Får man bli sur på en två-åring?

[Olles mamma]

Hej!
Jag har en underbar, drygt tvåårig son, som närmar sig trotsåldern. Än så länge klarar vi hans utmaningar riktigt bra för det mesta - inte minst med de kreativa tips och råd som inhämtats via dig Anna W, och en mycket god (ibland tröttsamt god...) farmor. Förutseende och Avledning är våra räddningsplankor ofta.

Men, ibland nuförtiden kan vår lilla älskling (som för det mesta är ganska dukrig på att "leka själv", kräva all vår tid. Han står med huvudet på sned och frågar "leka nu?" "mamma komma nu?", så fort man reser sig för att diska/ta en titt i tidningen/tala i telefon, eller vad det kan vara. När jag säger "ja, jag ska leka med dig, men först ska jag diska/göra färdigt detta. Du får leka själv en stund först", så resulterar detta i ett alltmer gnälligt tjat. Det har nu hänt några gånger att jag blivit riktigt "sur" eller arg på honom, och visat det i både miner och tonfall: Ganska argt, t ex "Nu blir mamma SUR på dig! Jag har sagt att jag ska göra detta nu, och du KAN leka själv en stund! SLUTA tjata på mamma nu!!!" Min fråga till er: "Får" man bli arg i såna här situationer, eller gör jag bara skada?

Fråga två: Han vill numera heller sällan sätta sig vid bordet när vi ska äta, utan säger att han vill leka (och att vi ska leka med honom). Vi talar om att VI tänker äta nu, och att han är välkommen att sitta och äta. Vi sätter oss och äter. Han stårr bredvid och tjatar/skriker/gråter att vi ska komma och leka. Vi upprepar att VI ska äta, och att vi tänker leka när vi ätit FÄRDIGT. Ibland har jag burit ut honom ur köket och deklarerat att han inte får stå där och skrika för att han förstör vår middag. Han kommer då alltid efter, gråtande. Någon gång har han dock lugnat sig lite, och har ev. velat sitta i något av våra knän och äta sin mat. Då har han fått göra det.

Vad tycker ni "läsare"? Gör vi fel., har ni tips och råd till dessa situationer? Jag har en känsla av att vi kunde hitta bättre sätt att lösa detta på. Du, Anna W, har ju sagt att man inte kan uppfostra barn före trotsåldern. När det gäller detta med middagarna (att man inte tvingas att sitta med och äta, men att det inte accepteras att man står och tjatar och drar i oss, det är ju något vi försöker uppfostra honom till).

Tacksam för svar!

Olles mamma

[jennymaria]

För oss har det här funkat när sonen har velat att vi ska leka hela dagarna:
Om jag är upptagen med något och han kommer och vill leka, kommer jag på att jag absolut behöver hans hjälp för att bli klar med det jag håller på med. Han har fått vara med och städa, tvätta, laga mat, duka osv. Numera är han ganska duktig på allt detta. Om vi dessutom gör det regelbundet varje dag(social delaktighet) är det inga problem att få jobba ifred med saker som han faktiskt inte kan vara med och göra (typ ringa skattemyndigheten).

[Lobilina]

Ja ta med honom i det du behöver göra, nu genast , dvs i allt han kan vara med och göra - och det brukar ju vara det mesta. Jag gillar verkligen Annas tankar kring "flocken", att barnet måste få känna sig som en del av flocken, att familjen inte klarar sig utan barnets viktiga insatser för familjens överlevnad. När man tänker närmare på det (och även ser andra föräldrar man umgås med, som inte anammat AW) så är det så himla självklart att alla mår bäst av att känna sig behövda. Ingen, varken barn eller vuxen, vill vara förvisad till en egen värld dit de andra "kommer och leker". Så klart man vill vara med där det händer, med det som är NÖDVÄNDIGT för flockens existens.

Jag märker på en gång på Elin när vi har slarvat med social delaktighet. Hon blir gnällig och klängig och vill att jag ska leka med henne. Då brukar jag, precis som jennymaria, hitta på något som MÅSTE göras nu bums, och så gör vi det tillsammans. Det är också så, som jennymaria skriver, att när man väl måste göra något på egen hand är det lätt genomfört eftersom vi gör så mycket tillsammans annars.

Så försök öka sociala delaktigheten och utrota tänket att du själv måste diska först sen kan vi leka.... Diska tillsammans och se vad som händer! Förmodligen kommer sonen att hitta på något eget sen, när han är nöjd med tiden han fick känna sig behövd, och du kan plocka med ditt. Om han fortfarande vill leka mer med dig, hitta på något nytt tillsammans - eller rättare sagt, tänk efter vad som verkligen behöver utföras där hemma och GÖR DET TILLSAMMANS, PÅ RIKTIGT.

Lycka till!

