Barnen träffa alkoholiserad farfar

[Patrik]

Märker att inlägget blev längre än tänkt så skriver själva kärnfrågan på en gång så kan den som orkar läsa bakgrunden göra det nedan:
Har ni några tips på hur jag ska säga/agera när barnen för första gången ska få reda på att personen existerar och starx därpå ska få träffa sin "riktiga" farfar som är missbrukare?
Vi har inte haft kontakt med honom på 25/30 år men jag, min bror och våra respektive har träffats några gånger de senaste månaderna och det känns bra.


Så den långa varianten...

Det var länge sen jag var här sist men ser att det är full aktivitet fortfarande! Själv har jag hängt på Thailandsforum sista halvåret för vi planerar en 3-månaders resa dit, men nu fick jag en väldigt konkret anledning till att återvända hit och det handlar om att jag tagit kontakt med min biologiska pappa som är alkoholist.

Vi har inte haft någon kontakt med hono på 25-30 år så mina ungar som är 1, 3 och 5 har ingen susning om honom.

Nu har jag, min bror, våra respektive och även vår mor träffat honom några gånger och det känns bra och vi kommer att fortsätta träffa honom så på ett eller annat sätt kommer han så att säga bli en del av våra liv igen och då kommer vi till att då blir han ju även del av våra barns liv.

Han är en sliten man i 60-årsåldern men ser väll något mer medtagen ut en den genomsnittlige i den åldern. Har t.ex. blivit slagen med järnrör i ansiktet så han är inte den bildskönaste av människor, men ser å andra sidan heller inte allt för förskräcklig ut, när man träffat honom ett par gånger tänker man inte direkt på det.

Han har levt ett liv som helt cirkulerat kring drogerna så det är ingen hobbymissbrukare vi talar om. Nu börjar dock åldern ta ut sin rätt, de flesta vännerna har dött o.s.v. så det livet är mindre och mindre lockande för honom men missbrukare är han ju fortfarande.
Han sitter mest i sin tomma lägenhet han har genom socialen och glor på TV och när pensionen kommer super han några dagar (andra droger använder han inte längre) och sen är det bra med det. Han kan motstå att dricka därimellan och väljer att vänta tills nästa pension. Om inte annat vill han inte dra på sig mer skulder/problem som det skulle innebära att fixa alkohol därimellan...

Han är genuint glad över kontakten (ettåringen har han även fått träffa och det betyde mycket för honom) och det intygar även personalen som säger att han anstränger sig, sköter sig (utöver den planerande månadsfyllan) och verkligen vill ta den här chansen.

Vi har tänkt att han ska komma hem till oss om ca en vecka och min grundinställning är att inte krångla till det genom långa utläggningar utan typ i all korthet säga något i stil med
"vet ni vad, på måndag kommer en som heter K hemm till oss och han är faktiskt pappa till mig fast jag har inte träffat honom på väldigt väldigt länge. Men nu har vi träffats igen nån gång och han vill gärna komma hit och hälsa på".
Typ säga det och sen svara på eventuella frågor...

Vad säger ni om den grundinställningen?
Mer utvecklade tips om vad säga/inte säga?
Ska jag säga det på en gång eller dagen innan eller kanske till och med samma dag?

[Ewa]

Hej!

Kul att se dig igen .

Och vad härligt att läsa om dig och din familjs kontakt med din pappa. Modigt och viktigt, tror jag.

Vad gäller barnen så tycker jag precis som du, helt rätt tänkt Att inte komplicera livet så mycket. Förbered gärna, det hade jag gjort. Åtminstone de två lite större, och då hänger väl lillskrutt med också Kommer det mycket följdfrågor så skulle jag svarat på dem, men hållit svaren så enkla som möjligt, utan att gå in på för mycket detaljer.

Kram och lycka till

[Patrik]

Ibland är det konstigt hur saker faller ut!

För flera veckor sedan frågade 5-åringen vad en "plastpappa" är för något för en på lekskolan sa sig ha det. Jag berättade då vad det innebär och jämförde med folk vi har runt oss och även att hon ju har bonusmormor (bonus tycker vi låter trevligare än plast...).
Redan då hade jag bestämt att jag framöver ville att de skulle få träffa deras riktiga farfar och då kändes det som att ljuga att bara prata om andra och inte nämna sig själv så jag sa i förbifarten att "jag har också en annan pappa som jag inte träffat på jätteläng".

Hon verkade inte ta någon notis om det hela och jag sa inte mer eftersom hon inte frågade och jag inte tänkt ut något klokt att säga. Jag var inte ens säker på att hon snappade upp vad jag sa, men vist gjorde hon det!

Idag började hon först prata om kompisens bonuspappa, sin bonusmormor och sen tittar hon rakt i ögonen och säger "vem är min bonusfarfar?"

Och eftersom även treåringen (och ettåringen) var med så var det liksom bara att ta tillfället i akt och säga att typ "man kan faktiskt säga att S är din bonusfarfar för den farmor var gift med innan och som hon fick pappa tillsammans med är en som heter K".

Svaret på det var bara "honom har jag aldrig träffat".

Nej det har ni inte och det hade inte jag heller på väldigt många år. Men nu träffade jag och mamma honom nyss och han vill väldigt gärna komma och hälsa på oss nu så han kommer på måndag.

"Ja, jag har en bonusfarfar!"
och sen glatt vidare i leken och inget mer med det...

Treåringen som var med hängde lyssnandes med i konversationen men var inte med aktivt så jag drog kort samma sak en gång till med honom när vi var själva och han säger bara lugnt att han hörde det. Vet inte om han bara är kolugn eller om han är lite för ung att fatta?

[Gäst]

Hej

Jag vill bara skriva, att ni är kloka som väljer att låta barnen får lära känna farfar.

