Frågor innan kurstart för Theo

[Emma80]

Hej! Jag tycker dina tankar är väldigt vettiga, att du ger en ramsa direkt när du hör att han vaknar i vargtimmen. Solfjädra honom lugn om han inte blir lugn av ramsan men gå innan han somnar. Om du känner att han inte tar emot ramsan så är det bra att backa lite och verkligen jobba in bekräftelsen.

Ang. förkylningen, har du lite höjd huvudända? Sen är mitt heta tips att du grovhackar en rödlök och ställer på en tallrik under sängen, det fungerar jättebra för oss.

Kram Emma

[E E E]

Vet inte hur jag gör fina citatstycke... skriver så här istället

ilindström: Tack. Kände mig lite villrådig där och höll på att tappa attityden ett tag. Får underbart stöd av Susanne* men det är skönt att skriva av sig ibland och bolla mina funderingar.
Jag gick snabbt framåt andra natten och gav påminnelseramsa lite snålt tror jag. Blev inte riktig kommunikation. Han svarade bra på den tyckte jag då, tror han var för trött för att snacka med mig den natten

emma80: Hmmmm, rödlök. Det lät ju smart. Aldrig hört och aldrig tänkt på. Vad bra detta forumet är. Får ju tips på allt möjligt
Vi har höjd huvudände, ångar i badrummet på kvällen, nässpray och näsfrida innan läggdags. Han får lätt andningpåverkan vid förkylning. Har haft problem sedan han föddes då han låg en vända på Neo för andningsövervakning. Varit inne flera vändor på akuten och inhalerat vid förkylningar. Sitter en liten orosvar på ena axeln för detta. Försöker därför förebygga så gott det går innan läggdax.

Har fortsatt kämpiga dagslurar. Theo skriker bara han ser sängen. Idag skrek han sig igenom hela ena vilan och 2/3 av andra. Kanske för ljust i rummet?
Läggningen för kvällen gick relativt bra. Skrek och protesterade men mer halvhjärtat än på allvar.

[E E E]

Idag är vi på dag 5 av kuren.
Måste säga att jag är så glad att vi äntligen tog steget. Tänk att jag haft boken hemma i nästan 5 månader innan poletten trillade ner för mig

Nätterna går verkligen framåt.
De två sista läggningar har gått på ett par minuter och Theo lägger sig nöjt tillrätta efter glatt skrattande och go´natt till lampan.
Vi har gått från uppvak 1-2 ggr/timme till 3 uppvak/natt. Han somnar om inom 10 min och svarar bra på ramsan.
Lång vakenhet vid 04.00-06.00 med mycket protester och frågor natt 3 och 4 men sov över denna tiden natt 5.

Jag har dock kört fast lite å dagslurarna och känner mig nu bara förvirrad. Skulle vilja ha era reflektioner på situationen och kanske lite råd om hur vi kan gå vidare.
Vi har 2 av 3 vilor inne i spjälsängen. Sista vilan i vagn utomhus.
Vid alla dagsvilor tokskriker sen lille killen så fort han ser sängen. Vid flera av vilorna skriker han sig igenom hela utan att ha somnat. Lugnas inte av ramsa solfjäder eller buffning. Har hittills inte somnat i vagnen vid sista vilan.

Mina egna funderingar lutar åt att byta vagn och köra alla dagslurar i vagn. Har lånat min systers som är rymligare än vår.

[TorsMamma]

Hej, jag tycker att visst kan du byta till att ha lurarna i vagn, men jag tror inte detta är vad som saknas... Jag tror helt enkelt det är 8-mån ångesten som spökar!

Jag vet att nya FINA Barnaboken 25 år är på väg ut, men klistrar in kapitlet och några länkar åt dig ang. just detta, för detta är inte OVANLIGT och då gäller det att du är supertrygg och är bergsfast i rutiner och besked. Jag brukar säga STORA FRÅGOR kräver STORA SVAR och i sonens fall är inte dina svar nog, de måste vara MYCKET SÄKRARE. Så väljer du att solfjädra skall du stå där, om det så kräver hela luren. Du ger inga tveksamheter, du vet EXAKT vad du gör!

