Antonias mamma skrev: "Vaknar man för tidigt och tror att man ska äta efter att ha sovit ordentligt i 20 eller 45 min, får man vagnas lite eller småbuffas en stund, så att man somnar om. Och så får man mer mat nästa gång innan man läggs!"
Detta gör mig inte klok på hur jag ska göra
Amadeus har nu hela sista veckan vaknat varje dagpass efter 45 minuter. (Han är nu 1 månad gammal exakt). Vad ska jag då göra
Ta upp och mata igen eftersom han ju skriker, men INTE är hungrig utan bara spyr upp allt igen, men för att döva överlevnadsångesten
Eller vagna om varje gång, såsom Anna också skriver
Leder då inte detta till att jag enbart cementerar ångesten för honom
Ska tillägga att han nog tystnar med vagningen och troligen somnar om, men vaknar igen efter varje 10:e minut, vilket gör mina dagar till ett vagningshelvete nu. Alternativet verkar vara ett snutthelvete med snuttsovande och snuttätande och lika lite står jag ut med det. Jag matar ju honom proppfull med flaskan vid varje mål och har honom vaken minst 1½ h, så...
VAD ÄR PROBLEMET
Den här lilla älsklingen - stort GRATTIS till honom
- är inte nyfödd längre. Han är en VAKEN ung man som vänder sig utåt mot världen alltmer. Överlevnadsångesten är inte helt och fullt stillad ännu, men den torterar honom inte längre. Han börjar våga tro att han kommer att överleva, inte bara här och nu utan möjligen i morgon också. Han börjar dra på sig den erfarenheten. Hittills har han ju faktiskt varken svultit ihjäl, frusit ihjäl eller blivit övergiven på platta marken bland vilda djur
Riktigt säker kan man ju inte vara, och det mesta är ännu svajigt (som t ex lilla matsmältningsapparaten, liksom andningsapparaturen), men det börjar ändå likna något. Kanske. Möjligen. Och det är en stor sak
Även om den verkligen inte "sitter" ännu. Vilket i praktiken betyder att han "måste" skrika. Lite till. Då och då. Inte för att det är synd om honom, utan för att han inte begriper saker och ting ett skvatt ännu. Han är t ex inte förtrogen med sin egen kropps konstiga funktioner ännu. Och de är inte förtrogna med honom... Han begriper sig inte ens på sitt eget skrik. Han känner inte "världen", och han känner inte dig eller sin far eller sin syster, och han känner inte sig själv. Men han startar detta mirakulösa forskningsarbete NU
Som han ska hålla på med i x antal år framöver.
Det finns en otålighet och osäkerhet över dig (i det du skriver) som inte alls är bra. Det är inte vad han behöver - och inte du heller. Att han skulle vara "lat" betraktar jag som rent förtal. Skäms på dig
Allt är nytt för honom och tämligen obegripligt. Han har kommit till ett helt annat liv för blott en månad sedan, efter att ha vuxit upp - får man faktiskt säga - under helt andra premisser. Han ska tas emot som den förvirrade upptäcktsresande han är - en upptäcktsresande som säkerligen, om det fanns en chans, gärna skulle återvända till det kända, lugna, säkra livet "hemma". Till ett hemma som är förlorat, och som han nu ska fatta är oåterkalleligen förlorat. Det är inte synd om honom, och underbart nyfiken är han som alla små barn som passerat den egentliga födelsen, men vem kan ständigt vara på topp i ett fullständigt nytt, förvirrande okänt liv där man faktiskt inte begriper ett smack
Så jag ålägger dig tålamod och inlevelse
Den inlevelseförmåga du är mäktig, och det är du
Utgå från dig själv
ALLT är nytt. Verkligen du med. Vem är du
Vem är han
Med Standardmodellen får man inte stirra sig blind på mat och sömn. Mat och sömn står visserligen för de grundläggande allmänmänskliga basbehoven, som vi alla måste få tillfredsställda för att alls kunna fungera här i världen. Men vi kommer fortfarande inte särskilt långt utan mänsklig tillhörighetsförankring - det där som kallas anknytning, och som är en nog så viktig "programpunkt" i SM. Umgänget
Där barnets medfödda livslust - som är lika överlevnadsprogrammerad den som ätandet och sovandet - ska bekräftas. Förebyggande, och kontinuerligt. Lilla barnet är MÄNNISKA, inte maskin (tro inte ett ögonblick att jag menar att du behandlar honom som en sådan) och det är oefterrättligt viktigt att han hela tiden bekräftas som en GLAD - levnadsglad - just människa, om än väldigt liten. Utan livslust kan han inte leva, hur mycket mat han än har i magen. Det kan ingen av oss.
Anknytningen är ömsesidig. Måste vara. Och måste få ta sin tid. Jag tjatar om detta: "Le alltid mot ett spädbarn, när dess ögon möter dina" - och jag trodde det var en självklarhet, jag trodde att man naturligtvis mötte varje barn med glädje, ren och naturlig glädje över att se det
Jag har förstått att det inte alltid är så. Många har skrivit till mig att just detta att LE mot spädbarnet, oavsett hur risig man själv känner sig, varit en så kallad aha-upplevelse att få
Det jag alltså kallar umgänget, i ömsesidig nyfikenhet och leende KONTAKT (som man inte får ge sig förrän man upprättat, varje gång, precis som man inte får ge sig förrän man fått i ungen mat, rapat barnet, hjälpt barnet i ro varje gång) är en livsviktig programpunkt i SM. Får aldrig försummas, och måste få ta sin tid, varje gång.
Så vill jag en liten smula förenkla och kanske förklara SM vidare.
