När han visade sig vara mätt lade mamman ner honom på filten i gräset - på rygg...
Den lille gjorde en grimas. Började fäkta med armarna. Så kom det ännu en grimas och nu kunde man se att han var nära gråten. Eller kanske ett skrik?
Jag satt bredvid och kände fjärilar börja fladdra i magtrakten. Inte skulle väl den lille behöva arbeta sig upp i trist och frustrerande gråt? Och DÅ! Då ser jag hur den lille lägger ena benet över det andra, samtidigt som han sträcker ena armen över sig själv - allt i samma riktning och VIPS, hade han vänt sig själv till magläge!
Inte för att jag någonsin betvivlat vad som skrivs här på detta forum, men det var första gången jag såg detta ske i verkligheten och det var underbart att se!