Hej!
Mycket längesedan jag skrev något här. Allt flyter på helt enkelt. Men nu vill jag gärna höra med er som gillar Anna W hur ni ser på följande tankar kring trots.
Min 18-månaders son har just börjat att visa stark vilja. Han kastar sig till exempel ner i en liten hög på marken och rullar runt och skriker ibland. Min reaktion är i första hand sympati för att det syns att han är så frustrerad och det måste vara jobbigt, men allra mest tänker jag "ååååh så sött!!" och mitt hjärta svämmar över av kärlek. Låter honom hållas en liten stund och sedan lurar jag honom att skratta. Tycker att det är så härligt att se hans vilja och att han nu kommit till ett nytt steg i sin utveckling.
Men nu börjar jag fundera. Förminskar jag honom och hans ilska när jag tänker så som jag gör? Själv skulle jag bli jätteirriterad om någon log åt mig när jag visade min ilska och frustration.
Vill gärna höra vad ni tycker!
Kramar
Jag kan inte bli upprörd vid trotsandet (1,5 år)
Hej!
Ja, du. Sympati är väl alldeles, alldeles toppen. Jag tycker det låter som om du ger honom allt han behöver, delar eländet, ger honom tid och sen går vidare till annat. Då känner han sig förstådd. Han kan vara lycklig som har dig till mamma. Istället för någon som hellre gormar och går på. Det låter just inte som om du förminskar honom det minsta. Det är ju en viss skillnad mellan att bli skrattad med och att bli skrattad åt. Jag skulle tro att det är precis på samma vis, oavsett om man är ca metern lång eller närmare ett par. Känner sig barnet förstått, snarare än missförstått, så tror jag inte man känner sig skrattad åt. Dela eländet med honom, när han trillar i hop i en hög. "Ja, visst är det eländigt och benen som ÄR så trötta. Vi vilar dem en smula. Kolla kotten, där!" Typ, ungefär som du gör. Eller hur
?
Det finns mycket gott att läsa här ovan om att vara sitt barns bästa vän i världen och hur man gärna kan tänka kring fostran när barnet blivit lite större (Förtrots, Gå i pakt med barnet, Börja alltid med ett ja). Framför allt tycker jag det handlar om att:
Undvika vanmakt (frustration)
Vara barnets bästa vän - Gå i pakt
Social delaktighet
Utevistelse
Vara barnets guide genom att Visa, Leda, Lära, Hjälpa
Kram Ewa
Ja, du. Sympati är väl alldeles, alldeles toppen. Jag tycker det låter som om du ger honom allt han behöver, delar eländet, ger honom tid och sen går vidare till annat. Då känner han sig förstådd. Han kan vara lycklig som har dig till mamma. Istället för någon som hellre gormar och går på. Det låter just inte som om du förminskar honom det minsta. Det är ju en viss skillnad mellan att bli skrattad med och att bli skrattad åt. Jag skulle tro att det är precis på samma vis, oavsett om man är ca metern lång eller närmare ett par. Känner sig barnet förstått, snarare än missförstått, så tror jag inte man känner sig skrattad åt. Dela eländet med honom, när han trillar i hop i en hög. "Ja, visst är det eländigt och benen som ÄR så trötta. Vi vilar dem en smula. Kolla kotten, där!" Typ, ungefär som du gör. Eller hur
?Det finns mycket gott att läsa här ovan om att vara sitt barns bästa vän i världen och hur man gärna kan tänka kring fostran när barnet blivit lite större (Förtrots, Gå i pakt med barnet, Börja alltid med ett ja). Framför allt tycker jag det handlar om att:
Undvika vanmakt (frustration) Vara barnets bästa vän - Gå i pakt Social delaktighet Utevistelse Vara barnets guide genom att Visa, Leda, Lära, Hjälpa Kram Ewa
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 Tack för ditt svar Ewa! Det värmde!
Trotsandet har fortsatt, eskalerat ordentligt under ett par dagar, sen minskat igen. Ser att han blir förvånad själv över sitt humör när det är som värst.