Standardmodellen är ett rättesnöre, och visst måste man vara högst flexibel - avlyssnande barnet - men vi får inte glömma att poängen är att förenkla, inte komplicera. Små barn är betjänta av enkelhet. I och med den egentliga födelsen, när barnets alla sinnen står fullständigt vidöppna varje vaken sekund och någon "svimning" i form av utsläckande mer eller mindre medvetslös sömn inte längre beskärs den lilla, är det meningen att vi ska underlätta det yttre livet, alltmedan det inre är så kaotiskt och förvirrande och intrycksbemängt som det är. Där kommer alltså Attityden av Självklarhet, de säkra tagen, den betryggande ledningen in i bilden, och för att stanna
SM för nyfödda rekommenderar (utifrån de små nyfödda barnen själva) en struktur på ungefärliga 1,5 tim vakentid och 2,5 tim sömn, plus 2 nattmål om ca 20 min vardera. Det kan förstås variera kolossalt och måste få göra det under smekmånaden - de första ca tre veckorna. Det är då man inte lägger ett barn som inte redan sover. Man fyller på, tills lilla älsklingen slocknar. Det kan vara fråga om bara ett par drag på bröstet, när man lagt det barn man trodde sov, men som inte sover vidare.
I och med den egentliga födelsen börjar man - barnet
- gradvis förlänga vakentiden, och sömnpassen - en del av dem - förkortas då motsvarande. Man hamnar på rättesnöret 2-2, vilket i sin tur förstås kan variera. Men här lägger man barnet vaket, i medvetet tillstånd. Och det ska fortfarande ätas under 1,5 tim - inte mer. Sista havtimmen viker man lämpligen åt upptäcktsfärder i världen. Underhållning - och lite ålande på golvet / bordet - lite av varje, tills det är dags att sova. Under KONTAKT
Sedan lägger man tillrätta, distinkt, vagnar några tag, som rogivande, extremt tydligt besked, skakar i handtaget några bestämda tag och GÅR. Och ser vad som händer
Man kanske får gå tillbaka och "påminna", med några enstaka bastanta tag och sedan skak, men man går därifrån hela tiden. Man måste överlåta åt barnet att smälta det faktum att det sitter fint med lite avskild vila efter så pass lång vakentid med så många (obegripliga) upplevelser. Det kan visst bli skrik, precis som det efter beskedet i SHN kan bli reaktioner, innan man påminner, och det kan bli skrik efter det också; det får man leva med, även om det inte är roligt. Man kan bekräfta mot slutet med enbart lite skak i handtaget - eller strunta i det. Det lilla månadsbarn som fått allt han behöver somnar. Förr eller senare. Titta på klockan - det tar sällan så lång tid som det låter
Jag är alltså ingen vän av att ge mat när månadsbarnet sovit en halvtimme eller så och vaknar och låter. Lilla matsmältningsapparaten behöver lugn, inte snuttätande. Med ordning och reda slutar han också spy. Men han kan behöva tre dygn på sig för att få bukt med saker och ting. Ge honom det
Av samma skäl ska han inte äta 3-4 gånger på natten. Mer om det nedan.
Däremot är rapningen viktig. Strulas det under ätandet (inom 1,5 tim nu) bryter man som om man absolut ansåg att lilla ungen måste rapas NU (oavsett hur lite barnet ätit) och lugnar ner både sig själv och barnet. Med bastanta buffar i lilla rumpan, medan man håller barnet ytterst stadigt högt upp mot axeln. Sedan lägger man till igen, och så får man hålla på, så länge man (och barnet) pallar. Det hela står beskrivet i "Om något blivit fel: den nyfödda tycks vägra äta". Det gäller att vara säker på handen och övertygande - verkligen inte osäker eller orolig
Oro är den största boven i all barnavård.
Fastna i vagningsträsket kan man göra. Det är inte svårt. Antingen kan man bestämma sig för att söva (efter tillrättaläggandet, som signalerar till lilla barnahjärnan att det är dags att ligga platt still = sova), och stå där och vagna och läsa en tidning under tiden. Månadsbarn behöver ingen mörkläggning. Eller också drar man igång stora effektiva vagningstekniken där man mer eller mindre "chockar" barnet tyst, och slutar snabbt med skak, och går, enligt ovan. Och får gå tillbaka, visserligen, men inte stå där "helvetiskt" länge. Man kan göra annat mellan varven. Vet man att lilla barnet fått precis allt han behöver under sina ca två timmars vakentid, inklusive det livsviktiga umgänget med leende, nyfiket, intresserat MÖTE, så kan man också lämna barnet ifred, även om han skriker och gnölar av och till. Det är liksom hans problem
Tills han lär sig att LIVET ÄR GOTT. Det hajar man inte riktigt på en kafferast, när allting är så omstörtande nytt
Vad gäller nätterna skulle jag sträva efter sex timmar, absolut. Det är inte heller så svårt. Det viktiga är inte NÄR de sex timmarna infaller utan ATT de infaller, så att han får in sin lilla "natt" i ryggmärgen. Slocknar han kl 20 skulle jag kanske småväcka och fylla på vid 23 och låta honom sova till 5. Slocknar han kl 22 först skulle jag lägga natten till 4. Och på tre nätter skulle han få in sina sex timmar. Tro mig
LYCKA TILL nu och odla nyfikenheten, den ömsesidiga
O:) O:)
Annars kan Tommee Tippee flaskorna vara bra också. Särskilt dem som är speciellt anpassade för "kolikbesvär", de har, precis som Dr Browns, en speciell ventli i flaskan för att minimera att bebis sväljer luft. Men jag har själv ingen erfarenhet av dem.
{|= 
. 