Min älskade mamma dog väldigt hastigt och oväntat igår morse. Jag är ensamstående med en liten tjej som är 3 år gammal och det är just för hennes skull jag skriver och ber om råd.
Vi var båda och tog farväl av mormor igår när hon fortfarande låg kvar i sängen, visste inte om jag gjorde rätt som lät henne vara med, men det känns rätt. Jag förklarade så gott jag kunde, men hon frågar hela tiden om varför mormor är död och var hon är nu och om hon kommer tillbaka sen, kommer morfar också att dö, ska du också dö mamma o.s.v o.s.v
Jag har varit så rak jag kunnat med mina svar, men det är inte så lätt och helst inte när jag är så vansinnigt ledsen !!! Hur ska jag göra vid begravningen, hur ska jag förbereda henne ? Mycket tacksam för svar, kram från Sol.
Mormor är död.
-
Therese
Livet är så tufft ibland, och jag lider verkligen med dej. Det är svårt att sätta sej in i en sådan situation, men jag kanske kan vara till lite hjälp ändå. Mina tankar o ideer är ju rena spekulationer o jag har ingen kunskap i ämnet.
Vid 3års ålder så förstår hon ju inte vad döden innebär riktigt därav alla hennes frågor. Hon märker ju att du o omgivningen är ledsna o inte i balans, för att finna lite ordning o trygghet så vill hon väl förvissa sej om att du mfl tänker stanna kvar (inte dö). För den skull tror jag det är viktigt att du vågar visa att du är ledsen även inför henne, men på ett behärskat sätt, samtidigt som du måste förmedla henne en känsla av att det är ok, du fixar det. Du är ju hennes mentor o ledare så försök att fortsätta vara rak o stark, försök svara på hennes frågor även om du inte vet. Vem vet vad som väntar efter livet? Berätta vad du tror, måla upp en bild o be henne berätta vad hon tror.
Jag tycker du gjorde rätt som tog med henne till din mamma, då har hon fått säga hej då, och det tror jag hjälper alla att bearbeta o komma vidare, även små barn.
Vårt första barn, Oliver, dog oväntat direkt efter förlossningen för snart 5år sen o sedan dess har jag bearbetat mycket o gör väl fortfarande o för all framtid skulle jag tro. Öppenhet, att få se honom o ta farväl, gemenskap o närhet är några av de faktorer som lett till att vårt sorgearbete har blivit så bra. Vi pratar ofta om Oliver med vår 3åring, vi har alltid varit öppna med det o hon har fått ställa massor av frågor, o hjälper gärna till när vi är vid graven.
Ibland kan hon helt utan förvarning bli jätteledsen o förklara att hon är ledsen för att hon aldrig fick träffa sin storebror o så gärna skulle vilja se honom i livet.
För oss som vuxna har det varit lättare att hantera förlusten genom att tänka på honom som att han lever vidare på annat ställe. För oss är han en ängel som utför sin uppgift på annat håll, i himmlen. Denna bild har vi fört över till vår flicka, som så fort hon ser en ängel nånstans skriker -mamma titta där är Oliver! Sen vinkar hon o sen är det inte mer med det.
Döden är inte lika laddad för barn som för vuxna, den är mer "naken" för dom tror jag. Vi vet mer o funderar därför på ett djupare sätt o ibland gör vi det så svårt för oss.
Försök, om du känner att du kan behålla lugnet, att ha din dotter så nära dej som möjligt, jag tror hon behöver det för att förvissa sej om att tryggheten finns kvar. En tanke är oxå att ta till hennes hjälp, hon kanske vill skicka med mormor nåt speciellt i kistan eller få välja en egen blomma som ska ligga på kistan etc.
Vår präst sa något om sorgen som jag försöker säga till alla som sörger runt omkring mej. "Sorgen är som ett sår, ibland måste man lufta det, och ibland måste man sätta på ett plåster. Så småningom läker det, men ärret kommer alltid att vara kvar"
Med andra ord lufta sorgen, prata o gråt, men ibland måste man sätta på ett plåster en stund, ta en paus, skratta o försök göra nåt annat. Samla kraft för att lufta sorgen igen, o fortsätt så. Mitt i allt elände är det nog viktigt att du o dottern hittar på nåt kul en stund, koppla från sorgen en stund o hämta andan.