”Hon vill inte sluta skrika”
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... sc&start=0

Åttamånadersångest. Född till ett jag

Kring åtta, nio månaders ålder förändras barnet.
Inte alltid särskilt märkbart – ofta mycket märkbart.
psykologer talar om separationsångest.
Föräldrar kan berätta om hur åtta-niomånadersbarnet plötsligt kan brista i gråt vid åsynen av en person som barnet bara ett par veckor tidigare jollrat glatt emot.
Föräldrar kan också berätta om hur barn som tidigare föredragit mamma – när den lilla gjort sig illa, till exempel, eller blivit besviken – nu nästan desperat sträcker armarna mot pappa i stället, och det ttill och med ifrån mammas famn, vilket förstås inte är så lätt för mamma att åse utan att bli sårad och också orolig.
Föräldrar kan berätta om fysiska symptom: darrningar, (REGH) underliga utslag,(RH) häftiga, ofta hårda, regelbundna rörelser, som tydligen är ångestlösande – den lilla kan dunka huvudet (REGH) i spjälsängen eller väggen på ett skrämmande sätt.
plötslig fysisk skörhet kan beteckna den här åldern med febertoppar, feberkramper,(REGH) kräkningar etc.
(Ett barn med hög feber ska alltid hållas svalt, lättklätt och utan ens en filt. Massage med kallvattenkylda händer löser som regel feberkramper.)
Och föräldrar kan berätta om hur barn som sovit prydligt nätterna igenom i flera månader nu plötsligt vaknar, (RH) gråter och visar tecken på oro, natt efter natt. Nätterna blir sönderhackade och allt svårare att hantera.
(Se”Bekymmer? Sömn” i femte delen av Barnaboken.)
Enligt min teori (REGH) om det omvända eller repriserade havandeskapet (REGH) sker en födelse vid åtta, nio månaders ålder; en födelse inte till världen, men till jaget.
Så som den fysiska, faktiska födelsen var plågsam för barnet, omskakande och i allt förändrande, och också orsakade en traumatisk chock, är konfrontationen med det egna jaget – jagets födelse (REGH) – en händelse av lika omskakande, allt förändrande natur. Någonting sker, som är oåterkalleligt. Världen blir aldrig mer sådan den var.
Barnet är fött till ett jag. Barnet är inte längre en del av ett omgivande rum, med vilket barnet långsamt blev förtroget. Barnet står nu som ett jag i detta rum och riktar blicken mot både det och sitt jag, med vånda och osäkerhet så som det främmande okända alltid föder vånda och osäkerhet.
Förändringen skulle kunna jämföras med den nyförlösta moderns upplevelse. Barnet finns där plötsligt, synligt, tydligt, levande utanför livmodern. Barnet är inte längre en del av hennes kropp. Även om hon naturligtvis förnuftsmässigt vetat att barnet i hennes mage var av eget liv, var det ändå ofött en del av henne själv. En stor förändring har skett, och hennes reaktion är mångbottnad och komplicerad; också sig själv ser hon med nya ögon.
Jag föreställer mig att barnets reaktioner – barnet som vid åtta eller nio månaders ålder fötts till ett jag – är likartade dem modern erfar, när barnet i hennes moderliv fötts till ett barn.
Kvinnor reagerar olika. Barn reagerar olika. Hela skalan av känslouttryck och beteenden finns representerad.
Den ena modern fylls av en enkel glädje inför det nya livet som något naturligt och upplever ingen omstörtande förändring.
En annan mor grips av sådan vånda att hon kan känna impulser att skada (REGH), till och med döda detta barn; impulser lika vanliga som ohyggliga och skrämmande för den de drabbar.
Lika lite som alla kvinnor reagerar på samma sätt inför en förändrad livssituation, gör alla barn det inför en förändrad livssituation.
Hos många barn förmärks ingen åttamånadersångest. Hos andra är den desto svårare.
på samma sätt som den eller de som står nära en kvinna som fött barn brukar förstå att hon behöver uppmärksamhet, varsamhet och hänsyn – oavsett om hon själv säger sig behöva det eller inte – bör man beakta att ett barn på åtta, nio månader har fötts till ett jag och att denna födelse kräver sin reaktion, även om den inte alltid annonserar sig med stora bokstäver.
Åtta-niomånadersåldern är en period av labilitet, precis som den nyförlösta modern är labil vare sig det märks eller inte och vare sig hon lider under det eller inte.
Förändringen söker ro, försiktighet, tålamod, varsamhet, lugn.
Ett älskligt, harmoniskt, sällskapligt sex-sjumånadersbarn, som nu vid åtta eller nio månaders ålder börjar ”trassla” på alla möjliga och omöjliga sätt, reagerar på en förändring lika omstörtande som en kvinnas nedkomst. Det kan vara bra att betänka för den som fruktar att något är fel. Labiliteten infinner sig plötsligt, som hos en kvinna som fött barn; den kan ha funnits innan – som hos en havande kvinna – men annorlunda då. Den kommer att efterträdas av balans och stabilitet, på samma sätt som den nyblivna modern en dag med tillförsikt och lugn inrättat sig efter det faktum att hon blivit mor.
Och fortfarande liksom när det gäller en nyförlöst kvinna är barnet som fötts till ett jag känsligt för påfrestningar och krav, för varje börda så att säga utöver den normala.
Åtta-niomånadersåldern är inte rätta tiden för krav (REGH) och förväntningar på den lilla.
Om farmor till exempel kommer och sträcker armarna mot barnet, som sitter på pappas arm, och den lilla börjar gråta och vänder undan ansiktet, får pappa försöka ge ett varsamt, kärleksfullt skydd. Farmor blir sårad, men det kan inte hjälpas.
Kanske gjorde man både barnet och farmor den största tjänsten om man förlade umgänget till tiden före och efter denna period, som ju ändå inte kommer att vara beständigt eller ens är särskilt långvarig.
Det behöver väl inte sägas att den här perioden är den sämsta tänkbara för en omplacering av barnet.
Om det vore barnen och deras utvecklingsgång som bestämde villkoren, och inte samhällssystemet och ekonomin, skulle ingen människa till exempel komma på idén att sätta barn just i åtta-niomånadersåldern på daghem (vilket var vanligt i Sverige för inte så länge sedan och är det alltjämt på andra håll i väst).
Jag anser att det är jämförbart med att flytta hemmet för en mor under tiden hon ligger på BB och tilldela henne en ny äkta man.

