Klädernas på och av. Jag blir galen!

[vanna]

Hej! Jag har två pojkar på fyra och tre år och en ettårig dotter. Vi har fått bekymmer med på- och avklädningar, eller rättare sagt så är det väl mest JAG som dragit på mig bekymret.
Min rygg har för tillfället kraschat. Och jag har upptäckt att jag av gammal vana fortsatt med att klä pojkarna utan att egentligen tänka på att dom blivit äldre, och det fixar jag inte för ryggen nu. Vi har haft påklädningstävlingar, läst om lilla Ada i BB, försökt att skämta på kläderna, frågat var det nu är strumporna ska sitta osv...och höjt rösten några gånger också. Hm.
Storebror ler mest lite rart och säger javisst och så hittar han en bil eller börjar fundera på var solen sover, sånt som iofs är någorlunda smidigt att hantera. Även om det faktiskt är frustrerande att han inte lyssnar. Alls.
Det är jobbigare med treåringen som nu hela tiden smiter undan, skrattar och springer och vränger sig när man väl får tag på honom.
En konkret situation kan se ut såhär: jag och lillasyster hämtar pojkarna efter deras timmar på dagis. Storebror finns en trappa upp och lillebror på bottenvåningen. Jag hämtar storebror först och när vi pratat lite om dagen så säger jag till honom om jackan. Säger till igen och ger mig av efter lillasyster som vinglat iväg. Detta upprepas några varv till och då börjar han ofta gråta men blir någorlunda nöjd om jag hjälper honom samtidigt som han pysslar med något annat.
Sen går vi ner och hämtar vår lillebror. Som fnittrar och smiter. Lillasyster kryper omkring och jag hämtar henne med jämna mellanrum samtidigt som jag till slut fångar in lillebror och klär på honom samtidigt som han ålar och fnittrar och storebror funderar på något istället för att ta på sig stövlarna. Själv blir jag sur, svettig och tycker att det tar tidsåldrar innan vi är ute på gården och där försöker lillebror smita också men lyckas mer sällan.

Vi har det inte såhär för övrigt. För det mesta har vi det alldeles väldigt bra och roligt, men det här håller på att knäcka både min rygg och mitt humör. Det har liksom gått troll i just klädbiten, även om lillebrors skrattande smitningar finns i andra situationer också.
Råd någon? Jag behöver det!

kram vanna

[annawahlgren]

Vilka små dårar

Det har verkligen blivit en sport av det hela. (Så kanalisera, hmhm - hitta på något verkligt sportartat för dem som de kan syssla med ).

I den här sporten ingår att mamma finns tillgänglig och kan fylla sin del i rollspelet, så att det blir riktigt skojsigt / slött / tjafsigt / evinnerligen utdraget, som varje bättre Shakespearedrama.

Så lägg ut de små älsklingarnas persedlar, tycker jag, utgåendes från att de GIVETVIS kan klä på sig själva, och deklarera charmant: "Jag väntar utanför."

Starta gärna denna lilla minikur med att väcka dem i vansinnigt god tid, så att de små hjärnorna hinner rassla vederbörligt innan det är dags att verkligen gå Redan andra eller senast tredje dagen torde polletterna ha trillat ner.

Du kan förstås också skuldbelasta dem lite lagom och oja dig kolossalt över att mamma har SÅÅÅ ont i ryggen. Kan inte lyfta en tesked ens (demonstrera). Då väcker du deras ljuva beskyddarinstinkter till liv. "Flocken" måste samarbeta i den gemensamma kampen för tillvaron

[vanna]

Tack så mycket för gott svar!

Dags för rapport: det går redan myyycket bättre! Jag hade nog inte riktigt förstått att jag var lika inblandad som sönerna i den däringa...sporten. När jag slutade delta blev det inte alls lika roligt längre. De försöker fortfarande spela upp varandra men det slutar oftast med att de larvar efter mig och klär på sig lite själva och ber snyggt och fint om hjälp med resten.

Nu fortsätter vi på den här vägen. Tack igen!

kram vanna

[annawahlgren]

:thumbsup: