sig eller ge igen & jag tror att min dotter skulle bli betydligt lugnare om han gav sig på henne. - - Hon leker utmärkt med andra barn och det känns då som att - - att min dotter mer är i underläge och inte bara kan gå på utan får mothugg."

Kvinna, vet din plats Underläge Mothugg "Min dotter skulle bli betydligt lugnare om han gav sig på henne."



PS Någon som undrar hur gammal flickan ifråga är? (Och därmed den jämnårige pojken?)





Nio månader.

[*frieda*]

"Min dotter skulle bli betydligt lugnare om han gav sig på henne."

Usch nu satte jag te i vrångstrupen Det var det j-vligaste jag har hört

Säger jag som har sett mycket kvinnomisshandel i mina dagar... Lugnare Vad är det för 1400-tals retorik

[inger]

En av mina vänner har gjort ett intressant blogginlägg om hur folk ser på hennes son när han är vild och är klädd som en flicka

http://maskot.bloggagratis.se/2009/01/1 ... anda-girl/

[Stilla]

Apropå ringfingrar:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=873143


Stilla

[Solglimt]

"Min dotter skulle bli betydligt lugnare om han gav sig på henne."

Du milde! Ja, låt oss försätta varandra riktigt ordentligt i underläge, ge oss på varandra och ge varandra mothugg, så att vi lugnar ner oss! Låter idiotiskt i vilken ålder man än placerar resonemanget, men än mer idiotiskt i samband med små krypbarn.

Hörrni! Jag har upptäckt något mycket intressant och förvirrande. Mina ringfingrar är ju längre än pekfingrarna sett från ovansidan av händerna. Men om jag vänder och tittar från insidan av händerna ser pekfingrarna längre ut än ringfingrarna! Vad tyder nu DET på? Kanske jag har läggning att va`en transvestit?

[sömnlös]

Ja du Solglimt!
Kunde inte låta bli att kolla mina fingrar igen. Samma här -det beror på från vilket håll jag tittar. Märkligt :-k . Pekfingrarna är klart längre om jag tittar från insidan . Kanske man kan välja då

Jag såg inlägget i gästboken och hoppas att vederbörande utmanar sitt tankesätt genom att läsa vidare på detta underbara forum.

[/LO]

Apropå ringfingrar:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=873143


Stilla

Är det någon som är förvånad över att forskningen är gjord på MÄN? Hur ser det ut hos kvinnor? Likadant?
Och den studien som står i slutet av artikeln. JASSÅ Den slutsatsen kunde jag ha lagt fram utan att göra den minsta lilla studie

En helt annan sak ur genusperspektiv. Jag har funderat på syskonskap. Jag har en lillebror och är gift med en lillebror som har en storasyster. VI vet exakt våra roller och bråkar aldrig - någonsin.
Jag har min egen lilla teori om detta.
Storasyster har en position, rang, maktfördel (kalla det var du vill) av att vara äldsta syskonet.
Lillebror har samma typ av fördel för att han är kille. Dessa två maktfördelar konkurrerar inte med varandra. De är aldrig ett hot mot varandra. De har högst rang båda två ur två helt vitt skiljda perspektiv.
Lillasyster måste "alltid" slåss för sin tillvaro. Hon är yngst och är tjej. Här spelar det ju inte så stor roll om hon har en syster eller bror som är äldre.
Lillebror till en storebror kan ju också lätt hamna i underläge och behöva slåss för sin possition. Men han har ju alltid möjlighet att "bli kung" i något annat sammanhang, i skolan eller inom någon idrott.

Jag säger inte att det alltid är så, men lite åt det hållet i alla fall - eller?

/LO

[sömnlös]

Lo, jag vet att jag någonstans läst om detta med syskonskap kontra relationer.
Som jag minns det, funkar kombination storasyster-lillebror eller lillasyster-storebror ofta bra i ex äktenskap. Antagligen eftersom man "känner igen sig".
Kan inte minnas om det spelade så någon roll vilket kön det var på syskonet man växt upp tillsammans med.

Märker att mina barn trivs väldigt bra tillsammans. De är precis som du och din bror, storasyster-lillebror.
Kanske finns det någon som kollat upp vilken kombination som är optimal .

[/LO]

Som jag skrev, så har de fördelar båda två av att vara störst, resp kille. Jag tror att den kombinationen är starkast, eller snarare lugnast.
Jag säger inte att det alltid är så, jag säger heller inte att andra syskonkonstellationer inte funkar. Inte alls. Men jag tror att det är lite lättare...

/LO

[blomman]

Nu måste jag bara hoppa till ett annat ämne inom den här genren!

Nämligen en grej som vi diskuterat ganska mycket bland folk häromkring.
Vi kom fram till, i vår statistik, att killar som är känsliga ofta härjar mer, går upp i varv och blir lätt stökigare. Att de oftare knuffas, brottas etc.

Vi drog vår egen slutsats av det, och det var att deras känslighet krockar med att de redan som små får den tuffa mansrollen projicerad på sig. Att deras behov av att kramas får ta sitt utlopp i att brottas istället. Har sett flera småkillar som blir så glada när de ser en kompis de inte sett på länge och det bara lyser om dem, man ser hur de VILL kramas, och sen blir det nåt slags luta-sig-emot-och-nästan-kramas-fast-det-blir-en-knuff.
Mindre känsliga killar är i vår ostatistiska undersökning lugnare.

Nån som känner igen?

I vilket fall är det helt galet. När ska känslighet och omtanke sluta vara mindre värt?

