1.napptips och 2.säga förlåt?

[jordgumman]

Hej,
Börjar med det sista:
Tycker ni att man ska få sitt barn till att säga förlåt då det har gjort något dumt? Vi diskuterade detta idag och hade lite olika uppfattning så det vore kul att höra fler synpunkter. Alltså om barnet t ex har slagit ett annat barn eller tagit något ifrån ett kanske mindre barn (rätt grova saker, jag menar inte att det ska ske 10 gånger per dag).

Och det första:
Jag har två små nappälskare och skulle gärna vilja ta bort napparna en gång för alla nu. Men de ger dem mycket god ro för att somna in, så lite nervös är jag allt! Så jag undrar om någon har några egna erfarenheter av nappavvänjning, något ni tycker att vi ska tänka på eller rentav tips på vad som fungerade för er. Jag vet ju Annas mantra "de glömmer den på en natt om bara du själv gör det", men jag tänkte utöver det. Tack!

[Fia]

Hej!
Min pojke var hos tandläkaren för första gången i höstas, när han var 3 1/2 år. Då visade det sig att han hade börjat få bettfel av nappen så vi blev "beordrade" att ta bort nappen omgående. Vi blev otroligt nervösa eftersom vår pojke alltid varit otroligt fäst vid den! De senaste året hade han bara haft den när han skulle sova, men detta var han otroligt präglad på. Men, vad skulle vi göra? Nappen måste ju bort och vi hade inget annat val än att bita i det sura äpplet och bereda oss på enorma protester, gråt, tandagnisslan och sömnlösa nätter.

Trodde vi.

Första kvällen snyftade han och grät till och från i en halvtimme. Andra kvällen i tio minuter. Tredje och fjärde kvällarna frågade han efter den men accepterade i stort sett att han inte fick den. Efter det pratade han aldrig mer om nappen!

Däremot hade han många kreativa idéer om vad vi skulle göra med denna "elaka" tandläkare! Ett förslag han hade var att vi skulle sätta upp henne på ett tak och ta bort stegen. Ett annat var att vi skulle slänga ner henne i en gammal brunn!

Så, min erfarenhet är att det faktiskt stämmer att barnen glömmer nappen väldigt fort. Och min pojke var som sagt väldigt fäst vid den. Så var inte orolig utan bestäm dig för när den ska bort och kör på det. Jag tyckte det var skönt att kunna säga att det var tandläkaren som sa att han inte fick ha den längre eftersom hans tänder kunde bli fula då. På så sätt blev min son inte arg på mig, utan på tandläkaren, och jag fick liksom vara på min pojkes sida, och stötta honom istället för att vara "taskiga mamma".

Lycka till och skriv och berätta hur det går!

[annawahlgren]

"Förlåt" är ett ord. Ingen handling. Man kan lära ett barn säga förlåt precis som man kan lära det säga tack och hej då. Men om man vill uppnå något mer än bara ett ord, som barnet lär sig passar i sammanhanget, måste man följa upp i handling: barnet ska gottgöra. I handling.

Och man kan aldrig tvinga ett barn att prata. Ett barn i trotsåldern kan verkligen ge högaktningsfullt f-n i att säga förlåt, och varför inte

Det av så många föräldrar uppfordrande "SÅG FÖRLÅT!" betyder för de flesta små barn, skulle jag tro, att 1. mamma/pappa förstår mig inte, de tycker jag ska skämmas men jag gjorde faktiskt det jag gjorde bara för att jag gjorde det, 2. om man säger FÖRLÅT får man en fribiljett till vilket beteende som helst, man säger bara förlåt efteråt och så är mamma/pappa nöjd

Barn frågar i handling efter vilket beteende som är gångbart och rätt och bra för dem (och därmed andra). Ett ord, en order om ett ord, löser inte det problemet

Barn vill och ska gottgöra, när något gått illa. Det är vår uppgift att visa dem hur. I handling

[Gäst]

"Förlåt" är ett ord. Ingen handling. Man kan lära ett barn säga förlåt precis som man kan lära det säga tack och hej då. Men om man vill uppnå något mer än bara ett ord, som barnet lär sig passar i sammanhanget, måste man följa upp i handling: barnet ska gottgöra. I handling.

