blyg....

[ciri]

Min fyraåring är så blyg så jag tycker synd om honom!
t.ex när vi kommer till dagis. Så fort vi går genom grinden gömmer han sig bakom mig, sen går han nära nära hela vägen in. Han hejar inte på fröknarna när vi kommer in utan försöker bara gömma sig bakom mig hela tiden.
Jag vet inte vad jag ska göra då,, ibland låter jag han stå där o trycka medans jag pratar med fröknarna o låssas inte om honom, men ibland säger jag åt honom att sluta fjanta sig o drar fram honom..

I går skulle han följa med pappa o storebror ut och åka cross. han var jätteivrig och klädde på sig så fort han kunde. Så kom storebrors kompis o hans pappa som också skulle följa med, han har träffat dom tusen gånger men när pappan sa hej till arvid stack han o gömde sig bakom mig igen och han ville inte längre följa med ut... försökte pucha på honom men han ville absolut vara hemma med mig då. så så blev det..

Vad säger BB om det här? hur ska man agera??

[blomman]

Min BB är utlånad, men så här säger jag iaf :

Om du ska åka nånstans, på en resa, bo på hotell, gå på en ny restaurang, gå på en fest med nya människor, börja en ny kurs eller ett nytt jobb, vad får dig då att känna dig trygg?

Kunskap! Du vill veta var du ska vara, när du ska vara det, vad kan man ha på sig, vilka kommer, behöver man ta med eget block och penna..
Du tar reda på och frågar, allt för att göra rätt, känna kontroll och passa in. Att passa in och göra rätt är genetiskt inlagt hos oss, som de flocklevande, sociala djur vi är.
Att inte känna kontroll ger osäkerhet. Som också kan kallas blyghet.

Om ni, innan crossen hade gått igenom med Arvid VAD som skulle hända, VILKA som skulle vara där, exakt, från början till slut, så hade han känt sig tryggare och kanske inte blivit så överrumplad av saker.
"Först kommer NN och hans pappa hit, ses så åker ni med den och den bilen dit, där ni kommer lastsa av.. kommer du ihåg hur det var förra gången/en annan gång/vad storebror berättat"

Samma med förskolan. Gå igenom, gärna med lite teater, hur det går till på förskolan. Att man går in, hänger av sig, säger hej, sen kan man kramas en stund, sen kan du vinka i fönstret...

Att säga åt honom att sluta fjanta sig har du ju redan provat och det funkade inte så bra, va? Plus att det är så långt ifrån att pakta som det går.
Berätta istället om när du var liten och skulle göra nåt som gjorde dig osäker.

Humor är alltid bra!

Fråga redan dagen innan om något han gjort på förskolan. Be sen honom visa det direkt ni kommer dit.

Få honom känna sig ännu mer behövd. Mer social delaktighet, mer bevis på att ni klarar er sämre utan honom! Sånt stärker självförtroende och självkänsla!

Kram Blomman

[Medusa]

Jag har haft problem med det där "fjanta dig inte", för jag har svårt att låta bli att säga det fast jag förstår rätt väl att det inte har någon som helst positiv effekt - för mig är det ungefär som att säga "sluta ha brunt hår". FÖr mig verkar det som om mitt barn har perioder då hon ä "blyg" och jag fattar det som en del av utvecklingen och helt ok.

MEN jag kan också berätta hur jag gjorde när hon skulle få Barnens Bibel. I vår församling delas den ut till sexåringar och jag är med i kyrkokören och då dottern var vid pass tre år var jag med vid en sådan där utdelning där samtliga barn ryckte åt sig bibeln och sprang tilblaka till föräldrarna, några vågade inte ens gå fram, några såg åtminstone den utdelade prästen i ögonen. Ingen sa tack eller tog i hand. Och det ville jag att min dotter skulle göra. Och jag hade tre år på mig.

jag tänkte på vad jag skulle gjort om hon varit en häst Aldrig att jag hade släpat in en häst på ett totalt främmande ställe där en massa människor stirrade på henne och utsatt henne för en ny situation och begärt att hon skulle prestera ett för henne helt nytt beteende... så jag delade upp projektet i olika delar:

1. Miljöträning - hon fick vara med i kyrkan då det var familjegudstjänster och vid andra roligare tillställningar och sedemera även vid lite tråkigare tillfällen. Hon blev bekant med miljön och visste vad lekhörnan var och att ibland står man och ibland sitter man och ibland sjunger man och ibland sjunger mamma därframme och jag får sitta själv i bänken...

2. Beteendeträning - at ta i hand och hälsa var ju något hon såg mig göra men inte gjorde själv. Jag uppmanade släkt och vänner att handhälsa då och då så det blev naturligt för henne att ta i hand. Jag blev också mera mån själv om att ta i hand oftare än jag kanske annars gör.