Att födas till ett jag innebär att bli medveten om sig själv.
Jag är någon.
pappa är också någon, och mamma är en annan någon.
Jag är en människa. De två är andra människor. Jag är inte som de; jag är jag.
Mina händer, som jag använt, mina armar och mina ben, min mun och mina knän, min kropp och mina förnimmelser, alla mina redskap, mina tillhörigheter och medel till att leva, allt detta bildar nu sammantaget ett jag.
Detta jag betyder människa; människan jag.
Jag tänker. Jag känner. Jag är.
Vad gör barnet med denna vetskap?
Det skiljer sig från omvärlden. Barnet ser det särskiljande, det icke längre delaktiga, det oåterkalleligen åtskilda.
Jag är inte längre en del av den värld som omger mig. Jag befinner mig i den världen som ett jag; inte längre som en del.
För kvinnan som födde sitt barn var barnet i och med födelsen inte längre en del av henne själv och hennes kropp. Oåterkalleligen skilt från hennes kropp låg barnet bredvid henne med navelsträngen avklippt. Barnet var fortfarande en del av henne – det var hennes barn. Men det var inte en del av hennes kropp; även om barnet då också, i magen, var hennes barn.
Det födda barnet hör fortfarande samman med omvärlden, hemmet, modern och fadern, ”flocken”, men är inte på samma sätt som förut en del av det. Barnet lever mitt i det, åtskilt från det.
Om en nyförlöst kvinna känner lycka över sitt barn, känner hon också tomhet. Det har blivit tyst i magen. Sparkarna är borta. Det förtrogna är förändrat. Kroppen har blivit stum. I stället finns ett barn.
Kvinnor vittnar samfällt om hur det dröjer, innan de kan ta till sig hela denna förändring och omfatta den med insikt till alla dess delar: många dagar, flera veckor, till och med månader.
Också för barnet tar det tid att möta, förlika sig med och inrätta sig efter den förändring som sker när jaget föds.
Overkligheten, tomheten, saknaden som är egendomlig och vag drabbar säkerligen barnet likaväl som den nyförlösta modern.
I motsats till kvinnan saknar barnet intellektets förnuft. Barnet kan inte säga sig: ”Jag har blivit född till ett jag; det är därför det känns konstigt. Snart blir det bättre. Det säger alla andra små bebisar, som också har fötts till ett jag.” Kvinnan däremot vet: ”Jag har fått barn. Det är därför. Jag kommer att vänja mig.”
I avsaknaden av den sortens förnuft och erfarenhet kommer barnet mycket lätt in i tillstånd av rädsla. Förändringen som inte går att relatera till något blir skrämmande. Och rädslan kan ta sig vilka uttryck som helst: till och med det som kunde tyckas vara som mest förtroget kan i vissa ögonblick under vissa betingelser bli skrämmande för barnet, som mammas skratt, pappas skägg, ljudet från speldosan, den gamla oskyldiga nallen - och barnets egen person, inte minst. Också det egna jaget kan bli förhatligt, därför att det är nytt och okänt.
Åtta-niomånadersbarnet kan uppvisa ett både milt och starkt aggressivt beteende.
Ritualer som tycks självplågande kommer in i bilden: barnet dunkar huvudet i väggen, rytmiskt och ibland otäckt hårt. Ofta får man lägga handen emellan. En del barn slår huvudet i spjälorna på sängen till och med i sömnen, väcker sig själva och blir olyckliga för det. För dem kan sängen behöva madrasseras.
Utfall mot omgivningen är inte ovanliga. Jaget är fött och omgivningen därmed förändrad. I rädsla för det okända kan barnet värja sig inte bara genom att fly och dra sig undan, utan också genom att slåss. (REGH)
En liten unge som rar och gullig ligger på skötbordet och får en torr blöja åtföljd av en kyss kan alltså utan förvarning sopa till sina dagars ömma upphov rakt i ansiktet med förbluffande kraft.
Några tecken på ånger (REGH) förmärks förstås inte. Tvärtom: på samma sätt som de tillsynes självplågande ritualerna är spänningslösande, är de aggressiva utfallen mot omgivningen det.
Och en svag glimt av triumf kan förmärkas, när barnet, som värjer sig mot sitt okända jag, i stället tar makten över det och därmed över omgivningen. Jag gentemot dig: jag kan slå (REGH) dig! Jag är ett jag, och jag har makt.
(Tårar och uppståndelse i en situation som den beskrivna är inte till gagn, även om upplevelsen är smärtsam i mer än en bemärkelse för den mor eller far som blir slagen så. Man får ta de små händerna och hålla undan dem samt framhärda med den kyss man hade för avsikt att ge, och i övrigt se ut som om man hade den förståelse man inte har.)
För barnet som fötts till ett jag är ett stöd av förståelse från omgivningen lika nödvändigt som en fördömande eller förfärad attityd vore katastrofal.
Detsamma gäller ju för en nyförlöst mor: ingen går på tå för henne, men i stunder av påfrestning ska hon kunna påräkna ett stöd av förståelse från en omgivning som inte fördömer henne.