[miniz]

Hej Olles mamma!


Nej, du far inte bli sur pa en tvaaring. Iallafall inte sa att han känner av det, du far vara sa sur du bara vill, men inte pa honom.

Har du barnaboken Där finns att läsa i femte delen om barnuppfostran. Det är underbar läsning, sa börja där.

Som Jennymaria och Lobilina säger, ta med honom i det dagliga arbetet. Ta med honom i flocken kamp för överlevnad , social delaktighet. Efter man har arbetat hart (tömt tvattmaskinen t.ex) sa kan man ta en välförtjänad paus och greja med nagot smatt eller stort. Han maste känna sig behövd, att ni klarar er sämre utan honom.

När det gäller maten, sa äter ni tillasammans och när du bestämt att maltiden är över städar du bort maten och da far han vänta till nästa maltid. Hemma hos oss sitter man i sin egen stol och äter. Han förstar fort vad som gäller. Sedan om han inte äter nagot alls, kan du servera nästa maltid lite tidligare

Om matkrangel hittar du manga fina tradar, men nu funkar inte sökfunktionen hos mig iallafall...

Men som sagt Barnaboken är fantastisk läsning!
Berätta gärna hur det gar och aterkom med funderingar.

Kram
Maria

[Ewa]

Hej!

Du har fått toppensvar av jennymaria, Lobilina och miniz

Alla behöver känna sig behövda här i livet, på riktigt, för att sedan kunna ta sig sin välförtjänta semester. Och ett barn som är med och bidrar till flockens överlevnad har sällan några krav på att övriga familjemedlemmar ska leka med dem, det klarar de alldeles utmärkt själva. Du har redan fått bra lästips av miniz. Men läs gärna Bekymmer? Sysselsättning också, så får du lite mer kött på benen kring det här.

Behöver man söka nu när sökfunktionen ligger ner (och annars också för den delen), så går man in på google och i sökrutan skriver man:

site:www.annawahlgren.com "sökord"

Så får man upp allt som finns på forumet. Funkar förträffligt och är den sökmetod jag alltid använder.

Kram Ewa

[Olles mamma]

Hej alla ni som svarat med goda råd och tankar. Man upptäcker direkt hur "dålig" man själv låter när man skriver i frustrerat tillstånd... Vi är faktiskt riktigt bra på det där med social delaktighet, även om det alls inte lät så i mitt inlägg. Jag har läst barnaboken och instämmer fullständigt i detta tankesätt. Vi brukar leva efter mottot "hemma hos oss hjälps vi åt". Olle är med och tvättar, lagar mat, diskar, dammsuger, slänger sina blöjor, osv osv. Det är härligt att se att han, så liten han är, redan har utvecklat en egen känsla för att man städar efter sig innan man påbörjar en ny lek eller går ut/går och lägger sig. Städning är något roligt (för det mesta) hemma hos oss!

Men, visst är det sant, att när Olle blir såhär gnällig och "krävande", så kommer man vid eftertanke på sig själv att ha slarvat lite med just det där några dagar. Jag har dock upptäckt att har han väl kommit in i "tjatstadiet" så går det inte att erbjuda honom att hjälpa till istället för att leka. Det är bättre om jag I TID ber honom att hjälpa mig, INNAN han redan börjat tjata om att jag ska vara med och leka. Då funkar det bra: det är till och med ofta så att efter att vi tvättat (eller vad det nu kan vara) så går han självmant "till sitt" en stund. Eller så leker vi tillsammans, och då får jag se till att vara en entusiastisk kompis...

Det problem som dock består, är när man ska prata telefon eller sitta vid datorn, eller läsa tidningen en stund. Just nu vill han vara med på ALLT - och egen tid accepteras bara i undantagsfall. Och eftersom sonen med hull och hår är på väg in i trotsåldern, är det ganska tufft ibland.

[Ewa]

Jo, det är ju alltid bättre att förekomma än förekommas Lite mer schema kan man då tänka sig. Vissa dagar, vissa sysslor. Om man tycker det underlättar. Vilket jag gör. Och barnen. Vi har vårt schema med teckningar uppsatt i köket så kan alla när som helst se vad som ska göras just den dagen.

Det problem som dock består, är när man ska prata telefon eller sitta vid datorn, eller läsa tidningen en stund. Just nu vill han vara med på ALLT - och egen tid accepteras bara i undantagsfall. Och eftersom sonen med hull och hår är på väg in i trotsåldern, är det ganska tufft ibland.

Man kan ju ge sig själv (och barnet) lite egentid varje dag. Det har vi här 2 gånger per dag. Dels vid ensamleken och dels vid vilan. Behöver jag sedan ringa eller göra något annat någon annan tid på dagen så är det aldrig fel med lite improviserad ensamlek med en liten muta eller en liten film att titta på.