Anledingen till att jag undrar över min reaktion är att jag undrar om lille sonen inte känner att han får någon respons på sina utbrott. Vill ju inte att han ska tro att han måste ta i ännu mer och ännu mer. Så brukar jag själv göra mot min man när vi bråkar och han aldrig blir arg tillbaka
Trotsandet har fortsatt, eskalerat ordentligt under ett par dagar, sen minskat igen. Ser att han blir förvånad själv över sitt humör när det är som värst.
Anledingen till att jag undrar över min reaktion är att jag undrar om lille sonen inte känner att han får någon respons på sina utbrott. Vill ju inte att han ska tro att han måste ta i ännu mer och ännu mer. Så brukar jag själv göra mot min man när vi bråkar och han aldrig blir arg tillbaka
Nja, det är just inte en sådan respons han är ute efter. Ännu, i vart fall. Han vill kolla att världen står för det den säger att den står för. Ungefär. Det stora ifrågasättandet kommer. Och då KAN det tänkas att han kommer att söka mer respons - särskilt om du har att göra med "den starke" - under den RIKTIGA trotsen, som lär dröja minst 1-1,5 år till. Men det kan likaväl vara så att han inte kräver så stora gester - någonsin.Augusti06 skrev:Anledingen till att jag undrar över min reaktion är att jag undrar om lille sonen inte känner att han får någon respons på sina utbrott. Vill ju inte att han ska tro att han måste ta i ännu mer och ännu mer.
Kram Ewa
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 Klockrena svar har du fått av Ewa, så det tänker jag inte kommentera.
Däremot kan jag inte låta bli att fundera över detta:
Det handlar inte om barnafostran och har egentligen inte med något att göra. Vill bara väcka en tanke
/LO
Däremot kan jag inte låta bli att fundera över detta:
Fundera på varför du gör det och fråga dig om det går att göra anorlunda. Är det bättre att få honom arg än att själv försöka bli lugn och sakligt komma fram till en lösning.Vill ju inte att han ska tro att han måste ta i ännu mer och ännu mer. Så brukar jag själv göra mot min man när vi bråkar och han aldrig blir arg tillbaka
Det handlar inte om barnafostran och har egentligen inte med något att göra. Vill bara väcka en tanke
/LO
Lotta, mamma till
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 
Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008Nytt fotoalbum
..och nu 2,5 månader efter mitt första inlägg i den här tråden får jag nog be att få justera rubriken något.. Blir fortfarande inte det minsta upprörd..men kanske lite trött.
Sonens vilja har blivit ännu tydligare senaste tiden och särskilt när han och jag umgås. Har läst igenom ett par trådar här om trots och har fått bra tips för framtiden tycker jag. Vet ju att jag inte ens har ett barn i trotsålderna ännu, men desto bättre att jag lär mig rätt från början och övar på förtrotsen.
Följande situation är återkommande när jag hämtar på dagis (obs, bara när jag hämtar, inte när pappa eller moster hämtar):
Vi kommer fem meter från dagis. Då inser han plötsligt att detta inte är något han vill göra. Skrikande kastar han sig på marken och är så arg så arg. Ibland kommer han på efter en stunds skrikande att han vill ha nappen (vilket han aldrig har dagtid) och börjar skrika efter den också. Det är nästan som om han letar en anledning till att skrika. Skulle jag ge honom en napp skulle han nog kasta iväg den och sen skrika efter den igen. Så vad gör man då?
Såhär gör jag nu (rätt eller fel, ge gärna tips), i den här ordningen och ibland hjälper redan första steget, ibland andra osv.
- väntar en stund (1 minut)
- lirkar (vi ska ju gå till parken och leka med lastbilen!)
- börjar ställa frågor, där jag låtsas att skrikandet beror på att jag inte ställt rätt fråga ännu (jag: vill du ha vatten? sonen: NEEEE jag:nehej...men vill du gå till parken? sonen: NEEEE jag: vill du åka helikopter? sonen: eh..NEEEE.. osv osv) Här kan det till slut komma ett "NE... ja!" när han inte kan hålla sig längre. Anledningen till att jag börjar ställa frågor är för att han faktiskt tystnar för att höra vad jag säger, det bryter skrikandet och jag får kontakt med honom igen.
