Hej och välkommen Fru W
Först och främst skulle jag vilja rekommendera dig att köpa Barnaboken. Jag kan lova att du kommer få stor nytta av den och dessutom för en lång tid framöver. Det är ingen enkel handlingsplan utan en attityd till barn och hur man bemöter barn på ett sakligt och kärleksfullt sätt. Den kan just nu vara svår att få tag på men kan beställas hos vissa bokhandlare. Kommer under hösten i en nyutgåva också.
Det är svårt att svara utförligt på ditt inlägg men jag börjar lite övergripligt så får du gärna komma tillbaka med mer information så vi kan "prata" vidare.
Det viktiga att hålla för ögonen är att skilja på rutiner och kärlek, samt sak och person. Att hantera barnen sakligt men samtidigt kärleksfullt. De kommer inte till världen fullärda (även vi gamla har långt kvar

) och även om de nu kan mycket vid sju års ålder så är det en lång väg kvar att gå. Vi är ledare för dem och ska visa/leda och lära - något du helt klokt säger och söker efter.
Han har sin personlighet och den kommer han att behålla. Det du kan göra här är att stärska honom i att det är OK att vara den han är, men samtidigt ge honom knep för att ta sig fram i världen på sitt vis. Det kanske inte är på samma vis som lillebror, utan med andra metoder.
Det är inte lätt att säga ifrån till andra barn när man är 7 år. Min flicka på 12 år brottas fortfarande med det varje dag då hon är "snäll". Det jag gör är att jag finns till hands för henne för att stärka henne i HUR man kan göra på ett sätt som överensstämmer med hennes personlighet. Du kan ju här också prata med läraren och kanske uppmärksamma dem på att han behöver lite ledning emellanåt.
Gällande mammigheten så kan ju det vara ett uttryck för en mängd olika saker och det är svårt att sätta fingrep på. Kanske heller inte spelar någon roll just nu utan det är just att hantera det som är nyckeln. Förebygg genom att ge honom mer tid en period. Bilkörning och mys brukar ge utrymme för mycket prat och tid tillsammans. Bli inte irriterad när han pratar mammigt utan säg "oj då, jag hör inte vad du säger". Sakligt och vänligt. När han klänger kan du visa HUR han kan göra istället. Att han kan be om en kram, hålla i handen etc. Gör det innan du blir irriterad (vilket jag i alla fall blir om det klängs på mig). Ge honom metoder att uttrycka det han behöver.
Det är svårt att ta motgångar och det kan enbart erfarenheten lära en. Skydda honom inte utan stärk honom i detta. Pakta genom att berätta om svåra (lagom svårt alltså) saker du var med om i den åldern (kan absolut vara uppdiktat - bara trovärdigt) och berätta hur du hanterade det. Gärna dråpligt så han känner igen sig men med metoder och vägar ut. Innan ni gör aktiviteter som kan innebära motgångar så gå igenom med honom vad som kommer att hända och då hur han kan hantera det på olika sätt.
Min nu precis 5-åringa flicka blev hemskt sur när vi spelade spel i julas. Jag berättade för henne HUR mna gör när man förlorar att man säger grattis för det hade du velat höra om du vann. OK säger hon surt och säger grattis och går in på sitt rum. Hon kommer tillbaka och säger surt till mig "men man behöver väl inte gilla det ändå va

" 8)
Nja, nu spårade jag ur...
Något som är grundläggande är att ha en aktiv del i familjen och ha en roll som inte är kopplad till personlighet och att vara "rätt". Att man faktiskt spelar någon roll och att "andra klarar sig sämre utan mig". Det som Anna kallar social delaktighet. Det är i all sanning grundläggande. Att han har egna, och gemensamma, arbetsuppgifter och då ha en grundläggande känsla "att jag är viktig och familjen klarar sig sämre utan mig".
Också att han får möjlighet att ta eget ansvar för sina saker: läxor, skolväska, kläder etc. Att han får möjlighet att växa i takt med åldern. Min äldsta hade i den åldern en lista på rummen om vad som skulle göras och vilken dag.
Jag hoppas att detta ger dig en start till helikopterperspektiv och återkom gärna så finns vi här.
Varm kram
Susanne