Detta med begravning är ju ett svårt kapitel, spontant känner jag -ta med henne. Men det krävs nog en förberedelse ( i lagom dos), det kommer ju att vara många ledsna människor runt omkring er, o det kan ju vara en jobbig upplevelse för henne. Du måste nog även tänka på hur du tror att du klarar begravningen, är du osäker på dej själv kanske det är bättre att hon är hos nån som hon känner väl. Finns det en reträttväg om hon helt plötsligt vill gå, är det nån som kan följa med henne då?
Ja det är inga lätta beslut du måste ta, jag hoppas nån med egen erfarenhet kan svara dej. Jag tänker på er.
Vid 3års ålder så förstår hon ju inte vad döden innebär riktigt därav alla hennes frågor. Hon märker ju att du o omgivningen är ledsna o inte i balans, för att finna lite ordning o trygghet så vill hon väl förvissa sej om att du mfl tänker stanna kvar (inte dö). För den skull tror jag det är viktigt att du vågar visa att du är ledsen även inför henne, men på ett behärskat sätt, samtidigt som du måste förmedla henne en känsla av att det är ok, du fixar det. Du är ju hennes mentor o ledare så försök att fortsätta vara rak o stark, försök svara på hennes frågor även om du inte vet. Vem vet vad som väntar efter livet? Berätta vad du tror, måla upp en bild o be henne berätta vad hon tror.
Jag tycker du gjorde rätt som tog med henne till din mamma, då har hon fått säga hej då, och det tror jag hjälper alla att bearbeta o komma vidare, även små barn.
Vårt första barn, Oliver, dog oväntat direkt efter förlossningen för snart 5år sen o sedan dess har jag bearbetat mycket o gör väl fortfarande o för all framtid skulle jag tro. Öppenhet, att få se honom o ta farväl, gemenskap o närhet är några av de faktorer som lett till att vårt sorgearbete har blivit så bra. Vi pratar ofta om Oliver med vår 3åring, vi har alltid varit öppna med det o hon har fått ställa massor av frågor, o hjälper gärna till när vi är vid graven.
Ibland kan hon helt utan förvarning bli jätteledsen o förklara att hon är ledsen för att hon aldrig fick träffa sin storebror o så gärna skulle vilja se honom i livet.
För oss som vuxna har det varit lättare att hantera förlusten genom att tänka på honom som att han lever vidare på annat ställe. För oss är han en ängel som utför sin uppgift på annat håll, i himmlen. Denna bild har vi fört över till vår flicka, som så fort hon ser en ängel nånstans skriker -mamma titta där är Oliver! Sen vinkar hon o sen är det inte mer med det.
Döden är inte lika laddad för barn som för vuxna, den är mer "naken" för dom tror jag. Vi vet mer o funderar därför på ett djupare sätt o ibland gör vi det så svårt för oss.
Försök, om du känner att du kan behålla lugnet, att ha din dotter så nära dej som möjligt, jag tror hon behöver det för att förvissa sej om att tryggheten finns kvar. En tanke är oxå att ta till hennes hjälp, hon kanske vill skicka med mormor nåt speciellt i kistan eller få välja en egen blomma som ska ligga på kistan etc.
Vår präst sa något om sorgen som jag försöker säga till alla som sörger runt omkring mej. "Sorgen är som ett sår, ibland måste man lufta det, och ibland måste man sätta på ett plåster. Så småningom läker det, men ärret kommer alltid att vara kvar"
Med andra ord lufta sorgen, prata o gråt, men ibland måste man sätta på ett plåster en stund, ta en paus, skratta o försök göra nåt annat. Samla kraft för att lufta sorgen igen, o fortsätt så. Mitt i allt elände är det nog viktigt att du o dottern hittar på nåt kul en stund, koppla från sorgen en stund o hämta andan.