- jag hittar på en sång om sonen, hans fina röda jacka, hans skor, parken och tralalala. Här bryter han ofta in och markerar att han inte vill höra mer "NEEE", jag: jahaaa, inte den sången, men den här då?" och så hittar jag på en ny om sonen, hans mormor, hans traktor tralalllaa. Här låtsas jag att allt skrikande bara beror på att vi inte hittat rätt sång ännu. Det händer ofta att han vid sång nummer två eller tre glömmer bort att vara arg och börjar klappa händerna.
- Om inget av ovan har hjälpt hittills lyfter jag upp honom och går hem.
Vi går igenom det här ungefär 1 gång per eftermiddag. Varför blir det bara såhär med mig? Resten av tiden har vi det alldeles underbart ihop med många pussar, arbetsuppgifter och kiknande av skratt.
Blir fortfarande inte det minsta upprörd..men kanske lite trött.Sonens vilja har blivit ännu tydligare senaste tiden och särskilt när han och jag umgås. Har läst igenom ett par trådar här om trots och har fått bra tips för framtiden tycker jag. Vet ju att jag inte ens har ett barn i trotsålderna ännu, men desto bättre att jag lär mig rätt från början och övar på förtrotsen.
Följande situation är återkommande när jag hämtar på dagis (obs, bara när jag hämtar, inte när pappa eller moster hämtar):
Vi kommer fem meter från dagis. Då inser han plötsligt att detta inte är något han vill göra. Skrikande kastar han sig på marken och är så arg så arg. Ibland kommer han på efter en stunds skrikande att han vill ha nappen (vilket han aldrig har dagtid) och börjar skrika efter den också. Det är nästan som om han letar en anledning till att skrika. Skulle jag ge honom en napp skulle han nog kasta iväg den och sen skrika efter den igen. Så vad gör man då?
Såhär gör jag nu (rätt eller fel, ge gärna tips), i den här ordningen och ibland hjälper redan första steget, ibland andra osv.
- väntar en stund (1 minut)
- lirkar (vi ska ju gå till parken och leka med lastbilen!)
- börjar ställa frågor, där jag låtsas att skrikandet beror på att jag inte ställt rätt fråga ännu (jag: vill du ha vatten? sonen: NEEEE jag:nehej...men vill du gå till parken? sonen: NEEEE jag: vill du åka helikopter? sonen: eh..NEEEE.. osv osv) Här kan det till slut komma ett "NE... ja!" när han inte kan hålla sig längre. Anledningen till att jag börjar ställa frågor är för att han faktiskt tystnar för att höra vad jag säger, det bryter skrikandet och jag får kontakt med honom igen.
- jag hittar på en sång om sonen, hans fina röda jacka, hans skor, parken och tralalala. Här bryter han ofta in och markerar att han inte vill höra mer "NEEE", jag: jahaaa, inte den sången, men den här då?" och så hittar jag på en ny om sonen, hans mormor, hans traktor tralalllaa. Här låtsas jag att allt skrikande bara beror på att vi inte hittat rätt sång ännu. Det händer ofta att han vid sång nummer två eller tre glömmer bort att vara arg och börjar klappa händerna.
- Om inget av ovan har hjälpt hittills lyfter jag upp honom och går hem.
Vi går igenom det här ungefär 1 gång per eftermiddag. Varför blir det bara såhär med mig? Resten av tiden har vi det alldeles underbart ihop med många pussar, arbetsuppgifter och kiknande av skratt.
Hej!
Kan mest bara bekräftelseramsa - att ge tid, avledning (som man väl kan kalla steg 2 och 3) funkar ju alldeles utmärkt. Som du märker på att han reagerar med lättnad. Och funkar det inte, så tar man lilla paketet som forslas vidare hemåt.