Några råd, sammanfattningsvis:
Tolka inte oväntade förändringar och hastigt uppkomna problem som tecken på att någonting nu har blivit allvarligt fel.
Avvakta.
Symptomen kan också vara fysiska.
Åttamånadersångesten viker; om någon månad redan är barnet på väg att bli ettårstufft och tycker om sitt jag - än känner barnet inte detta jag.
Nätter som varit prydliga kan nu bli brutna.
Gå efter tumregeln: en gång är ingen gång, två gånger är en dålig vana.
Låt dörren stå på glänt och tala betryggande utanför den: ”Nu ska du sova, allt blir så bra. Vi ses i morgon.” Låt det lysa utanför dörren, men inte inne i barnets rum.
Återgå inte till napp, och ta inte upp barnet (jfr ”Bekymmer? Sömn”).
Främlingsrädslan (REGH) blir ofta markant. Respektera den. Barn i den här åldern tar ingen skada av att inte träffa andra vuxna (eller andra barn).
Låt ingen skrämma upp dig: ”Han måste ju få träffa andra, annars blir han jämt så där rädd.” Det blir han inte.
Det svåra sker i barnets inre. Låt det yttre vara sig så likt som möjligt.
Svälj stoltheten, om och när den lilla föredrar någon annan framför dig.
Du kan bli avvisad på ett ytterligt sårande sätt. Ge då likafullt en kyss eller en kram och markera att du finns där med din kärlek, utan att för den skull vara påstridig.
Vänta på bättre tider.
En nybliven mor kan hysa både kärlek och hat till sitt nyfödda barn, både liv och död i sina tankar inför barnet.
Motstridiga känslor fyller och plågar också barnet, som fötts till ett jag.
Bli inte rädd för eventuella aggressiva uttryck. Barnet måste få reagera på en förändring som är skrämmande.
Men låt inte barnet slå (REGH) dig, och inte någon annan heller. Våld (REGH) och destruktivitet ska bekämpas med kärlek. (REGH)
Ta de små händerna som slåss och låt dem i stället klappa, (REGH) eller håll undan dem och kyss, smek själv.
Visa tydligt och lugnt din egen oförtrutna kärlek, gå sedan undan och låt barnet vara i fred.
Hindra barnet från att skada sig självt. Madrassera, skydda. Hindra däremot inte själva dunkandet. (REGH)
Överge alla eventuella planer på att byta människor och miljö för barnet under den här perioden. Sök till varje pris andra lösningar: arbete hemifrån, förlängd barnledighet, sänkt standard.
Låt högsta prioritering (REGH) gälla för oförändrat yttre i en tid av brutalt förändrat inre.
Bemöt barnet som vanligt, underkänn det inte, omge det inte med medlidande, ”trösta” inte.
Behandla barnet som du skulle behandla en nyförlöst mor: uppmärksamt, men inte ömkande; beredd att avlasta påfrestningar och krav, men inte omyndigförklarande.
precis som den nyblivna modern inrättar sig barnet, som fötts till ett jag, lättast efter sin nya livssituation om vardagen är förtrogen och någorlunda enkel och omgivningen bjuder värme och lugn, inte oro.

