Det gör det inte hemma i vår by.
Vi gick förbi en i söndag förmiddags. Felix tittade på honom och när vi hunnit tio meter säger han:
- Han var fattig, va?
Och det var han ju, sa jag.
-Då måste jag ge honom pengar, sa Felix. Har du pengar , mamma?
Det hade jag ju, så han och Mira gick bort och la lite vid mannen.
Jag tycker det är underbart att de självmant bryr sig om andra människor.
De tänker ju inte fördomsfullt att de där människorna kanske ändå lägger pengarna på missbruk och inte på mat. De vill ju bara ge och dela med sig.
Jag älskar dem ännu mer för det.
MEN, sen såg vi säkert fem till. Som de ville ge pengar. Alldeles sant så hade jag inte mer lösa pengar, i dess kort-tider. Så det blev inget mer.
Men hur gör ni som bor i stan?
Man kan väl omöjligt ge ALLA pengar ALLTID? Vad säger man till barnen?
Eller ger man alla?
Jag känner mig väldigt "från landet", och min direkta instinkt säger åt mig att ge. Men mitt förnuft säger som sagt att pengarna kanske bara går till ännu en sil, och vill jag det?
Jag och barnen kommer se fler hemlösa, fler gånger, och jag vill ha bestämt mig innan.
Det här är ännu ett exempel på hur mina barn får mig att ta ställning, de tvingar mig till eftertankte och beslut i frågor.
Utan dem kan jag smita undan, och inte behöva stå för vad jag tycker.
Med dem måste jag rannsaka mig själv.
Mina barn utvecklar mig!
Men åter till de hemlösa.
Hur gör ni?
Kan jag kanske motivera med att vi köper deras tidning istället?
).
. 
): ett paket cigaretter, en mössa, en ask halstabletter... en gång gav jag en banan som jag just skalat och skulle börja äta 