Och man kan aldrig tvinga ett barn att prata. Ett barn i trotsåldern kan verkligen ge högaktningsfullt f-n i att säga förlåt, och varför inte

Det av så många föräldrar uppfordrande "SÅG FÖRLÅT!" betyder för de flesta små barn, skulle jag tro, att 1. mamma/pappa förstår mig inte, de tycker jag ska skämmas men jag gjorde faktiskt det jag gjorde bara för att jag gjorde det, 2. om man säger FÖRLÅT får man en fribiljett till vilket beteende som helst, man säger bara förlåt efteråt och så är mamma/pappa nöjd

Barn frågar i handling efter vilket beteende som är gångbart och rätt och bra för dem (och därmed andra). Ett ord, en order om ett ord, löser inte det problemet

Barn vill och ska gottgöra, när något gått illa. Det är vår uppgift att visa dem hur. I handling

Vill bara understryka hur viktigt och SANT detta är!

[liw]

Jag med... och även lägga till ngt... Jag har sedan jag varit liten blivit tvingad att säga förlåt när jag gjort ngt fel. Minns speciellt ett tillfälle när jag var hema hos en kompis och vi blev osams och hennes mamma tvingade mig att säga förlåt. För mig har hela förlåtet blivit vädigt skuldbelagt och jag har fram tills nu haft väldigt svårt att uttala det lilla ordet utan att tvinga fram det.

[jordgumman]

hmmm, tack för era synpunkter!

Det där angående att säga förlåt, jag tycker också att det blir som att legitimera vilket beteende som helst bara man säger förlåt efteråt, därav min tveksamhet. Har t o m märkt att min son nästan kan göra det av sig själv vilket både innebär att han vet om att han har överträtt en gräns och att han inte tycker att "påföljden" är särskilt jobbig. Jag ska försöka tänka ut handlingar åt honom i stället.

Och angående nappavvänjning, så tror jag inte att det kommer att bli jättejobbigt, snarare bara att det kommer att ta lite längre tid att komma till ro. Tandläkaren ska vi inte till på ett tag (den var bra annars!), pojken är 2.5 år, jag har tänkt mig att säga att vi ska ge dem till de snälla trollen som bor i vår skog för de vill väldigt gärna ha napparna och så kanske de skickar något som tack...typ....Dessa troll har tidigare skickat speciella ensamleksleksaker till honom. Det är bra att ha dem att "skylla på" när leksakerna ska tas bort efter leken: "trollen har bestämt så, annars vill de ha tillbaka sakerna"...Det blir lite samma grej som tandläkaren. Tror det blir värre med lilltjejen då, det blir nog lite av en "nappkur" med henne. Hon sover i och för sig 11h nu, men jag tror hon skulle sova ännu bättre utan nappen.

[annawahlgren]

Ta bort nappen. Barnet (barnen) glömmer den på en natt, om du/ni gör det.

Skyll inte på trollen Ta ansvaret själv. Det är varken farligt eller fel att vara den rakryggade auktoritet man är och måste vara, för sina barn. Ta ledningen Barnen förväntar sig det av dig i vilket fall.

Tänk inte i termer av "påföljd". Lär honom gottgöra Alla kan göra fel och vi gör det ständigt, oftast verkligen utan onda avsikter. Vi måste, stora som små, lära oss "städa" efter oss - gottgöra i handling

[jordgumman]

Jag betvivlar starkt det där med "glömmer nappen över en natt" och det betyder väl att jag är den som inte kommer glömma över en natt, men den som lever får se...

Jag tycker inte att min introduktion av trollen betyder att jag inte leder längre, han vet ju ändå om att det är jag som bestämmer att vi så att säga håller kontakten med dem och därmed godkänner dem. Dessutom tycker han att det är kul och lite spännande, som en saga, fast mer verkligt eftersom de är ihopkopplade med saker som är viktiga för honom (nappar och leksaker....!).

Har bestämt mig för att ta bort napparna första veckan efter semestern, då vardagen inträder igen. Tror att det blir smidigast, så har jag tre veckor på mig att ladda nappattityd också!

