"Min lille pojke, min ledsagare i vardagen! Nu är det vi två, och vi måste ju gå till butiken, bland annat. Vi ställer vagnen, han hittar korgen, vinkar till sig själv på tv-skärmen från övervakningskameran och går vidare in i affären. Bröd? Nej... Leverpastej? Ja. Mjölk? Ja. Potatissallad och räkor, kanske? Neej... inte i dag, en annan dag. Korgen blir tung att bära allt eftersom. Den får rätt och slätt dras längs med golvet - och blir förstås en fullastad bil. Brrrumm! Omsider kommer mannen som han har blivit så väl bekant med där i butiken. "Hej! Hej! HEJ!" Han har en namnlapp på skjortan, och min lille pojke visar att han också har ett fint märkte på sin jacka. "Ååå ja, så fint..." Han får en puss och blir upplyft i famnen, så han kan ge en puss tillbaka. Så kommer man då äntligen fram till kassan. En efter en ska alla varorna läggas upp på rullbandet. "Hej, hej!" Man hälsar självklart också på damen i kassan. Och springer på plats för att stoppa varorna i påsar. Och så: "Hej då! HEJ DÅ!" till damen. Och sedan måste man springa in i butiken igen för att hitta rätt på den där mannen och ta ett avsked som hörs genom hela affären... och springa tillbaka, och så upp i vagnen. Och innan vi kommer hem måste vi ju inom grönsaksbutiken på hörnet, för där är han också en gammal bekanting med dem som arbetar där.
Kort sagt - han är som barn ska vara. Och det med mig som mamma. Jag som är så nervös och har så klen självkänsla. Han är god och glad likafullt. Jag tycker det är underbart
"
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn 
härlig berättelse