Se till att du förbereder sonen ordentligt innan ni ska gå (kanske även dagispersonalen kan göra, "när vi gjort det här och det här så kommer mamma") och att ni ser FRAMÅT - dvs pågå om vad ni ska göra när ni kommer hem (som med lastbilen då förstås). Det enda som kanske saknas, och som man kan ha fantastisk nytta av på vägen hem, är en liten MUTA. Aldrig fel
Kan mest bara bekräftelseramsa
- att ge tid, avledning (som man väl kan kalla steg 2 och 3) funkar ju alldeles utmärkt. Som du märker på att han reagerar med lättnad. Och funkar det inte, så tar man lilla paketet som forslas vidare hemåt.Se till att du förbereder sonen ordentligt innan ni ska gå (kanske även dagispersonalen kan göra, "när vi gjort det här och det här så kommer mamma") och att ni ser FRAMÅT - dvs pågå om vad ni ska göra när ni kommer hem (som med lastbilen då förstås). Det enda som kanske saknas, och som man kan ha fantastisk nytta av på vägen hem, är en liten MUTA. Aldrig fel
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 Fortsätter nu på min tråd om trots för nu har jag en ny fråga. Sonen har hunnit bli 2,5 år ungefär. Då och då kommer det ett kort utbrott, men på det stora hela har vi det väldigt lugnt och harmoniskt. Vi (sonen och jag) har liksom gnuggats samman av trotsandet och lärt av varandra hur vi ska umgås ihop. Vid speciella situationer kan det dyka upp en trotsomgång (tex om vi har bråttom och vi måste iväg) men annars är det som sagt väldigt harmonsiskt här hemma.
Har hittills höjt rösten en gång ("NEJ! NU RÄCKER DET!") och det hjälpte inte ett skvatt, snarare blev det bensin på elden. Istället har det fungerat bra att med vanlig röst säga ifrån och sedan ge honom tid.
Men nu har jag funderingar kring andra människors mästrande av mitt barn. Det har nämligen visat sig att sonen blir väldigt ledsen när nägon säger åt honom att han inte får göra si eller så. Han har ju i stort sett aldrig fått en enda tillsägelse eller ett "aja baja" hemma och är ovan vid detta. Tittar förvånat upp på den som säger åt honom och så tåras hans ögon direkt. Ser att han blir väldigt ledsen och nästan kränkt av minsta tillsägelse. Idag sa hans pappa lite bryskt "NEJ gå inte där!" och då började underläppen darra på lille sonen direkt och så ville han inte leka i parken mer utan gå hem.
Tex: kusinen (9 år) säger argt: "Nej, du får inte röra stereon!!!" Hallå, han rör stereon ser ni det??!" Då börjar min son gråta och går tyst iväg. Hemma är det han som helt och hållet sköter stereon, så fint så fint. Kan byta cd-skiva och stoppa ner i fodralet.
Ännu ett exempel: Tant i affären säger "NEJ, aja baja! Inte ta en apelsin!" när sonen hjälper mig att handla. Han är ansvarig för att plocka frukt och får naturligtvis hämta hur många apelsiner han vill och lägga i korgen. När tanten sa ifrån börjar sonen gråta, skrika och lägger sig på golvet och totalvägrar att göra något annat än att skrika i 20 minuter. Får till slut bära ut honom och gå hem med en skrikande och sparkande kille under armen. Bland annat skriker han "NEJ, vill inte ha apelsiner, de är sura!". När allt lugnat ner sig igen pratade vi om det som hänt och jag frågade om han blev ledsen i affären. "Jaaa, jätteledsen. Tant med röd jacka." svarar han då.
Förstår ni min fråga/mitt problem? Ser att andra barn skakar av sig ett "ajabaja" direkt och fortsätter med det de höll på med. Men min lille son blir näst intill förtvivlad av att man ens höjer rösten. Han är tuff och kavat annars, socialt utåtriktad tycker jag.
Vill gärna höra era kommentarer kring detta
Har hittills höjt rösten en gång ("NEJ! NU RÄCKER DET!") och det hjälpte inte ett skvatt, snarare blev det bensin på elden. Istället har det fungerat bra att med vanlig röst säga ifrån och sedan ge honom tid.
