Här kommer det du läste, Lisen
Så här såg det ut i ett reportage Rune Struck, journalist på Aftonbladet, gjorde om min vardag 1982, "En dag i mitt liv", som jag sedan tog med i första Barnaboken (1983):
"Jag vaknar alltid vid halvsjutiden och då går jag in och väcker de stora barnen, alltså tolvåringen, trettonåringen och fjortonåringen.
De stora klarar själva sin frukost och under tiden gör jag i ordning frukost åt småbarnen, som jag sätter in på deras rum.
Mitt liv är tämligen inrutat, följer ett visst mönster dag för dag. Det är nog nödvändigt om man ska ta hand om sex ungar. De två äldsta har flyttat hemifrån nu.
Vid sju vaknar småbarnen, det vill säga tvååringen, treåringen och femåringen. Jag sätter fram deras leksaker, och de håller sig sysselsatta fram till tio.
Detta är enda stunden på dagen som de leker med leksaker. Jag ingriper då aldrig i deras lekar, dispyterna får de reda ut på egen hand. Det är klart, skulle en totalkatastrof inträffa måste jag gå in och medla, men det är ytterst sällan de är så till den grad i luven på varandra.
Fram till klockan tio har jag alltså för mig själv. Jag brukar stänga dörren och säga: "Vi ses till gröten!"
De där morgontimmarna jag har för mig själv är väldigt viktiga. Jag brukar göra i ordning kaffe med mjölk och sätta mig och fundera på dagens arbete.
Känner jag mig trött kan jag sova lite till, men för det mesta är jag vaken, pysslar och funderar.
Klockan tio är det alltså gröt, havregrynsgröt och smörgås.
Femåringen dukar, det är hennes jobb.
Efter gröten klär jag på ungarna och går ut. I ur och skur. Ibland går vi till parken och ibland uträttar vi ärenden.
Oftast kombinerar vi båda sakerna.
Vi är hemma vid halv ett ungefär, och då vankas nyponsoppa.
Mellan ett och tre-halv fyra sover småbarnen middag, och nu kan jag sätta igång och arbeta.
Jag sätter mig ner direkt och börjar skriva. Jag har förberett allt i huvudet, så jag slipper sitta och stirra på ett vitt papper.
Strax efter tre börjar de stora barnen droppa hem från skolan, det är ungefär samtidigt som de små vaknar.
Jag gör i ordning ett mellanmål åt de små, de stora fixar sitt eget.
Vid fyratiden förändras huset från stillhet till full aktivitet. Det är alltid någon bekant som tittar in, ungarna släpar hem kompisar.
Vid kvart över fyra, halv fem så där börjar jag förbereda middagen. Oftast har jag ett långkok på gång, en gryta eller så.
Fattas något skickar jag ut ett av de större barnen, som alltid måste ta med sig ett av de mindre. Det är bra för sammanhållningen. Likaså lagar jag alltid maten tillsammans med minst ett småbarn och ett av de stora.
Vi äter vid sex i stora rummet.
Efter maten fungerar allt efter ett rullande schema, som sköts av de stora barnen.
En dukar av, diskar och gör snyggt i köket. Det är förresten samma person som var med och lagade maten.
En badar småbarnen, viker tvätt, lägger in den på sina platser i skåpen och ser till att småbarnen kommer i säng.
Den tredje städar småbarnens rum, dammsuger, plockar in leksakerna som de dragit fram under förmiddagen samt går ut med soporna på gården.
Så direkt efter middagen kan jag gå och vila eller fortsätta jobba om jag vill. De stora barnen tar över ansvaret.
Vid åttatiden går jag in och nattar de små. Jag sitter en stund och pratar med dem, ser till så att de skrattar innan de slocknar. Det är viktigt.
Vid niotiden har de stora gått och lagt sig och jag snackar och nattar dem också. Nu är det lugnt i huset och jag kan ta itu med brevskrivning och annat som jag inte hunnit med under dagen.
Vid elva går jag och lägger mig normalt.
Om jag inte går ut. Och det brukar jag göra ett par gånger i veckan.
Då går jag till ett ställe där man alltid träffar någon man känner. Jag älskar att träffa folk, jag tror inte jag skulle skriva och ha en massa ungar annars.
Jag har jättekul, men det händer att någon kommenterar bakom ryggen på nig: "Där är ju hon, hon borde väl vara hemma hos sina barn!"
Vad folk inte tänker på är ju att jag har varit hela dagen och hela kvällen hos mina barn.
Sånt är tråkigt att höra, men det förtar ändå inte min glädje.
Mitt stamlokus stänger vid tre.
Ibland hinner jag hem innan dess."
)
medan Oscar påbörjar sin ensamlek på golvet. Ofta slumrar vi till lite. Ibland händer det att lillen hälsar på och ger en puss på armen eller benet (var han nu kommer åt), sedan fortsätter han med sitt 
Nu är pappas semester snart slut så då är Oscar och jag är på tu man hand under dagarna men rutinerna rullar på... Vi kallar honom ofta Stjärnöga 
- hans ögon riktigt lyser av glädje!
, hur var det när de stora var små 