Det barnpsykologerna kallar separationsångest tror jag alltså är reaktionen på barnets födelse till det egna jaget ur det gamla, kända, där barnet var en del av ett omgivande helt, så som det i livmodern var en del av moderns kropp.
Jag tror inte det har mer att göra med rädslan att mista mamma än den nyförlösta kvinnans labilitet kan tillskrivas hennes rädsla för att mista det nyfödda barnet.

[TorsMamma]

Ps. jag vill också säga GRATTIS till ett superbra jobb med den fina och goda sömnen. Vårda det ömt! Ds.

[E E E]

Tack snälla Torsmamma

[E E E]

Här går det sakta men säkert framåt. 2 Steg fram och ett steg bakåt men visst är vi glada och nöjda att vår kille sover så mycket bättre.

Nu har jag som mamma lite problem .
Har sedan sömnstrulet började för MÅNGA månader sedan backat mer och mer vad det gäller ljud. Tycker nu är det är oehört svårt att återinföra husljud. Vi har TV:n på under kvällen innan läggdaxs och ändrar inte nivån förrän vi stänger av och går och lägger oss själva. Däremot tassar vi fortfarande runt och jag skulle inte drömma om att ställa mig och diska eller något annat mer högljutt. Har läst någonstans att man ska börja med att återinföra husljud dagtid, stämmer detta?
Någon annan som haft samma orosvargar och kan berätta hur ni gjorde?