3. SJälvförtroendeträning - jag gav henne sociala situationer som hon kunde klara av och höjde successivt ribban så att det blev lite svårare. Jag valde situationer då det fanns någon morot inblandan, genom att ta kontakt skulle hon få tillgång till något hon ville ha (få leka med kamrat, få fika, få pröva någon grej etc) Jag tror att vi ibland glömmer att barn inte har våra perspektiv utan ett eget och förstår man hur det ser ut är det lätt att hitta rätt nivå på utmaning - som alltså ska få dem att tycka "Jag kan".

Då det senare äntligen blev dags förklarade jag för henne vad som skulle hända och vad jag ville att hon skulle göra. Ganska odramatiskt. Och hon klev fram, tog sin bibel, tog i hand och tog ögonkontakt och sa "tack".

Nu klarar jag sällan att vara så konsekvent med återkommande problem så det är enstaka projekt som går så här bra. Men i grunden handlar det för mig om att respektera barnets förmåga och ge dem de verktyg de behöver för att klara uppgiften.

Vad gäller "artigheten" så handhälsar hon idag frimodigt och lätt, ibland kan hon vara frånvarande och inte ritkgit hänga med, det ignorerar jag när det händer men försöker komma ihåg att tala om att jag uppskattar då hon är hövlig mot främmande.

[blomman]

Då det senare äntligen blev dags förklarade jag för henne vad som skulle hända och vad jag ville att hon skulle göra. Ganska odramatiskt. Och hon klev fram, tog sin bibel, tog i hand och tog ögonkontakt och sa "tack".

Underbart!

jag tänkte på vad jag skulle gjort om hon varit en häst Aldrig att jag hade släpat in en häst på ett totalt främmande ställe där en massa människor stirrade på henne och utsatt henne för en ny situation och begärt att hon skulle prestera ett för henne helt nytt beteende...

Precis så där brukar jag också dra paralleller! Jag har jobbat mkt med NH och man ser tydligt hur människor och andra flockdjur reagerar likadant, och behöver samma saker, rent grundläggande!
Att vara ledare för en häst tror många betyder att man ska vara så hård och verkligen sätta på plats. Men precis som en människa väljer ju en häst i vilt tillstånd en ledare som är väldigt kompetent och lugn. Som verkar kunnig och stabil. Har koll på läget. De där som flänger runt och försöker skrämmas ligger ju lågt på rangstegen. Och där hamnar vi ju med om vi beter oss så, skriker och rycker och bråkar.
Samma för människor. Vi vill inte ha en chef vi är rädda för, då letar vi snart upp ett nytt jobb. Vi vill ha en chef som är stabil och kompetent och kan visa oss vad vi ska göra.

[Stilla]

Ni skriver så bra om att vara förberedd, att veta vad som ska hända och hur man gör då. Och det är ju fullständigt lysande. Men blyghet handlar inte bara om osäkerhet. Blyghet är ett personlighetsdrag också.

Jag var själv otroligt blyg som barn. Jag var ofta med min mamma i affären som hon hade, gömd bakom disken satt jag och lyssnade och kikade på tanter och farbröder. En del försökte prata med mig, men det hade de inget för. Jag vågade helt enkelt inte. Jag kunde av min mamma bli utsatt för ”sluta fjanta dig” (har förlåtit henne för längesen, hon visste inte bättre) och det hjälpte mycket riktigt inte ett dugg. Tvärtom. När jag var förberedd och förväntansfull kunde det förstås gå mycket bättre. Jag förvånade min mamma jättemycket genom att själv svara på alla frågor om namn och adress och födelsedag när jag blev inskriven i skolan, jag hade sett otroligt mycket fram emot att börja skolan. Men blyg fortsatte jag att vara hela min uppväxt och långt upp i vuxen ålder också, för folk jag inte kände.

Min Stora S är precis likadan som jag. Hon har alltid varit väldigt trygg på dagis och trivts bra, men ville tidigare också gömma sig bakom min rygg på morgonen, ville inte säga hej osv. Och jag lät det vara så. Jag har försökt vara mot henne som jag hade velat bli bemött när jag var barn. Om någon t ex har frågat henne vad hennes gosedjur heter så har hon kanske inte vågat svara. Jag sätter mig på huk för att vara på hennes fysiska nivå. Pratar lågt med henne så ingen annan hör, frågar henne ”Ska jag berätta det?” Hon nickar och jag talar om vad gosedjuret heter. Eller om det är en fråga som jag inte vet svaret på, så kanske hon vill viska det till mig för vidare förmedling. Ibland när det verkar lämpligt kan vi skoja till det lite ”oj, har du glömt vad gosedjuret heter, vad tokigt!” när hon inte svarar, eller ”Hoppsan, har du tappat rösten nånstans, ja då kanske jag ska svara istället?” När hon bara får tid på sig så ”tinar” hon upp. Det värsta är flåshurtiga vuxna som tror att de ska få henne med sig genom att skoja och stoja och busa och vara fysiska, eller prata och prata och tjata för att få ur henne ett svar. Hon har otroligt stark integritet, vill inte kramas eller sitta i knät annat än på oss föräldrar och nån enstaka gång hos mormor eller morfar, så att försöka ”tränga sig på” får naturligtvis motsatt effekt. Hon behöver helt enkelt mer tid än barn som inte är blyga. Och det har hon fått av sin nya (kloka!) "fröknar" i förskoleklassen, så allt har gått så bra. Om detta bara var en fråga om uppfostran eller självkänsla eller så, så skulle väl båda mina barn vara likadana, föreställer jag mig, men så är det inte. Lilla s är mycket mer framåt och pratsam och ”tillgiven” även mot andra än oss i familjen.