Min mamma är alkolist, och ingen hobbyalkolist precis Utan har tagit ganska stor skada av det. Nu när hon är 61 år, så skulle jag aldrig drömma om att förneka henne, eller barnen en relation.

Barn är inte fördomsfulla, de accepterar folk precis som de är, och de bjuder gärna på sin kärlek fast än alkolister är lite sargade .

Min mamma är inte nykter idag, men när vi träffas så är hon visserligen skärpt, men inte spik men hon gör ingen skada.
Utan jag ser det positiva med att de i alla fall, får lära känna henne.

Jag tycker det låter så spännande, så jag vill gärna höra mer

[Ingela]

Hej!!
Vill tillägga att jag just hade en alkholiserad farfar. Skulle inte drömma om att välja bort honom i mitt liv själv. Han hade också varit narkoman i över 30 år innan drickandet tog över. Han var underbar och som en evig ungdom med dess nackdelar och fördelar. Dina bbarn kommer lära känna deras farfar och älska honom som han är. Ni får ju bara se till att de träffar honom i hans goda dagar om man säger så. Lycka till

[Patrik]

Som sagt har allt känns bra för oss alla (mig, bror, respektive och mamma) och det fungerade bra för oss att berätta för barnen. Men jag har stött på första problemet, brorsan har väldigt svårt för att berätta det för sin 6/7 åriga son (deras yngsta är bara ett och fattar ju inte det hela).

Han har inte riktigt tänkt igenom det hela och det märkte jag redan för över en månad sedan då vår yngsta fyllde ett år. Jag ringde då brorsan för att fråga om han tyckte det var ok att bjuda in vår biologiska pappa, jag tyckte det kunde vara ett naturligt sätt att träffas (bara allra närmsta släkten var bjuden).
Han sa att det ville han helst inte så då struntade jag i det hela men berättade samtidigt att vi relativt snart kommer berätta för våra barn om honom och att de även kommer få träffa honom. Jag märkte att han hade lite svårt att hantera det.

Brorsan tycker på något sätt att det är ok att han kommer tillbaka ytligt i vårt liv men har svårt för nästa steg. Trots det var det brorsan som inte ville att han bara skulle sitta i lägenheten utan att vi skulle gå ut och göra något tillsammans och det slutade med att vi alla med respektive och morsan gick och såg på fotboll (även om det var jag som fick se till att det blev mer än ord och faktiskt handling, typiskt storebrorbeteende…).
Alla tyckte det var trevligt och det vet till exempel mormor och faster om så det är rätt många som skulle behöva låta bli att beröra ämnet framöver. Men det är så brorsan vill ha det, att ingen pratar om det så vet inte barnen om något, och det de inte vet tar de ingen skada av. Sen kanske man kan berätta om det för barnen om 5/10 år när de enligt honom förstår bättre vad det handlar om.

Hans problem nu är att risken är stor att våra barn kommer ta upp det med hans son på ett eller annat sätt och då sitter han där med skägget i brevlådan och det är han inte så lycklig över och vet inte hur han ska hantera.

Fortsättning följer, tips, råd och synpunkter under resans gång välkomnas!

[Gäst]

Jag förstår din bror, när man är närstående till en missbrukare, så har man upplevt en lång kedja av svek, och det vill man ju värja sig mot.

Man är så rädd att bli sviken, besviken, man är rädd för att bli för engagerad för det tar så väldigt mycket ondare att bli sviken då

Men man kan hålla distansen,men man kan ändå ha kontakt, och känna kärlek, men man behöver för den skull inte släppa in hela den känslomässiga biten, och låta missbruket och allt vad som följer med det, förpesta hela ens sinnelag:
Men oro, och ett desperat engagemang, som ändå inte leder till något

lycka till

[Patrik]

Tänkte hålla er lite uppdaterade...

Han var förbi här igår och det var odramatiskt och trevligt.

En kul sak som jag tänkte på först efteråt var att första mötet var som anekteringen av ett nytt syskon!
Alla tre ungarna kom ut i hallen och tog emot honom och där blev vi stående/sittande en stund medan de tittade på honom lite. En del småord kom medan blickar möttes och sen sa något av barnen något i still med "du är också en pappa" och sengick vi alla in i nästa rum där ungarna hoppade runt oss och spelade apa som de brukar göra...

En fika med lite snack som flöt på bra och naturligt mellan oss alla, inklusive barnen.

Sen lite husesyn och mer småprat och sen på vägen ut när han skulle hem igen såg vi på foton i hallen och han fick med sig en bild på hela familjen.

Fortsättning följer väll...

[kiki]

[annawahlgren]

En kul sak som jag tänkte på först efteråt var att första mötet var som anekteringen av ett nytt syskon!

Alla tre ungarna kom ut i hallen och tog emot honom och där blev vi stående/sittande en stund medan de tittade på honom lite. En del småord kom medan blickar möttes och sen sa något av barnen något i stil med "du är också en pappa"

Mycket, mycket vackert {|=

Tack för en oförglömlig bild av ett sannskyldigt Möte Som du gav tiden, tålamodet, ömsintheten och det verkliga lyssnandet.

[Ewa]

[Patrik]

Idag kom det en annan kul reflektion från 5-åringen när den som de tidigare sett som enda pappan till mig kom på besök. Hon sa något i stil med att jag har två pappor och sen var hon tyst en stund och sen sa hon med ett stort leende: "men då är ju du pappa ett regnbågsbarn!".

(vi känner flera familjer bestående av två mammor med barn så därför känner hon till begreppet)

[kiki]

Vilken fining Strålande reflektion.

Kristina

[Fjällfolket]

{|=

/Fjällmor (nybliven stolt regnbågsmoster)

[TorpSara]

Vad enkelt! Och vad fint av henne att jämställa dem så!