Kram

[ilindstrom]

Jag tycker du ska införa husljud under dygnets alla vakna timmar redan idag. För barn som sover är det betryggande att höra mamma och pappa stöka runt. Så ikväll så gör du allt som du vill göra.

hälsningar
Ida

[E E E]

Känner mig totalt maktlös.
Kurstartade för 2 veckor sedan. Har gått ok med ett par perioder med längre sammanhängande sömn (som mest 5 timmar 2 gånger).
Känns dock som om vi inte kommer någon vart. Theo vaknar fortfarande runt 10 gånger varje natt och är vaken flera timmar i sträck. När han är vaken SKRIKER han. Inte argt utan förtvivlat. Inatt var han tex vaken mellan 22.50 och 03.00.
Pangramsa, musik, husljud hjälper inte. Inte heller en lång solfjäder. Han går ner lite i skrik under solfjädern men gråter/skriker hela tiden. Jag vet att vi kan lugna med solfjäder och buff eftersom det funkat men oftast är han bara förtvivlad. Vi ÄR konsekventa, ger solklara besked och försöker hålla ut. Är just nu bara så ledsen över att han bara skriker och skriker. Vaknade nu efter 25 min sömn. Inga dagslurar fungerar. Sover 20 min men skriker sig sedan igenom resten av luren. Sin vakna tid är han olycklig och gråter hela tiden. Har läst boken så ögonen blöder, vet att 8 månadrs ångesten härjar och har läst allt jag kan om det.
Känns bara så hopplöst nu. Vi var så laddade inför kuren och VISSTE att det var vår väg ut för att ge Theo den goda sömn han så väl behöver. Nu känns det som om han varken sover, lugnas, får trygghet eller ens är glad.
Det är inte attitydsproblem hos oss. Detta SKA funka. Vi följer schemat slaviskt, skrattet till go´natten fungerar alltid, glad morgon. Han lyssnar på ramsan men jag upplever att han bara är så olycklig över att han inte kan somna.
Det är nu i dagarna denna maktlösheten kommit och vissa stunder känns det bara så ledsamt medans andra är vi lika taggade som alltid.
Känner egentligen bara att jag vill skriva av mig och få lite pepp.
Som det är nu är jag så trött att jag inte ens orkar prata. S skulle vilja ringa men jag orkar faktiskt inte ens lyfta luren.

Kram från oss.

[Lou]

Hej, jag tänker att du borde se till att få vila, annars kommer du gå in i väggen och det hjälper absolut ingen. Om jag var du skulle jag ta en paus från kuren (obs jag är inte diplomerad, det här är bara min personliga åsikt) och se till att någon tar hand om ditt barn en hel dag så att du får sova. Sedan kanske börja om från natt 1? Vad säger ni andra? Det kan inte vara något annat som är fel, förresten? Någon oupptäckt allergi?

Kram till dig och hoppas att det löser sig snart med sömnen

[E E E]

Lou: Tack för dina vänliga ord.
Har funderat på att bryta kuren men det värsta är att vi inte har något att återvända till. Han har aldrig somnat i famn, till bröst, vaggning etc. Nappen som var det enda som lugnade ratar han nu totalt. Har helt glömt bort hur man suger på den. Det är ett lotteri varje gång om han kommer att somna.

Det svåra med kuren är att han skriker utan att kunna ta upp honom. Samtidigt vet vi ju så väl att han bara fortsätter att krypa vändor i famnen om vi skulle ta upp honom. Det är mammahjärtat som mår bättre av att ha honom nära. Visst blir han lugnare men mest är han frustrerad över att inte kunna sova.
Blir bara så ledsen över att Theo inte får sin välbehövliga sömn. Han behöver ju så väl sin sömn.

Var hos läkare förra veckan. Eftersom Theo är rödfnasig om kinderna (och vaknar ofta på nätterna) fick vi förslaget att börja med mjölkfri kost. Har gjort det några dagar så det är för tidigt att utvärdera.
Inatt upptäckte jag att han är förkyld IGEN. När han väl somnat vaknar han av hostan eller att näsan är täppt. Blir tokig av alla dessa förkylningar. Läste att immunförsvaret byggs upp under djupsömn så det är inte konstigt att Theo åker på än det ena än det andra trots att vi inte träffar någon.

[ilindstrom]

Hej EEE!

Om du vill kan du ringa. Det är klart att ni kommer fixa det här. Er väg till Rom är bara något krokig.

kram
Ida