Jag har stött på mammor med blyga barn som förstärker blygheten genom att t ex säga: ”Nu ska jag gå på toaletten, vågar du stanna här eller du kanske hellre vill följa med?” (mamma på öppna förskolan där vi var ytterst få och lugna barn och vuxna, det hade definitivt inte varit något som helst problem att lämna flickan hos oss som satt kvar…) Självklart vill flickan följa med mamman då, inför det valet. Här hade ju attityden av självklarhet varit på sin plats: ”Jag ska bara gå på toa, kommer strax!” och inte visat att det skulle vara nån fara med det. För det var det ju inte.

Jag tror att man helt enkelt måste låta dem vara som de är. Ge dem tid. Låta dem iaktta. Men inte ta över och svara åt dem utan kolla först hur de reagerar, och sen pakta. Nån gång hemma i lugnet kanske säga, att "du blev lite blyg idag va, när den och den frågade det och det? Det gör ingenting, det är helt ok att vara blyg, det var jag också när jag var liten, en annan gång vill du berätta själv". Att få känna att man duger som man är, och att man lär sig nya saker hela tiden. Nu kan du inte cykla utan stödhjul, men till våren kanske du lär dig. Nu vågar du inte klättra ända upp på klätterställningen, men nästa sommar kanske du har lärt dig mer så att du vågar. Idag vågade du inte tala om vad vi gjorde i helgen, men en annan gång vågar du berätta själv.
Kram från en (i alla fall före detta ) blyg en!
Stilla

[blomman]

Men blyghet handlar inte bara om osäkerhet. Blyghet är ett personlighetsdrag också.

Absolut! Tycker ditt inlägg ger en bra bild av att vara blyg som barn. Vad härligt att du nu kan ge ditt barn förståelse för hennes blyghet!

Men även om det är ett personlighetsdrag så mår man ändå bra av att veta vad som händer, när det händer och att miljötränas.

Precis som du skriver bör man pakta massor. Det ska man ju göra med alla barn, men de blyga kan nog behöva lite extra av den varan.

Min stora var också jätteblyg fram till 6 årsåldern ungefär. Vågade inte gå i Luciatåg, satt klistrad i mitt knä när vi var borta etc. Men hon fick vara sån, plus att vi körde förberedelsegrejen OCH alltid tog med henne överallt.
Nu står hon MER än gärna på scen, spelar upp sketcher i skolan och sjunger inför stor publik..

Det värsta är flåshurtiga vuxna som tror att de ska få henne med sig genom att skoja och stoja och busa och vara fysiska, eller prata och prata och tjata för att få ur henne ett svar.

Ja, varför tror de att det ska funka? Jag kan bli tokig på sånt. Humor är bra, men man måste ju försöka läsa av läget..

Jag har nog mest upprepat vad du skrev, men det är för att jag håller med dig!

[Susanne*]

Hej
Vad intressant och givande ni alla skriver. Sitter här med hög feber och halsfluss och tycker synd om mig själv...

Några reflektioner från mig.

Prata aldrig om barnet som blygt. Precis som med allt annat så skapar man också en självuppfyllande profetia och de tror de har anledningar att vara rädda.

När barnet inte vågar tacka eller säga hej kan man också köra "handen om handen", dvs stå tillsammans på kalas och ex. säga "hej säger vi" etc.

Man får också gå på sin intuition och inte rädda dem från varje situation. Om man är säker på att det kommer att bli bra så kan man genom sin övertygelse se till att saker genomförs, ex. crossen. Inte push utan ta ett beslut för dem. Ibland behöver saker genomföras för att man ska stärkas.

Jag tror också att blyghet kan vara en del av ett personlighetsdrag men jag tror också att vi förstärker det till viss del genom vårt agerande.

Kram alla

[annawahlgren]

Lysande, kära alla. Jag säger bara det. Lysande O:)