Apropå ringfingrar så HAR det gjorts undersökningar där även kvinnor ingått, men man måste MÄTA fingrarna, så man får rätt längd från basen.
Sen är det inget som säger att det måste stämma för det.
Men jag tycker inte man måste underskatta hormonerna hos (vuxna) människor. Under ett könsbyte har man studerat t.ex en kvinna som var på väg att bli man. Överraskande, även för forskarna, var t.ex att hon blev sämre på att avläsa folks känslor men bättre på rumslig uppfattning...
Men som sagt, det gäller vuxna, och måste ju garanterat vara olika från person till person.

Vilken roll man har i familjen tror jag också präglar en. Jag är typisk storasyster, har "alltid" rätt, och är van att bestämma. Lägg därtill min tid på Naturbruksgymnasium där jag fick vara tvärtemot den kvinnliga mallen, jag satt inte precis tyst med händerna i knät .
Och så har jag haft ett förhållande med en storebror i 10 år!
Men det märks kan jag säga , vi har alltid rätt båda två och diskuterar hejvilt hela tiden. Fast bråkar gör vi inte, aldrig skrik eller smäll i dörrar, aldrig personpåhopp. Men ofta får vi googla eller slå i uppslagsverk för att få klarhet i vem som har rätt egentligen...

[K-ina]

Vi drog vår egen slutsats av det, och det var att deras känslighet krockar med att de redan som små får den tuffa mansrollen projicerad på sig. Att deras behov av att kramas får ta sitt utlopp i att brottas istället. Har sett flera småkillar som blir så glada när de ser en kompis de inte sett på länge och det bara lyser om dem, man ser hur de VILL kramas, och sen blir det nåt slags luta-sig-emot-och-nästan-kramas-fast-det-blir-en-knuff.
Mindre känsliga killar är i vår ostatistiska undersökning lugnare.

Nån som känner igen?

Nej... Jag tycker att jag har en av var sort... En känslig kille med känselspröt som är lååånga och så lillkillen som bara kör på i ullstrumporna utan att reflektera så mycket över varken sina egna eller andras känslor. Ingen av dem brottas eller knuffas... om det inte är lek där alla är med på det.

Och jag har faktiskt tänkt på det och tackat Barnaboken för det. Jag har avstyrt alla slags tendenser till brottning, knuffning och hårdhänthet och visat hur man gör. Sen har jag kört handen om handen och klappa fint och kramas... och de verkar ha fattat det... Jag har trott att det handlar om ren och skär uppfostran jag... Uppfostran som i och för sig tar olika lång tid att få till om man säger så... Vissa barn fattar efter etthundra upprepningar andra behöver tusen... á la raspiga gramofonskivan... Jag tänker mig att man i en miljö där man tom. blir uppmuntrad över sin "bufflighet" för att det tolkas som om man är en riktig "grabb" faktiskt blir sån?

Sen finns det naturligtvis undantag. Barn som av olika skäl inte kan förstå hur man gör när man är tillsammans med andra barn. Som har föräldrar som visar och leder hela tiden men som ändå inte når fram riktigt... Men det är inte dem jag tänker på...

Nu kramas väl inte mina killar med andra killar särskilt ofta ändå - men knuffas och brottas? Nej faktiskt inte... Men de kanske kommer att börja? När de behöver bli mer macho för att bli accepterade?

[blomman]

Jag tror inte vi kan gå på barn uppfostrade i BB-anda..
Min sons lärare säger att han är den enda i sin klass (av killarna ) som inte brottas och knuffas. Så visst är det uppfostran.
De här killarna som håller på och spelar upp sig och så att säga går över gränsen uppfattar jag är de som man ser blir tårögda emellanåt, och lite darriga på rösten, men då istället för att visa det bråkar lite.
Och det uppfattar jag är delvis för att de lärt sig att det inte är ok för dem att bli ledsna, och visa det, och då tar man till det enda "godkända" manliga beteendet, att bråka istället. För känslorna måste ut!

Jag tänker mig att man i en miljö där man tom. blir uppmuntrad över sin "bufflighet" för att det tolkas som om man är en riktig "grabb" faktiskt blir sån?

Ja, men här tror jag att de känsliga lättare faller offer i rollen. De stabila bryr sig liksom inte, men de känsliga vill passa in, samtidigt som deras känslighet gör att de INTE passar in.. är du med på hur jag menar? Då slår det över.

Jag har åtminstone själv mött massor av killar som, speciellt i tonåren, är de bråkigaste och stökigaste, men också de som tar illa vid sig lätt och som man ser att tårarna brinner under ögonlocken hos.. men de FÅR ju inte visa sånt, och då blir de ÄNNU tuffare.. Det var många av de där tuffa killarna som knackade på ens dörr när jag bodde på internat, mitt i natten och var så ledsna och ville prata, men som också var noga med att få alla tysthetslöften man kunde ge för det fick ju absolut inte komma ut.

Jag tror inte du kan jämföra teorin med dina killar, jag har också en känslig en, men om man ser generellt så tycker jag att det här beteendet dyker upp hela tiden. Och såklart mer hos dem som har föräldrar som förväntar sig att de ska vara på ett visst sätt för att de är killar.

[K-ina]

Ja... Då är jag med - och håller till och med med...
Visst minns man de tuffa killarna i tonåren som kämpade med tårarna. Men kanske det inte bara är en medfödd känslighet som ligger bakom utan en ganska stor utsatthet också. Killar som hade kunnat vara hur stabila som helst som har varit med om litet för tuffa tag i sina (unga) år.
Tänker jag...

[blomman]

Säkert så med!
Relaterar till Annas inlägg om niomånadersbebisar som ska ge varandra mothugg!
Det här gäller nog inte bara kombinationen kille-tjej utan även kille-kille.
Att de ska lära sig att "ta för sig" dvs slå sig fram och trampa på andra. Vilket de inte mår bra av (gör någon det?), och BLIR tuffa. Och utsatta.

ALLA förlorar på könsroller! Killar som tjejer!