Detta med begravning är ju ett svårt kapitel, spontant känner jag -ta med henne. Men det krävs nog en förberedelse ( i lagom dos), det kommer ju att vara många ledsna människor runt omkring er, o det kan ju vara en jobbig upplevelse för henne. Du måste nog även tänka på hur du tror att du klarar begravningen, är du osäker på dej själv kanske det är bättre att hon är hos nån som hon känner väl. Finns det en reträttväg om hon helt plötsligt vill gå, är det nån som kan följa med henne då?
Ja det är inga lätta beslut du måste ta, jag hoppas nån med egen erfarenhet kan svara dej. Jag tänker på er.
Kära Sol!
Vill framför allt sända dig en stor kram! Jag har inga ord som kan trösta men mina tankar har du!
Så här funderar jag utifrån mina egna erfarenheter:
Min pappa dog när jag snart skulle fylla fem. Det var väntat men jag tror inte att jag riktigt hade fattat vad som skulle ske, så för mig blev det en chock ändå.
Mitt allra starkaste minne är att jag inte förstod! Först förstod jag inte vad mamma hade sagt när hon berättade för mig att han var död. Senare hade jag svårt att förstå att han låg begravd hemma på vår kyrkogård och inte fanns kvar på sjukhuset i Göteborg där han hade dött.
Jag önskar att jag hade vågat fråga! Minns att jag tassade runt på tå och oroade mig för att mina frågor skulle såra min mamma... Du ska vara tacksam för att din tjej frågar och du gör helt rätt i att vara så rak i dina svar som möjligt! Min mamma hade svårt att komma åt mig och mina funderingar.
Att din tjej fick se sin mormor tror jag är helt riktigt. Barn är konkreta och hon fick med egna ögon se att mormor inte andas, skattar och pratar med henne längre. Min pappa bara försvann. Han reste till Göteborg för transplantation och kom aldrig mer hem igen... Jag såg inte kroppen och jag var inte med på begravningen och det tog LÅNG tid för mig att förstå att han fanns i sin grav. Jag tror att begravningar är bra för ALLA människor oavsett ålder. Det blir ett tydligt avsked som hjälper oss i sorgen.
Angående förberedelser inför begravningen så tänk på att hon trots allt är väldigt liten. Du kanske inte behöver prata så mycket med henne om vad som händer på en begravning?! Det jag tror att du kan prata med henne om är att du och andra människor kommer att vara ledsna... Men du känner tjejen bäst och får fundera på vad hon bör veta/känna till.
Som sagt: Mina tankar har du och din lilla tjej! Kramar!
Vill framför allt sända dig en stor kram! Jag har inga ord som kan trösta men mina tankar har du!
Så här funderar jag utifrån mina egna erfarenheter:
Min pappa dog när jag snart skulle fylla fem. Det var väntat men jag tror inte att jag riktigt hade fattat vad som skulle ske, så för mig blev det en chock ändå.
Mitt allra starkaste minne är att jag inte förstod! Först förstod jag inte vad mamma hade sagt när hon berättade för mig att han var död. Senare hade jag svårt att förstå att han låg begravd hemma på vår kyrkogård och inte fanns kvar på sjukhuset i Göteborg där han hade dött.
Jag önskar att jag hade vågat fråga! Minns att jag tassade runt på tå och oroade mig för att mina frågor skulle såra min mamma... Du ska vara tacksam för att din tjej frågar och du gör helt rätt i att vara så rak i dina svar som möjligt! Min mamma hade svårt att komma åt mig och mina funderingar.
Att din tjej fick se sin mormor tror jag är helt riktigt. Barn är konkreta och hon fick med egna ögon se att mormor inte andas, skattar och pratar med henne längre. Min pappa bara försvann. Han reste till Göteborg för transplantation och kom aldrig mer hem igen... Jag såg inte kroppen och jag var inte med på begravningen och det tog LÅNG tid för mig att förstå att han fanns i sin grav. Jag tror att begravningar är bra för ALLA människor oavsett ålder. Det blir ett tydligt avsked som hjälper oss i sorgen.
Angående förberedelser inför begravningen så tänk på att hon trots allt är väldigt liten. Du kanske inte behöver prata så mycket med henne om vad som händer på en begravning?! Det jag tror att du kan prata med henne om är att du och andra människor kommer att vara ledsna... Men du känner tjejen bäst och får fundera på vad hon bör veta/känna till.