Men nu har jag funderingar kring andra människors mästrande av mitt barn. Det har nämligen visat sig att sonen blir väldigt ledsen när nägon säger åt honom att han inte får göra si eller så. Han har ju i stort sett aldrig fått en enda tillsägelse eller ett "aja baja" hemma och är ovan vid detta. Tittar förvånat upp på den som säger åt honom och så tåras hans ögon direkt. Ser att han blir väldigt ledsen och nästan kränkt av minsta tillsägelse. Idag sa hans pappa lite bryskt "NEJ gå inte där!" och då började underläppen darra på lille sonen direkt och så ville han inte leka i parken mer utan gå hem.
Tex: kusinen (9 år) säger argt: "Nej, du får inte röra stereon!!!" Hallå, han rör stereon ser ni det??!" Då börjar min son gråta och går tyst iväg. Hemma är det han som helt och hållet sköter stereon, så fint så fint. Kan byta cd-skiva och stoppa ner i fodralet.
Ännu ett exempel: Tant i affären säger "NEJ, aja baja! Inte ta en apelsin!" när sonen hjälper mig att handla. Han är ansvarig för att plocka frukt och får naturligtvis hämta hur många apelsiner han vill och lägga i korgen. När tanten sa ifrån börjar sonen gråta, skrika och lägger sig på golvet och totalvägrar att göra något annat än att skrika i 20 minuter. Får till slut bära ut honom och gå hem med en skrikande och sparkande kille under armen. Bland annat skriker han "NEJ, vill inte ha apelsiner, de är sura!". När allt lugnat ner sig igen pratade vi om det som hänt och jag frågade om han blev ledsen i affären. "Jaaa, jätteledsen. Tant med röd jacka." svarar han då.
Förstår ni min fråga/mitt problem? Ser att andra barn skakar av sig ett "ajabaja" direkt och fortsätter med det de höll på med. Men min lille son blir näst intill förtvivlad av att man ens höjer rösten. Han är tuff och kavat annars, socialt utåtriktad tycker jag.
Vill gärna höra era kommentarer kring detta
Hej
Det låter som ni har det himla skönt tillsammans. Underbart.
Japp, jag förstår precis din fråga och ditt problem. Är något som jag tycker vi lever med hela tiden.
Mitt mål är att försöka hålla världen så vacker och fin jag kan - så länge det går. Vet också att Anna skriver om det i Barnaboken men vet inte riktigt vart. :-k
Jag brukar jämka och "ta över" situationen när det är som du beskriver. Tycker inte små (eller stora för den delen) ska behöva möta sådant. Det avdramatiserar situationen och gör att det är en bra känsla som följer med, istället för en ledsam. "Ta över" situationen kan vi också göra här hemma när den ena inte riktigt är med i matchen. Den som är bäst lämpad kliver då in och styr upp det hela.
Exempel:
Tanten i affären:
Säg högt - å vad bra att du hämtade apelsinen, kan du hämta en till
Tystar tanten och sonen jobbar vidare.
Kusinen:
Ja, visst är han duktig med knapparna. Kan du visa honom vart stop är etc. Om kusinen utmanar honom så kan du utmana tillbaka...skriker här på EW som jag vet har en länk under det temat. EWA
(känslige och flygplanet).
Pappa:
Hoppsan hejsan, vart kan vi gå istället och glatt vidare i livet.
Jag brukar däremot aldrig prata illa om de som gör "fel" utan släta över och säga "oj, hon hade nog ont i foten"..."hörde dig nog inte" etc. Heller ej älta, fråga eller diskutera. Bara förbanna i det tysta.
Förstår du hur jag menar
Varm kram
Susanne
Det låter som ni har det himla skönt tillsammans. Underbart.
Japp, jag förstår precis din fråga och ditt problem. Är något som jag tycker vi lever med hela tiden.
Mitt mål är att försöka hålla världen så vacker och fin jag kan - så länge det går. Vet också att Anna skriver om det i Barnaboken men vet inte riktigt vart. :-k
Jag brukar jämka och "ta över" situationen när det är som du beskriver. Tycker inte små (eller stora för den delen) ska behöva möta sådant. Det avdramatiserar situationen och gör att det är en bra känsla som följer med, istället för en ledsam. "Ta över" situationen kan vi också göra här hemma när den ena inte riktigt är med i matchen. Den som är bäst lämpad kliver då in och styr upp det hela.
