Är det okej att skicka ut deras pappa ur rummet:)

[Ingela]

Hej!!
Vi har ett problem med höjda röster i vårat hem. Min man höjer alltid rösten och jag likaså till en början tills jag förstod bättre. Problemet är att min man fortfarande höjer rösten alltför ofta, han skriker tom ibland vilket jag inte tycker är okej! Jag skriker inte och mina barn får skrika på rummet om de känner för det men inte till mig. Men min man tror han får skrika när han känner för det, han förnekar det visserligen men till frågan;
När vi sitter och äter och han tappar tålamodet tex och han har skrikit har jag framför barnen sagt; Om du ska skrika kan du gå ut och komma tillbaka när du är färdig. Sen leder ja honom ut ut rummet.
Rätt eller fel??!!
Innerst inne tror jag han känner sig lite lättad för att han får andas lite. Men är det fel att tillrättavisa pappa??

[Patrik]

Tillrättavisa eller inte, på vilket sätt och inför barnen eller inte är en stor fråga men det jag i alla fall har en synpunkt på är att det verkar vara att ta steget för långt att typ ta honom i armen och leda honom ur rummet.

[Ewa]

Jaa... jag hade nog med glimten i ögat sagt:

"Men oj då, nu glömmer du visst, var ÄR det man får skrika?"

Och kanske hade barnen kunnat hjälpa till att komma ihåg också. Samma regel för alla, tycker jag absolut gäller. Och där är jag helt med dig. Storsonen här påminner mig om jag är sur och tvär - vilket ju faktiskt händer att man är ibland - men då får jag en trevlig påminnelse om vart jag då ska gå och vara sur färdigt. Och det är ju tur jag har honom att påminna mig. Och så kan man skratta och eländet. Troll spricker ju i solsken. Så också din man kanske

Kram Ewa

[Ingela]

Leder ut var kanske fel ord att använda. Iblans står han kvar och gapar och då följer jag med honom. Han ser ganska lättat ut iallafall när han går.
Jag vet att alla kan tappa tålamodet och jag med. Historian till detta var att han själv inte uppfattar att han skriker och tillslut skrek vi allihop och jag tyckte , barnen och han att det blev väldigt jobbigt. Så jag tänkte en snabb väg ur situationen och att han får komma på sig själv. Nu säger barnen -Pappa, du får inte skrika, då får du skrika på rummet. Då slutar han. Ju mer jag tänker på det själv så kan jag tycka att om inte barnen får skrika i köket så får han inte det heller. Jag menar inte att verka överlägsen på ngt sätt. Men hur får man annars nån att sluta skrika?? Som är vuxen??

[susanneethel]

Ingela, vad tycker din man om det då? Ska du inte fråga honom?

Det kan väl vara bra att få en påminnelse om man behöver andra ett beteende som inte funkar så bra. Man kan ju lätt glömma bort det och bara reagera. Jag tycker det låter som ett bra och rättvist sätt.

[Ingela]

Jo, herregud vi har pratat om det och han skrattar. Tycker väl själv att situationen är lite komisk. Eler så har vi bara dålig humor.
Det jag tänkte mer på om det är fel eftersom vi är vuxna. Alltså om det är okej att tillrättavisa varandra framför barnen. Kan man ha en sån öppen diskussion framför dem eller är det inte bra??
Jag tycker visserligen själv att det är det enda som bitit just på skriken här hemma.

[Susanne*]

Hej
Här kan vi köra med "man får sura på sitt rum". Både till stora och små. Det sägs med humor och glimten i ögat.

Jag tycker absolut att man kan säga så, dvs rakt och sakligt och helst med humor, inför barnen. Jag tycker dock inte att man ska diskutera det inför dem. Så om alla är med på det så fungerar det ju. Men skulle det bli bråk om saken så får man nog finna på annat sätt.

Ponera att ett barn inte hade lyssnat så hade ju konsekvensen blivit att man tog (ledde/bar) in dem på rummet i en förvisning. Om då ex. pappan inte lyssnar och skriker mer så blir det ju lite tokigt och att släpa in maken på rummet känns som fel signaler. Att då "leda" kan jag tycka är på gränsen och där frågan ok eller inte beror på hela attityden - ilska/humor m.m.

Men att samma regler gäller för alla är ju en grund. Vill man inte att barnen ska skrika så kan man inte sitta och göra det själv.

Kram
Susanne

[Ingela]

Hej!!
Som sagt LEDA var fel ord för det gör jag inte då hade han nog blivit förbannad. Eller ännu argare. Utan jag följer med honom ut, så han inte fortsätter skrika, för det händer. Jag tänkte mer på själva tillsägelsen om det är OK?? Disskussionen handlar oftast om att jag tycker att han skriker och han inte. Till en början trodde jag kanske att jag överreagerade tills utomstående fråga om han alltid skrek så mycket. Då kände jag att jag fått nog. Barnen börjar ju också skrika och som sagt till en början hängde jag på men så vill jag inte ha det.
För vi har haft problem med skrik och jag har haft svårt att få ett stopp på det.

[Ingela]

Men med humor såklart!! Men kan ju inte påstå attt jag är värsta humoristen när min man står å gapar. Jag blir ganska irreterad och jag är nog inte världens bästa på att själv stänga inne känslan när jag e arg. Men jag har ju mer tålamod med barnen för de ska jag ju uppfostra det är ju min uppgift. Så om de skriker har jag lättare att säga det med humor än när en vuxen skriker. Därför tycker jag nog likaväl som han att det är ganska skönt att han går ut. Men vi får skärpa oss och ta diskussionen när vi kommit ut istället..