Som sagt: Mina tankar har du och din lilla tjej! Kramar!
Mamma till två pojkar.
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
MIna varmaste tankar till dig och din dotter i er sorg. 
Du har fått många fina tankar och bra råd här redan och jag har nog egentligen inte så mycket att tillägga... men lite kanske...
Hon frågar mycket nu och det är bra, uppmunra det! Men svara bara på det hon frågar. Barn undrar och frågar enkelt och konkret. Svara henne likadant så att hon inte får veta mer än hon kanske egentligen ville. Undrar hon mer så kommer det en ny fråga.
Vad gäller begravningen... Jag är inte säker på att jag hade tagit med en treåring. Begravningar är oftast vackra och det är skönt att få säga adjö ordentligt men de kan också vara skrämmande. Hon kan få komma dit direkt efter och lägga en blomma till mormor och säga hejdå på sitt sätt. Men om det känns rätt för dig att ta med henne så gör det. Då vill jag bara hålla med Thérese. Om du inte är helt säkert att du orkar vara hennes stöttepelare under hela begravningen så försök hitta ngn annan som hon känner sig trygg med som kan sitta med er. Du/ni behöver också vara lyhörd för hennes känslor, blir det för mycket för henne så ta ut henne och gå en sväng så att hon får andrum och chans att undra lite.
Ibland tror jag att man oroar sig lite i onödan. Barn tänker som bekant fortfarande ganska enkelt och konkret och då blir döden även sån, så fort de har fått svar på alla sina frågor. Låt henne vara med, gråt och skratta med henne, titta på kort på mormor och prata om alla fina minnen ni har med mormor. Hon kommer att fixa det här galant!
Tänker på er!
Du har fått många fina tankar och bra råd här redan och jag har nog egentligen inte så mycket att tillägga... men lite kanske...
Hon frågar mycket nu och det är bra, uppmunra det! Men svara bara på det hon frågar. Barn undrar och frågar enkelt och konkret. Svara henne likadant så att hon inte får veta mer än hon kanske egentligen ville. Undrar hon mer så kommer det en ny fråga.
Vad gäller begravningen... Jag är inte säker på att jag hade tagit med en treåring. Begravningar är oftast vackra och det är skönt att få säga adjö ordentligt men de kan också vara skrämmande. Hon kan få komma dit direkt efter och lägga en blomma till mormor och säga hejdå på sitt sätt. Men om det känns rätt för dig att ta med henne så gör det. Då vill jag bara hålla med Thérese. Om du inte är helt säkert att du orkar vara hennes stöttepelare under hela begravningen så försök hitta ngn annan som hon känner sig trygg med som kan sitta med er. Du/ni behöver också vara lyhörd för hennes känslor, blir det för mycket för henne så ta ut henne och gå en sväng så att hon får andrum och chans att undra lite.
Ibland tror jag att man oroar sig lite i onödan. Barn tänker som bekant fortfarande ganska enkelt och konkret och då blir döden även sån, så fort de har fått svar på alla sina frågor. Låt henne vara med, gråt och skratta med henne, titta på kort på mormor och prata om alla fina minnen ni har med mormor. Hon kommer att fixa det här galant!
Tänker på er!
Linda
Emil 020212 (har alltid sovit som en liten gris, mycket och länge)
Jonas 040525 (gillar också att sova, introducerade verktygen för säkerhets skull vid 2 mån)
Emil 020212 (har alltid sovit som en liten gris, mycket och länge)
Jonas 040525 (gillar också att sova, introducerade verktygen för säkerhets skull vid 2 mån)
KRAM PÅ ER I mitt yrke träffar jag nästan dagligen svårt sjuka, döende och döda människor och deras anhöriga och får ofta frågan hur de ska göra med barnen, och jag är av den övertygelsen att man inte skall undanhålla något från dem. Hur små eller stora de än är så skapar de sig ändå en bild av vad de tror är riktigt eller vad som hänt. Det är också bra att få ett avslut så att den man kände inte helt plötsligt bara har försvunnit.