Exempel:
Tanten i affären:
Säg högt - å vad bra att du hämtade apelsinen, kan du hämta en till
Tystar tanten och sonen jobbar vidare.
Kusinen:
Ja, visst är han duktig med knapparna. Kan du visa honom vart stop är etc. Om kusinen utmanar honom så kan du utmana tillbaka...skriker här på EW som jag vet har en länk under det temat. EWA
(känslige och flygplanet).Pappa:
Hoppsan hejsan, vart kan vi gå istället och glatt vidare i livet.
Jag brukar däremot aldrig prata illa om de som gör "fel" utan släta över och säga "oj, hon hade nog ont i foten"..."hörde dig nog inte" etc. Heller ej älta, fråga eller diskutera. Bara förbanna i det tysta.
Förstår du hur jag menar
Varm kram
Susanne
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Tack Susanne! Ja, vi har det härligt här hemma med sonen. Barnen har varit njutning från allra första början, mycket tack vare råden från den här sidan och från Barnaboken. Tycker att det är så värdefullt att ha lite tankar med sig i varddagen med barn.
Ska ta med mig det du skrev om att ta över och försöka göra situationen till något bra.
Efter "apelsin-historien" försökte jag visa sonen att han var förstådd och att jag sett vad som hänt genom att prata om det när han var glad igen. Men man kanske inte ska älta. Svårt också att veta vad man ska säga när han bekräftar det jag redan sett; att han blev ledsen. Svarade lite tafatt"Ja, jag såg det. Sådär kan det bli ibland och då... eeh, ja då får man bli ledsen, men sen blir det ju bra igen".
Inser ju också att han inte alltid kommer att ha mig med som kan hjälpa till att ta över och fixa till så fort någon klampar in i hans värld. Kan jag ge sonen några verktyg att ta med sig då?
För övrigt sa sonen såhär i badet ikväll: "mamma, den där badankan är jättejättejättejätteglad!". Det låter som om ljuv musik i mina öron
Ska ta med mig det du skrev om att ta över och försöka göra situationen till något bra.
Efter "apelsin-historien" försökte jag visa sonen att han var förstådd och att jag sett vad som hänt genom att prata om det när han var glad igen. Men man kanske inte ska älta. Svårt också att veta vad man ska säga när han bekräftar det jag redan sett; att han blev ledsen. Svarade lite tafatt"Ja, jag såg det. Sådär kan det bli ibland och då... eeh, ja då får man bli ledsen, men sen blir det ju bra igen".
Inser ju också att han inte alltid kommer att ha mig med som kan hjälpa till att ta över och fixa till så fort någon klampar in i hans värld. Kan jag ge sonen några verktyg att ta med sig då?
För övrigt sa sonen såhär i badet ikväll: "mamma, den där badankan är jättejättejättejätteglad!". Det låter som om ljuv musik i mina öron
Härligt har ni det :thumbsup: Och strålande tankar har du fått av Susanne*. Just så får man göra en hel del, har jag upplevt. Hålla världen god.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11420
Och här en annan:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 9f80e35066
Kram Ewa
Här är länken:Susanne* skrev:Hej
Kusinen:
Ja, visst är han duktig med knapparna. Kan du visa honom vart stop är etc. Om kusinen utmanar honom så kan du utmana tillbaka...skriker här på EW som jag vet har en länk under det temat. EWA
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11420
Och här en annan:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 9f80e35066
Kram Ewa
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 Stort tack Ewa för länkarna! Har läst igenom dem (eller lusläst snarare ) och fått mycket att tänka på. Fick också en klump i halsen av flygplans-historien. Varför kan inte världen få vara alldeles god när en liten stolt lär sig säga flygplan? Lutar också åt att vår son är av den känslige sorten. Ska läsa kapitlet om detta i BB ikväll.