[SaLi]

Eftersom jag precis köpt boken B så hade jag ingen aning om det här med att små barn inte kan eller förstår innebörden av ordet förlåt. Därför har jag i min okunskap lärt min dotter att man säger förlåt när man gjort något dumt. Efterhand kom jag underfund med att det nog inte var så smart. Jag frågade henne nämligen en dag när vi bråkade och hon sa förlåt, VARFÖR hon sa förlåt. Jag ville ha svaret att hon sa förlåt för att hon spottat åt mig, men istället säger hon "för att du ska bli glad mamma". Då trillade poletten ner! Hon tror att bara hon säger förlåt så blir jag glad och så har det ju på ett vis varit, vi har blivit sams efteråt.
Vissa gånger har hon faktiskt själv både sagt förlåt och gottgjort i handling utan min inblandning, t ex om hon råkat "bonka" lillasyster i huvudet med en leksak av misstag så har hon böjt sig fram, gett henne en kram och sagt "förlåt det var inte meningen."
Strax efter kom det här inlägget och jag läste Annas svar och tänkte det där var mycket bättre!!

Tack Anna, du öppnar mina ögon gång på gång

Nu har jag ju boken och läser så fort jag hinner för att bättre veta hur jag ska handskas med mina barn.

[annawahlgren]

Tack, SaLi

Å, det säger väl det mesta - "För att du ska bli glad, mamma."

Sannerligen, de små barnen är våra främsta läromästare Det sa Jesus själv: "De som är sex år är ska undervisa dem som är sextio".

Och inte behöver man bli så gammal som sex år för den saken, det är tydligt

[/LO]

Hej på er.
Jag tycker att det är svårt. Alltså inte själva resonemanget, men att säga förlåt är en artighet på samma sätt som att säga tack. Det ingår i normal hyfs. I alla fall enligt de flesta.

Däremot tycker jag inte at det RÄCKER att säga förlåt, det ska gottgöras i handling också. Fast å andra sidan, gottgörs det i handling, så kanske inte folk behöver höra förlåt i ord.

Det var en del svammel från min sida. Jag är inte där än, så jag kan fundera ett tag till.

/LO

[Fru-Angelsmark]

Hej och så här gör vi....
Vi säger förlåt pussas och kramas.... Då har det blivit på riktigt lixom och mysigt. Men bara om man avsiktligt gjort något dumt
Vi använder ordet förlåt ofta. Förlåt jag visste inte att du ville... Förlåt att jag stod i vägen... mm. Inte överdrivet men ofta.
Zara 3 åringen och jag säger ofta: -Du behöver inte säga förlåt. Det är som en förståendelek.
Min snart 14 åring säger: - Jag säger inte förlåt, för jag e inte sån
Min familj säger aldrig förlåt och har aldrig gjort. Därav har sällan konflikter lösts, utan bara förträngts.
Min lillasyster dog 1 vecka efter mitt bröllop (2000). Jag ångrar att jag inte varit förnuftigare tidigare i livet och satt ord på mina känslor som tex Förlåt.
Det är inte viktigt för de små nu , kanske Men det behövs från början för att lättare förstå.
Detta säger jag som inte sagt förlåt för jag har inte varit sån.....
Mvh
Heléne

[/LO]

Min snart 14 åring säger: - Jag säger inte förlåt, för jag e inte sån

Inte sån som säger förlåt ellersån som inte gör saker så attman behöver säga förlåt???

Jo det är intressant vid vilken tid man ska börja införa sådana ord som egentligen har en känslomässig betydelse men som det tar lång tid att lära sig lägga känslor bakom.

Något jag tror är viktigt dock, det är detta med skuld. Om man vill att ett barn ska säga förlåt gör man ju ofta det i sällskap med andra. Alltså skapar man då en skuldkänsla på barnet för att frambringa ett förlåt. Det tror jag är det viktigaste att undvika.

/LO

[Lisa Edin]

Hur tycker ni att man gottgör i handling? Om lillebror tex har bitit storasyster hårt i benet, är det direkt stora kramen och påminna dem om att "ni är syskon, ni älskar varandra, glöm aldrig bort det" som gäller då

[liw]

Gottgör i handling gör man genom att kramas eller kanske tom pussas i det här fallet. "OJ, man ska inte bita, man pussas med munnen", skulle ha varit min medföljaden replik till det. Och efter pussen (eler kramen) frivilligt eller ej så kommer berömmet "Precis så gör man, titta vad du kan!"