Du gjorde absolut rätt som tog med din dotter till mormor
. Hon hade annars börjat fantisera om det och troligtvis fått en helt fel syn på döden och döda. Det är viktigt, tror jag, att avdramatisera döden och försöka förklara så gott det går, men hur ska du kunna förklara för en 3-åring något som du knappt förstår själv?
Försköna inte för henne eller använd omskrivningar, utan vara så ärlig och rak du kan.Ta med henne på begravningen och berätta innan vad som kommer att hända och vad hon kommer att se - massor av ledsna människor, en kista med mormor i osv. Be henne rita en teckning som hon lägger på kistan i kyrkan, men som liw skrev, var lyhörd för hennes känslor och be någon annan gå ut med henne en stund om det verkar bli för jobbigt för henne och du inte vill lämna kyrkan själv. Fråga henne om hennes bild av det hela, jag tror att du kommer att bli förvånad när du hör svaret.
Har du någon annan som kan ta hand om din dotter kanske en timme så att du kan få vara ifred och gråta ordentligt? Det tror jag skulle vara bra för er båda, du kan släppa lös alla dina känslor och din dotter "slipper" se dig ledsen en stund och kan gå till lekplatsen och ha roligt.
Jättebra sagt! Sammanfattar det hela på ett bra och enkelt sätt.Therése skrev: "Sorgen är som ett sår, ibland måste man lufta det, och ibland måste man sätta på ett plåster. Så småningom läker det, men ärret kommer alltid att vara kvar"
Ha det så bra ni kan och ta hand om varandra.
Mamma till Sanna 011202 och Linn?a 041218. Innan jag fick barn hade jag lovat mig sj?lv att ALDRIG f? barn i december - se hur det gick! 
Så fruktansvärt hemskt du har det nu!
Jag lider med dig!
Förra året gick min farfar bort. Clara var då 3 år.
Att ha med henne på begravningen fanns inte i min tanke.
Jag kände att det skulle vara otroligt svårt för henne att se våra släktingar gråta och kanske bryta samman. Människor hon älskar och finner trygghet i beter sig konstigt framför henne. Tänk vad skrämmande!
Nej, vi beslöt att hålla henne utanför detta. Det är jag glad för.
Jag har fortfarande inte förklarat för henne att min farfar ligger på kyrkogården under en sten, (jag tror det är svårt att fatta) utan jag har sagt att vi går dit till kyrkogården ibland för att plantera lite och tänka på gamlefarfar och hur snäll han var.
Hon frågade en del, och jag svarade kort men informativt.
Hon är liten och behöver inte veta allt än, vissa saker kan och bör man undanhålla.
Jag gick undan när jag var som mest ledsen, det skrämmer ett barn när man inte har kontroll.
Det är svårt i ditt fall eftersom du är ensamstående. Det är svårt även för att din mamma var dig så nära i släktled. Nu säger jag inte att man nödvändigtvis är mer ledsen när en mamma dör än när en farfar dör, men jag tror kanske man är det, för att det känns så onaturligt. Ens farfarr är ju ändå "gammal"! Ens mamma ska väl vara med en tills man själv är pensionär!
Följ ditt hjärta!
Tänker på dig!
kram anna
Jag lider med dig!
Förra året gick min farfar bort. Clara var då 3 år.
Att ha med henne på begravningen fanns inte i min tanke.
Jag kände att det skulle vara otroligt svårt för henne att se våra släktingar gråta och kanske bryta samman. Människor hon älskar och finner trygghet i beter sig konstigt framför henne. Tänk vad skrämmande!
Nej, vi beslöt att hålla henne utanför detta. Det är jag glad för.
Jag har fortfarande inte förklarat för henne att min farfar ligger på kyrkogården under en sten, (jag tror det är svårt att fatta) utan jag har sagt att vi går dit till kyrkogården ibland för att plantera lite och tänka på gamlefarfar och hur snäll han var.
Hon frågade en del, och jag svarade kort men informativt.
Hon är liten och behöver inte veta allt än, vissa saker kan och bör man undanhålla.
Jag gick undan när jag var som mest ledsen, det skrämmer ett barn när man inte har kontroll.