Nu är jag långt från rubriken men här kommer vidare funderingar om en annan situation. I veckan var ett par större killar (5 och 7-års åldern) taskiga mot min son när vi var i parken. Vi sprang tillsammans mot en rutschkana när killarna kom fram och ropar "Öööh, lillpysen vart är du på väg?" Och sen skriker de hotfullt "AAAAaaaah!!!" och lutar sig mot honom. Min son backar därifrån med darrande underläpp och vill såklart inte åka rutschkana mer. Här hade jag gärna greppat tag i de större killarna och.. jag vet inte vad. Men istället kastade jag mycket arga blickar på dem och sedan på deras mamma som stod precis bredvid. Deras mamma säger "oj oj, ni som är så snälla killar egentligen" men agerar inte. Jag blev nog lite ställd av situationen så jag gjorde inget mer utan ville locka med mig sonen till något roligare än att vara i närheten av dem. Så vi gick till gungorna istället. Då kommer stora killarna springade efter oss och fortsätter att skrika mot min son . Då vände jag mig om mot dem (och uppbådade största möjliga självbehärskning) och sa lugnt "Nu gick ni över gränsen. Dags att säga förlåt!". Efter mycket om och men sa de förlåt och då försökte jag glatt släta över alltihop inför sonen och sa så glatt jag kunde "Åh, vad bra, nu sa de förlåt då kan vi gå lämna det här och gå och leka istället".
Har gått och tänkt på detta väldigt mycket sen dess. Hur skulle jag bäst ha stått upp för min son utan att samtidigt förstora händelsen inför honom? Känner i efterhand att jag borde ha agerat direkt och inte väntat på "anfall nummer 2", men vet inte riktigt hur. Blev här lite konstigt eftersom deras mamma var bredvid och jag lämnade åt henne att ta tag i deras uppträdande. Hur skulle du ha reagerat? Vill gärna ha era kloka funderingar!
) och fått mycket att tänka på. Fick också en klump i halsen av flygplans-historien. Varför kan inte världen få vara alldeles god när en liten stolt lär sig säga flygplan? Lutar också åt att vår son är av den känslige sorten. Ska läsa kapitlet om detta i BB ikväll.Nu är jag långt från rubriken men här kommer vidare funderingar om en annan situation. I veckan var ett par större killar (5 och 7-års åldern) taskiga mot min son när vi var i parken. Vi sprang tillsammans mot en rutschkana när killarna kom fram och ropar "Öööh, lillpysen vart är du på väg?" Och sen skriker de hotfullt "AAAAaaaah!!!" och lutar sig mot honom. Min son backar därifrån med darrande underläpp och vill såklart inte åka rutschkana mer. Här hade jag gärna greppat tag i de större killarna och.. jag vet inte vad. Men istället kastade jag mycket arga blickar på dem och sedan på deras mamma som stod precis bredvid. Deras mamma säger "oj oj, ni som är så snälla killar egentligen" men agerar inte. Jag blev nog lite ställd av situationen så jag gjorde inget mer utan ville locka med mig sonen till något roligare än att vara i närheten av dem. Så vi gick till gungorna istället. Då kommer stora killarna springade efter oss och fortsätter att skrika mot min son
. Då vände jag mig om mot dem (och uppbådade största möjliga självbehärskning) och sa lugnt "Nu gick ni över gränsen. Dags att säga förlåt!". Efter mycket om och men sa de förlåt och då försökte jag glatt släta över alltihop inför sonen och sa så glatt jag kunde "Åh, vad bra, nu sa de förlåt då kan vi gå lämna det här och gå och leka istället". Har gått och tänkt på detta väldigt mycket sen dess. Hur skulle jag bäst ha stått upp för min son utan att samtidigt förstora händelsen inför honom? Känner i efterhand att jag borde ha agerat direkt och inte väntat på "anfall nummer 2", men vet inte riktigt hur. Blev här lite konstigt eftersom deras mamma var bredvid och jag lämnade åt henne att ta tag i deras uppträdande. Hur skulle du ha reagerat? Vill gärna ha era kloka funderingar!