Det är svårt i ditt fall eftersom du är ensamstående. Det är svårt även för att din mamma var dig så nära i släktled. Nu säger jag inte att man nödvändigtvis är mer ledsen när en mamma dör än när en farfar dör, men jag tror kanske man är det, för att det känns så onaturligt. Ens farfarr är ju ändå "gammal"! Ens mamma ska väl vara med en tills man själv är pensionär!
Följ ditt hjärta!
Tänker på dig!
kram anna
Mamma till Clara 7 maj -01 och Ida 9 april -03.
-
Maria Berg?rus
- Inlägg: 4
- Blev medlem: mån 25 jul 2005, 23:46
- Ort: P l
Svaren du fått är så kloka, och jag kan inte säga så mycket mera. Men jag tror INTE att det mest skrämmande för ett barn är att se vuxna runt omkring sig vara ledsna. Det är nog värre att se vuxna som försöker behärska sig. Barn fattar stämningar bättre än vi vuxna många gånger. När jag miste min man (de äldsta var då 2 och 4 år) satt jag ofta i ett hörne och var ledsen. De kom o klappade på mig, och jag gjorde klart för dem att jag saknade deras pappa. Då kunde de välja att antingen klappa lite till, gråta med mig eller springa tillbaka och leka. Men jag lät dem alltid se att när jag varit "lessen färdigt" var jag okej igen. Och jag försökte också få dem att förstå att jag alltid var den som, trots allt, skulle klara skivan. Vi flyttade 2 gånger på ett år och det mesta var kaos runt omkring. Men de var hemma med mig om dagarna (var mammaledig o sen hade jag änkepension) och jag tror att det hjälpte mycket.
De fick INTE se sin pappa när han låg på bårhuset. Detta är nog det enda jag ångrar riktigt mycket. Men jag resonerade som så att jag inte var kapabel att ta hand om DERAS sorg då min egen var för stor att riktigt hantera.
Försök också att hitta nån i din omgivning som kan bli "reservvuxen" för din dotter. Om inga släktingar finns; leta efter dem i bekantskapskrets eller bland "proffessionella hjälpare" Det behövs,jag lovar! Jag hade hade mina föräldrar, men det kunde bli lite för isolerat ändå ibland.
Många tankar till dig o dottern i allt det svåra!
De fick INTE se sin pappa när han låg på bårhuset. Detta är nog det enda jag ångrar riktigt mycket. Men jag resonerade som så att jag inte var kapabel att ta hand om DERAS sorg då min egen var för stor att riktigt hantera.
Försök också att hitta nån i din omgivning som kan bli "reservvuxen" för din dotter. Om inga släktingar finns; leta efter dem i bekantskapskrets eller bland "proffessionella hjälpare" Det behövs,jag lovar! Jag hade hade mina föräldrar, men det kunde bli lite för isolerat ändå ibland.
Många tankar till dig o dottern i allt det svåra!
Maria B, med fyra barn p? jorden och ett i himlen
-
lilla morran
- Inlägg: 86
- Blev medlem: tis 19 jul 2005, 08:32
Tänker på dig vännen!Du är just nu med om något som är bland det värsta man kan gå igenom, att någon så nära går bort.
Det är jättesvårt att råda dig tycker jag angående begravningen. Men om du tycker att hon kan klara av att vara med på begravningen kanske hon skall få veta att mamma och andra släktingar kommer att bli mycket ledsna.
För din skull kanske lilltjejen mest skall vara med pappan eller någon annan som står henne nära under begravningen. Någon som har tid och ork att besvara hennes frågor för du måste ju också få tid för dig själv.
Sköt om dig, kramar.
Tack snälla ni för er omtanke och för alla svar ! Begravningen kommer att vara om några veckor och jag har iallafall beslutat mig för att hon ska få vara med, men som många av er skriver, så är det nog bra att ha någon med som kan ta ut henne från kyrkan ifall det skulle behövas. Det är så mycket som rör sig i huvudet på mig nu, men när allt har lagt sig och begravningen är över, ska jag återkomma och berätta för er hur det gick. Tack igen för all er omtanke !! Kramar, Sol.